Förlorat min älskade make

Tack alla för er tips och ord och ett extra tack till nicco123 för att du delade med dig av egna erfarenheter! Hur lever din mamma idag? Har hon kunnat bearbeta sorgen eller är den fortfarande en stor del i vardagen? Hur hanterade ni barn det hela?

Jag är så orolig hur det ska gå för våra barn, dom är ju så små ännu så förstår kanske inte riktigt, den stora kanske kommer minnas litegrann av pappa men den lilla kommer ju inte ha några egna minnen av honom.

Är rädd att detta har/kommer traumatiserat dom för resten av livet...

Men är även orolig för min egen skull att jag aldrig kan sluta sörja och komma upp ur detta mörka hål, har ju nyligen hänt så förstår att det kommer ta tid...

Jag har tätt kontakt med präst, som är ett väldigt stort stöd i detta och även varit hos psykolog på bvc utifrån barnens perspektiv.

Tack snälla ni som svarat och peppar!

Beklagar er sorg även om det var ett tag sen så antar jag att sorgen alltid finns där mer eller mindre...

Ja mina barn kommer nog antagligen inte komma ihåg sin pappa med egna minnen utan som du säger "Bamse22" endast genom det jag, släkt och vänner berättar för dom...

Ja jag hörde också att mina barns ålder är den "bästa" eller kanske minst värsta åldern att förlora en förälder.

Just nu verkar dom inte så påverkade av att pappa inte finns mer men antar att det kommer mycket frågor senare när dom blivit lite större.

Har gått 2 månader nu och värsta chocken har väl lagt sig för mig men går väldigt mycket i vågor med måendet. Direkt efter det hänt så hade jag sån oro och panikkänsla över att bli ensam med barnen och allting annat men känner mig starkare nu och vet att jag kommer att klara detta men saknaden och tomheten är ju enorm såklart!

Det hjälper mig väldigt mycket att läsa om andra i samma eller liknande situation, så tack för att ni delar med er!