extremt otrevlig 15 årig dotter

En del tonåringar har det tyvärr extremt jobbigt med sig själva. Hon kanske pratar mer om ni inte är med utan får en egen samtalskontakt? 

Finns det något annat bakom, något trauma/avundsjuka eller misstanke om någon diagnos?

Jag är mellanbarn i min familj och hade/har en liknande situation som den du beskriver med din 15åriga dotter. Jag kanske aldrig hatat mina föräldrar, men jag kan bara se det här som ett perspektiv

Jag har alltid haft en besvärlig relation med mina föräldrar. Jag hatar dem kanske inte, men vi är verkligen inte nära. Jag är själv mellanbarn. Som mellanbarn blir man ofta rebellen i familjen. Det kan också vara fallet här. Du kanske kan göra det som jag skulle vilja att mina föräldrar gjort.
Klumpen i magen du talar om är egentligen det viktigaste. Berätta det för henne. Berätta att situationen oroar dig, att det känns hemskt att det är såhär och vill att hon ska ha det bra. Visa att du bryr dig och inte älskar henne mindre för att hon beter sig så här.
Fråga henne exakt vad som är fel. Inte när det är gräl och heta känslor utan gå till henne då ingen annan är hemma eller när hon sitter i sitt rum. Kom inte med något anklagande utan fråga henne "vad är det som är fel? har vi gjort någonting? varför har det blivit såhär?". Sedan bara lyssna och lyssna vad hon än säger. Du måste vara beredd på att det faktiskt kan vara någonting ni föräldrar gjort som sårat henne eller som hon uppfattar som orättvist i familjen. Om hon inte vill prata, respektera det, men försök igen efter några veckor.
Var försiktig med vad ni säger åt henne. Om ni bara grälar på henne kommer beteendet troligen bli värre. Ge beröm när hon gör bra saker, visa att hon har bra sidor också och påpeka att det är trevligt att hon ber snällt, frågar lov etc.
Ett annat tips jag kan ge är att uteslut absolut ingenting. Det kan vara en period, tonårsångest, allt som hör till pubertet, men det kan faktiskt röra sig om att hon har andra problem eller tankar. Det hela går tillbaka till att fråga vad som är fel, visa att ni finns där för henne och visa att ni inte ser henne som ett problem.

Ja. Det kommer bli bättre. Men ni måste också hjälpa henne dit. I tonåren händer så mycket, folk utvecklas, man byter vänner, några blir klassade som "utstötta" och några blir klassade som "populära". Tjejer börjar bråka om killar, stjäla varandras killar osv. 

Hur mycket vet du om din dotter, och hur hon har det med kompisar, killar och skolan? Kan ni prata öppet? 

Försök boka in en dag med henne, bara du och hon, och gör en aktivitet som hon tycker är rolig. Låt henne bestämma vad ni ska göra, även om hon väljer en aktivitet du avskyr så ge det en chans. Eller bara ta med henne ut på ett fik där det inte är så mycket folk så ni kan snacka ostört. De flesta tonårstjejer brukar tycka det är roligt med en shoppingdag, eller fixa naglarna. Det är okej att muta. 

Att hon säger att hon vill dö är något som jag tycker ni borde ta på allvar även om hon inte skadat sig själv eller gjort ett självmordsförsök. Se inte bara det som något hon slänger ur sig, för det kan tyvärr vara ett tecken på hur dåligt hon faktiskt mår.

Och även om det är hemskt för er att höra att hon hatar er, så fortsätt säga att ni älskar henne. "Älska mig när jag behöver det som mest" är ett bra uttryck här som ni föräldrar får försöka tänka på. 

Istället för att tvinga henne att sitta vid bordet så prova att säga "vi saknar dig vid bordet", eller "det skulle vara trevligt om du ville göra oss sällskap".

Acceptera ett dåligt beteende ska man aldrig göra så att säga nej till saker när hon beter sig dumt tycker jag inte är fel. Att man är tonåring är ingen ursäkt för att bara elak mot sina föräldrar.

Däremot tror jag ni måste ta det hon säger på allvar. Om hon faktiskt säger att hon vill dö finns det ju faktiskt stor risk att det är så. Om hon inte vill äta med er kanske hon har ätstörningar?

Sen måste man ju släppa lös dem lite också när de är 15. Frihet under ansvar är väl bästa medlet egentligen.

Nu är jag vuxen, men jag känner igen mig i din dotter när jag var 15 år. Jag hade tonårsdepression, och saken blev inte bättre att jag var en av dem som blev utstött i skolan. 

Det kan vara så mycket orsaker till att din dotter agerar med taggarna utåt. Att försöka tvinga henne att umgås med er om hon mår dåligt, gör nog tyvärr inte saken bättre. 

Det är en känslig ålder och att vara tonåring kan vara enormt besvärligt. Det enda du kan göra är att försöka prata med henne och försöka få henne att våga anförtro sig till dig. Om det är depression vore det ju bra att få hjälp för det. Jag talade aldrig med mina föräldrar och var sur och tvär, men det är annorlunda nu när jag inte bor med dem längre, och vi har en bra kontakt idag. 

Det är inte ovanligt att tonåringar säger att de hatar och avskyr en. Har själv tonåringar idag och hör samma sak när de är frustrerade och arga. Kom alltid ihåg att de innerst inne inte menar det, men att det kan vara ett rop på hjälp. Tala om för henne att du alltid finns där om hon vill prata, men tvinga henne inte förrän hon är redo. Försök få henne att prata med någon kurator eller psykolog om hon tycker det känns enklare. 

Och som någon redan nämnde visa alltid att du älskar henne, oavsett om hon är sur och tvär. 

Tack för alla svar. Jodå, har precis för några helger sedan bjudit med henne 
på spa en eftermiddag, för jag vet att hon gillar det.
Hon var sur hela tiden och efteråt också. När hon några dagar senare klagade över ngt frågade jag om hon inte tyckte det hade varit trevligt på spa svarade hon bara att hon hade lika gärna kunnat vara utan det för att slippa vara med mig.
Hon har alltid haft lätt att få kompisar trots att hon är lite blyg och tystlåten, så jag tror inte det är problem där.  
Hon berättar nästan inget. Har alltid varit en mussla.  Jag önskar verkligen att hon ska vilja prata med ngn enskilt.  Men det går ju inte att tvinga. Ofta gör hon också tvärtom mot vad säger, så allt är en balansgång. Vi tjatar aldrig om hur det ser ut i hennes rum etc. Det är sekunda grejor i dagsläget. Man får välja sina strider.
Ofta säger hon att vi inte tar henne på allvar och inte fattar. När vi ber henne berätta säger hon bara att vi inte lyssnar. Moment 22.
Hon säger att hon inte har några problem - det är vi som är problemet.