Relationen efter abort
Hej!
För två veckor sedan genomförde jag en medicinsk abort efter att ha blivit gravid trots skydd. Det var ett gemensamt beslut med min pojkvän. Jag säger till alla att det var för att vi inte varit tillsammans så länge, för att jag har epilepsi i botten och att en oplanerad graviditet kan skada både foster och mamma, för att jag precis börjat nytt jobb osv. Men ibland känns det som att jag tog beslutet för att min pojkvän inte vill ha barn närmsta 3-4 åren, vilket jag vetat hela tiden och egentligen är okej med då jag inte känner mig stressad och har många andra planer och drömmar närmsta åren.
Ibland känns det som att jag valde mellan honom och barnet, och jag känner sån sorg, smärta och ilska. För att han inte ville ha vårt barn. Eller det som skulle kunna bli vårt barn. Jag gråter hela tiden, har ibland tankar på att inte vilja leva. Min pojkvän stöttar mig enorm, finns hos mig hela tiden, visar så mycket kärlek och omtanke, hjälper mig så mycket han kan med allting. Ibland känner jag så mycket kärlek till honom, men ibland är jag fruktansvärt arg. Arg för att han inte sörjer medan jag själv håller på att gå under av sorgen.
Jag hoppas så innerligt att vi kommer komma vidare. Att jag inte behöver känna ilska mot honom för alltid, att jag kommer sluta stöta bort honom när han vill hjälpa mig, att vi kommer fortsätta ha ett bra sexliv även om det nu känns långt borta.
Ni som har genomgått en abort, hur blev er relation till pappan efteråt? Och till er som upplevt en så stort sorg och psykisk smärta efteråt - när började livet kännas okej igen? Har en lång historia med depressioner och självmordstankar från min tonår och är rädd att bli sjuk igen.