Panik över att sambon vägrar gemensamt barn

Du har ju absolut inte god tid på dig. Så du måste nog rätt snart bestämma dig för om det är viktigast för dig med sambon eller att få ett barn.

Att ni är särbo och du gör en egen insemination kan väl absolut vara ett alternativ? Ni måste ju inte göra slut för det. Men jag tycker absolut inte du är ego om du vill ha ett biologiskt barn.

Tack! Jag har föreslagit detta, men han är ganska fyrkantig och tror inte det går att leva så. Men jag vet flera par som är särbo och det funkar utmärkt. Kanske måste jag bara utsätts honom för det för att han ska se att det visst kan funka och bra till och med.

Nej jag har ju inte så mycket tid på mig. Därav paniken!

Jag skulle lämna.

Jag tycker inte man ska avstå från barn för någon annans skull.

Du kan bli lämnad för någon annan och förbli ensam eller bli bitter och olycklig även om ni stannar tillsammans.

Alla behöver såklart inte skaffa barn , men det ska vara ens eget val i så fall.

Du är inte ego , men inte han heller. Ni passar bara inte ihop kanske.

Jag förstår fullkomligt att du längtar efter ett biologiskt barn. Helst med sambon då. Men jag tror inte på övertalning, böner eller hot, om den ena inte vill. Man ska inte tjata sig till ett barn. Tänk dig för. Det måste vara en gemensam längtan och önskan.

Jag skulle inte avstå ett eget barn, för att jag älskar min sambo, som inte vill ha. Man vet aldrig nåt om framtiden. Att stå på perrongen och titta efter ett tåg som gått, som du så gärna hade önskat du var med på, kan göra dig bitter på din sambo, och döda kärleken. Han däremot har hela livet på sig att skaffa ett barn till, om han senare så önskar. Nä.. kärleken övervinner inte allt. Det är bara en myt. Tänk dig för!

Nej jag tjatar inte om det och har inte försökt övertala honom. Men funderar på att föreslå samtal hos familjerådgivningen för att se om det handlar om rädsla. För rädsla går att arbeta med.

Det är så svårt för mig att förstå grejen bara. Vi har redan hans barn på ca 60% så vi lever familjelivet, en liten knodd till skulle för mig bara kännas som att vi blev mer en enad familj. Nu är det han och hans barn, och så jag då...

Du är ju verkligen inte egoistisk för att du vill ha ett biologiskt barn. Det borde även din sambo förstå. Det är egoistiskt av honom att förvänta sig att du ska avstå barn för att han, som redan har barn, inte vill och ändå förvänta sig att ni ska leva ihop, det är ett svek i sig. Tror du får ställa ett ultimatum. Men det är inte så konstigt om han är rädd när det blev så fel förra gången men han behöver kanske uppleva att det faktiskt kan bli bra också! Tvinga någon att bli förälder kan man såklart inte men du måste vara tydlig i vad du vill och om han säger blankt nej så måste du välja. Du har tid på dig att träffa någon annan om du vill. Skaffa barn på egen hand rekommenderar jag dock inte.

Vad tycker hans barn?

Givetvis ska barnet inte bestämma om ni skaffar barn eller inte , men det är möjligt att han vill inte ha barn , men vågar inte stå för det och skyller på sitt barn istället.

Det är skillnad om han vill inte ha barn alls eller han felaktigen fått för sig att barnet från tidigare blir olycklig om hon/han får en halvsyskon till.

Tack för din kommentar!
Tror som du att han skulle behöva uppleva att det faktiskt kan fungera bra också. Vår relation är stabil och trygg i övrigt. Och han älskar eg barn! Skulle vi få barn ihop blir det annorlunda mot nu, vi skulle dela ansvaret på ett annat sätt. Idag är han ju huvudansvarig för sitt barn, och jag hjälper till så klart men det är ändå hans som drar det tyngsta lasset.

Har du erfarenhet av att leva som ensamstående?

Det är ju alltid en risk när en barnlös träffar en som redan har barn; att föräldern redan är nöjd och inte vill ha fler barn.

Men hade ni inte pratat om barnfrågan innan ni blev sambos? Du måste väl känt till hans inställning?
Eller är det den klassiska "jag trodde han skulle ändra sig?"