Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Förlorat min älskade make

    Mån 6 mar 2017 20:17 Läst 7234 gånger Totalt 17 svar
    Mån 6 mar 2017 20:17

    Jag vet inte om det är det rätta att skriva av mig här eller om allt bara kommer bli ännu tyngre men skulle behöva lite stöd...

    Min älskade make som jag delat livet med i 10 år har precis gått bort och våra barn på 1 och 3 år har förlorat sin pappa.

    Jag vet att vi har många runt omkring som gärna vill hjälpa och som jag kan ringa och åka till men jag känner mig ensammast i världen och det är så tomt, vill inte belasta alla andra med mina tårar och hopplösthetskänsla för allt känns bara nattsvart och har inget livshopp alls, det är mina barn som får mig att orka just nu och ändå hålla rutin och vardag i allt det hemska.

    Känns som en fruktansvärd mardröm som inte är sann men det slår över mig hela tiden om att, jo det är sant det hemska har hänt på riktigt...

    Får höra hela tiden om hur stark och duktig jag är, att detta klara jag och att allt kommer bli bättre längre fram men känner mig inte alls duktig och stark utan bara som en liten blöt fläck på golvet.

    Finns det någon annan som förlorat någon nära anhörig?

    Hur orkar man? Hur ska man klara detta? Hur ska livet någonsin kunna gå vidare?

    Nu förstår jag var riktig hjärtesorg är och känns...

    Om någon vill svara men skicka privat meddelande går det lika bra.

  • Anonym (F)
    Visa endast
    Mån 6 mar 2017 20:25 #1

    Stackars dig, vad hemskt...

  • Anonym (Tahan­domdig­)
    Visa endast
    Mån 6 mar 2017 20:34 #2

    Jag beklagar ts :(

    Får man fråga hur gammal han var och vad som hände?

    Jag kan knappt förstå vad du måste gå igenom och vill inte heller uppleva det.

    Hur svårt det än är så får du försöka tänka på att du måste leva för dina små barn och försöka vara glad för deras skull. Sen är det nog helt normalt att det tar ett bra tag att komma över sorgen.

    Jag skickar styrkekramar till dig!

  • Mån 6 mar 2017 21:03 #3

    Beklagar verkligen situationen du har hamnat i.

    Jag tror inte du behöver känna att du är till besvär. Många har nog svårt att veta hur de ska agera samtidigt som de gärna vill hjälpa till. Jag tror att de snarare tycker det känns bättre att få vara till någon hjälp. Så skulle jag i alla fall känna om det var någon nära som råkat ut för det du har gjort.

  • Mån 6 mar 2017 21:12 #4

    Jag beklagar sorgen.. Kan du be någon god vän, dina föräldrar, hans föräldrar att komma och bo hos er ett tag, en vecka eller två? Det kan nog vara bra för er alla och du får hjälp med barnen.

  • Mån 6 mar 2017 21:27 #5

    Min pappa dog när jag vad 13 och min bror 9 så vi va mkt äldre än dina barn men min mamma hade samma känslor som dig så jag känner att det ändå är relevant.

    Första tiden: Be vänner och familj turas om att komma och bo hos dig så du slipper den extrema ensamheten och arbetet med dina barn och hem.

    När det gått en del tid: Be vänner och familj komma över vardagkvällar efter jobbet, det hjälpte min mamma väldigt mkt, att inte alltid vara ensam med oss utan få prata med en vuxen människa under en kväll, få lite hjälp med mat/tvätt/vad som helst som du känner kan behövas. Men allra mest sällskap! (Tror det blev som lite terapi).

    Ta hjälp av din familj och dina vänner, de vet inte alltid vad de ska göra utan står mest i beredskap att göra vad som helst men bara du visar dem.

    Alla kramar till dig <3

  • Tis 7 mar 2017 07:16 #6

    Beklagar sorgen Gråter

    Prata med en kurator eller en präst, det kan kännas skönt att prata med någon som inte är familjemedlem. 

  • Tis 7 mar 2017 15:26 #7

    Tack alla för er tips och ord och ett extra tack till nicco123 för att du delade med dig av egna erfarenheter! Hur lever din mamma idag? Har hon kunnat bearbeta sorgen eller är den fortfarande en stor del i vardagen? Hur hanterade ni barn det hela?

    Jag är så orolig hur det ska gå för våra barn, dom är ju så små ännu så förstår kanske inte riktigt, den stora kanske kommer minnas litegrann av pappa men den lilla kommer ju inte ha några egna minnen av honom.

    Är rädd att detta har/kommer traumatiserat dom för resten av livet...

    Men är även orolig för min egen skull att jag aldrig kan sluta sörja och komma upp ur detta mörka hål, har ju nyligen hänt så förstår att det kommer ta tid...

    Jag har tätt kontakt med präst, som är ett väldigt stort stöd i detta och även varit hos psykolog på bvc utifrån barnens perspektiv.

  • Sön 12 mar 2017 23:55 #8

    Hej

    Beklagar.

    Ett tips.. finns en förening som heter Vimil (www.vimil.se , Vi som mist nån mitt i livet) som jag själv var med i länge efter att min dåvarande partner hastigt o oväntat dött (vi båda var 27 år vid tidpunkten). De var ett enormt stöd.

    Kram

  • Ons 22 mar 2017 12:34 #9

    Ja miste min man sep-13 våra 3 barn var 9, 6, 4år

    .kan säga att värst är de för de största i denna åldern.han som är 4 har gått bäst för..a han minns inte mycke utan bara de vi berättar.så skönt för era barn att de är så små..fast jättejobbigt för dig!

    Vi är väldigt öppna här l pratar om pappa o tittar på kort..en bra bearbetning gör oss alla.

    Beklagar verkligen o vet vad du går igenom!

  • Ons 22 mar 2017 12:43 #10

    Hej!

    Jag förlorade min pappa för snart 2 år sedan . Var nygravid med mitt första barn och det var så otroligt otroligt tungt och sorgset.

    Det som hjälpte var att ta hjälp av familjen, har du nära familj eller makens familj att stötta dig tillbaka mot? Ta hjälp med avlastning. Och samtalshjälp behövs också såsmåningom när du orkar. Du kanske behöver medicin för att orka? Nåt lugnande när sorgen är som värst? Ibland känns det som att hjärtat slits ut ut bröstet på en.. jag beklagar verkligen djupt förlusten av din make!

    Yoga och meditation har hjälpt mig mycket!

    Ta hand om dig

    Kram

  • Ons 22 mar 2017 15:59 #11

    Tack snälla ni som svarat och peppar!

    Beklagar er sorg även om det var ett tag sen så antar jag att sorgen alltid finns där mer eller mindre...

    Ja mina barn kommer nog antagligen inte komma ihåg sin pappa med egna minnen utan som du säger "Bamse22" endast genom det jag, släkt och vänner berättar för dom...

    Ja jag hörde också att mina barns ålder är den "bästa" eller kanske minst värsta åldern att förlora en förälder.

    Just nu verkar dom inte så påverkade av att pappa inte finns mer men antar att det kommer mycket frågor senare när dom blivit lite större.

    Har gått 2 månader nu och värsta chocken har väl lagt sig för mig men går väldigt mycket i vågor med måendet. Direkt efter det hänt så hade jag sån oro och panikkänsla över att bli ensam med barnen och allting annat men känner mig starkare nu och vet att jag kommer att klara detta men saknaden och tomheten är ju enorm såklart!

    Det hjälper mig väldigt mycket att läsa om andra i samma eller liknande situation, så tack för att ni delar med er!

  • Ons 22 mar 2017 16:05 #12

    När jag förlorade min son var jag så upptagen med att visa mig stark och ta hand om andra att jag glömde bort att sörja. Och mitt råd är sörj, visa att du behöver hjälp och stöd för annars kan din omgivning inte riktigt veta vad de kan bidra med.

  • Anonym (M)
    Visa endast
    Ons 22 mar 2017 18:38 #13

    Jag beklagar verkligen din sorg. Jag förlorade min bror för två månader sedan och har själv sorg. Han är nyligen begravd och innan var det så mycket praktiskt att jag inte riktigt förstått. Kom ihåg att sörja. Få ut dig smärta och känslor. Livet blir en berg och dalbana att hantera och skäms inte om du vill ha stöd eller liknande. Har även en yngre bror i den värre åldern som har känslor han också. Barn reagerar på annat vis och leker av sig sorg mera. Berätta på ev dagis och nära/kära/bekanta. Underlätta för dig genom att så många som möjligt vet och be dem att vara som vanligt. Människor är rädda att komma fram men ta till dig någon du tycker om och be om hjälp. Smärtan över brösten finns kvar och älta din sorg. Hade gärna tagit bort känslan från dig. Styrkekramar till dig och din familj.

  • Sön 21 apr 11:21 #14

    Hej!

    Jag undrar hur du mår? Jag har också förlorat min man en vecka sen..vi hann inte skaffa npgra barn. Vi var tillsammans i 6 år. Jag känner bara att jag vill dö.. jag har inte föräldrar eller syskon.. mina föräldrar också dog för 12 års sen.. jag skulle vilja prata med nån som förstår min sorg.. tyvärr inte alla gör det.. därför känner jag mig ensamen..:(

  • Anonym (ola)
    Visa endast
    Sön 21 apr 13:40 #15

    vad hände?

  • Sön 21 apr 14:04 #16
    Victoria101 skrev 2019-04-21 11:21:07 följande:

    Hej!

    Jag undrar hur du mår? Jag har också förlorat min man en vecka sen..vi hann inte skaffa npgra barn. Vi var tillsammans i 6 år. Jag känner bara att jag vill dö.. jag har inte föräldrar eller syskon.. mina föräldrar också dog för 12 års sen.. jag skulle vilja prata med nån som förstår min sorg.. tyvärr inte alla gör det.. därför känner jag mig ensamen..:(


    Nu vände du dig till ts men vill ändå rekommendera dig att kolla om vimil (som någon nämt längre upp) är något för dig. Har en vän som vände sig dit när hon förlorade sin man. Som jag förstått kan du både prata med andra i samma situation online och gå på träffar. Hon hade stor hjälp av det.

    Hoppas du har ett fint kontaktnät även om du sakmar familj. Kram
  • Anonym (Styrk­ekram)
    Visa endast
    Mån 29 apr 20:48 #17

    Beklagar förlusten av din make och barnens pappa Hjärta....
    Att försöka komma i kontakt med andra som gått igenom ganska lika det du och barnen nu går igenom kan hjälpa dig att bearbeta sorgen genom att de faktiskt kan förstå exakt vad du känner och går i genom, det kan kännas otroligt skönt att känna man ej är ensam i att tvingas uppleva detta hemska som hänt.

    Att få prata med kurator är alltid bra. Ett annat alternativ till kurator är att ta kontakt med kyrkan och få prata med en präst eller diakon. De tar emot på samtal vid kriser och man behöver inte vara troende eller ens tillhöra kyrkan utan de finns för att få tala med. Själavård brukar det också kallas och samtalen brukar fokuseras på det du har varit med om och inga konstigheter kring om du har tro eller ej, det kan kännas skönt att veta. Bara att söka på svenska kyrkan och samtal vid kriser & kontakt (ej den akuta kris där man ska ringa 112 för att få prata med en präst) Kostar inget heller.

    Prata, prata, prata så mkt du kan med dom du vill prata med. Tänk INTE på att du är till besvär! För det är du inte! Men, det brukar alltid kännas så när man gråter floder och bara ältar och ältar och man lätt kan tro att folk tröttnar på en. Tänk på dig själv och dina behov, de går först och inget du ska känna du måste tänka på. 

    Som andra har skrivit, se till att du har några som växlande kan komma och bo med dig och barnen ett tag, det kan göra er gott. Hjärta

    Varma kramar 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll