Är det verkligen så många som ångrar sina barn?

Har aldrig hört att någon ångrat ett barn. Det enda man brukar säga är ju "ett barn ångrar man aldrig, men en abort ångrar många".

Det är klart att man inte ångrar ett barn. Man blir ju fäst vid sitt barn. Jag tycker dock inte att det är ett argument för att alla som blir oplanerat gravida och som verkligen inte känner att det funkar för dem i nuläget ändå ska födda barnet.

Man kan aldrig veta hur det hade blivit annars. Jag tror ändå att de flesta som tar beslut till abort har en bra anledning och kan sedan skaffa barn vid en bättre tidpunkt.

 

Jag har träffat många kvinnor som fått barn unga. Många av dom säger typ " hade jag vetat det jag vet idag så hade jag gjort abort. Jag älskar XX och skulle inte vilja vara utan hen idag men jag hade kunnat ge ett barn ett mkt bättre liv om jag väntat"

Dom älskar så klart sina barn. Men det kan ge enorma skuldkänslor att se sitt barn lida pga ens val av dålig pappa till barnet, alltid behöva säga nej till allt pga ekonomi och att helt enkelt inte kunna ge barnet den uppväxt man hade velat ge hen.

Hade dom gjort abort så hade dom aldrig lärt känna just det barnet och kunnat bygga ett bättre liv med en bättre pappa/ekonomi/ egen mognad och få ett nytt, kanske lyckligare barn och få ett lyckligare föräldraskap. Så istället för att ha ett barn som dom inte kan ge en önskad uppväxt till så hade dom kunnat ha ett barn som hade kunnat få den uppväxt dom ville ge.

Det gör nog ont att lämna över barnet till en usel pappa med en styvmamma man inte gillar eller att se sitt barn lida i sina försök att få uppmärksamhet av en ointresserad pappa osv.

Att skaffa barn vid fel tidpunkt eller med fel man KAN påverka hela livet enorm mycket och väldigt negativt. Att ångra sitt barn handlar nog inte om barnet i sig, utan att man ångrar att man skapade ett barn utan att kunna ge hen det man önskat.

Jag har ingen aning om hur många de är som ångrar sina barn, men det är klart att de finns och att de finns i ett inte så litet antal. Det har funnits flera trådar här på Familjeliv genom åren i vilka föräldrar erkänt och berättat om att de verkligen ångrar sina barn. 

Precis det jag tänkte skriva. 
Jag tror också att det egenligen handlar om förutsättningarna man har skaffat barnet under eller in i.

Självklart finns det folk som ångrar sina barn.

Bara för att man inte gör abort betyder inte det att man automatiskt VILL ha sitt barn och bli mamma. Framförallt är det nog vanligast bland väldigt unga mammor som helst slipper abort men verkligen inte är redo för att bli mamma. Läst många såna trådar här på familjeliv och även i tidningar.

Bitterheten och sorgen över att livet inte blev som de tänkte går ut i känslorna för barnet. Och det kan bli en klump i magen av ångest och ånger över beslutet att inte ha gjort abort.

Ångrar inte mina barn.Däremot ångrar jag att jag valde fel pappa till mina barn.

Jag har aldrig ångrat mina barn, eller mina missfall. Inte ens mitt barn som jag fick ha hos mig i ett dygn, fastän smärtan och saknaden är enorm har jag aldrig önskat vara utan den stunden.

Jag tror det är många som har de tankarna men inte vågar säga det högt. Det finns många föräldrar som lämnar sina barn eller bryter upp med dem utan förklarliga anledningar. Jag tror inte man ångrar barnets existens utan att det är mer förknippat med föräldrarollen och förlusten av sig själv. Sedan har jag pratat med föräldrar där barnen inte var önskvärda från början, alltså de som skaffat barn för att livet ska se ut på ett visst sätt och sådant tycker jag märks i föräldraskapet. De allra flesta älskar sina barn, men jag tror det finns känslor av ånger för den som inte ville ta sig an föräldraskapet från början och inte visste vad de kastade sig ut i. 

Min pappa ångra mig. Vi har aldrig haft en dotter och far relation heller. Vi är mer kompisar. Han har ångrat mig sedan dag ett och var steriliserad men något gick snett. Han steriliserade om sig igen när mina föräldrar fick veta att de skulle få mig. Han har sagt det även många gånger i mitt ansikte att jag är ett misstag och kunde han göra om allt skulle jag inte finnas. Han bokade även möte med soc när jag var liten så jag kunde adopteras bort. Soc tanten kämpade och gjorde så jag fick stanna. Det bästa hade nig varit om jag faktiskt blivit adopterad.

När jag blivit äldre har jag förstått mer och mer att det är han som alltid varit problemet och inte jag. Men än idag kan jag känna mig jobbig och oönskad. Det är en hemsk känsla.