Hjälp mig! Ettåring är förbytt!

Det är inte tänder på gång då? Vår son på snart 15 månader var sådär för ungefär en månad sedan. Plötsligt kom fyra tänder samtidigt...

Jo det har ploppat upp 6 tänder på 2 månader nu, men kan det verkligen vara de där jäkla gaddarnas fel! Bättre att förbli tandlös isåfall.. hehe..

Jag är av den sorten att jag fullkomligt hatar "mammors prat" på olika träffar när allt kretsar om hur jobbiga deras barn är och hur fantastiskt det är med deras egentid osv.. jag har aldrig känt så, jag har njutit var sekund även om det varit småjobbigt ibland! Men nu sitter jag här skamsen för att jag gnäller likadant och hur värdelös känner man sig inte... jag skulle ju aldrig bli en sån! Suck!

Gnäll anonymt här då om du måste Nej, jag säger inte att det måste vara tänderna, men vår son har blivit ordentligt påverkad när han fått tänder. Annars är han väldigt glad, lätt, leker själv osv. När tänderna kommer blir allt fel, han vill inget, gråter för minsta lilla, blir JÄTTEarg om han inte får exakt som han vill o.s.v. Sedan blir han som vanligt igen.

Ha ha, ja du har varit väldigt lyckligt lottad innan. Min son har länge blivit så där tokilsk på nätterna vilket gjort att jag inte orkat ta striden om amningen. Bra nätter sover han till 4-5 och somnar vid 21-22.30. Sämre vaknar han 2-3 gånger, riktigt usla är han riktigt ilsk och somnar inte om på en stund.

På förskolan är han i princip en liten ängel och har varit sedan han var ett år. De har sett något enstaka utbrott av humör. Hemma är han vansinnigt bestämd med vad han vill och hittar på en massa hyss. Han klättrar precis överallt (om han får chansen) och river ner saker där han går fram. Det funkar inte att förvara allt 1,5 meter ovanför soffan/bordshöjd ... Köksstolarna lägger vi ner efter måltiden, men nu börjar han klara av att klättra ändå ...

Alla tekniska prylar älskar han att knycka. Säger man nej, blir han fullständigt vansinnig och skriker som en stucken gris tills man möjligen lyckas distrahera honom. Dessförinnan har han kanske kastat det han inte fick ha, slängt iväg annat eller försöker slå eller bita oss. Detta är ändå mitt tredje barn, men han är av en helt annan kaliber än flickorna.

Idag var han så ilsk att han spände sig i en båge bakåt. Han var som sagt varken nöjd i famnen eller på marken.Sätta fast honom i vagnen funkade inte heller med den styrkan i kroppen ... Det fanns inget han svarade ja till eller godtog. Ja, vad gör man? Man får helt enkelt gilla läget. Barnet blir frustrerat när kommunikationen inte funkar. Vår son pekar mycket och svarar ja och nej muntligt eller genom att nicka eller skaka på huvudet, men han kan ju inte förklara vad som är fel. Så det gäller bara att tänka att det går över och försöka lösa problemet. Vi har många gånger funderat på problem med bajsandet, tänderna och ont i öronen, men inte slått huvudet på spiken. Ibland hjälper det att bära, amma eller lämna över till den andre föräldern, ibland att massera magen på vänster sida nedanför naveln mot höften när han behöver bajsa och ibland skriker han oavsett vad vi gör. Kanske ställer de två hörntänderna till det nere.

Så diskutera med ev partner om vad som kan funka så du har ett batteri med lösningar att testa. I nödfall får man lägga barnet skrikandes i spjälsängen, stänga dörren och samla ihop sig. Dessa faser kommer komma och gå i större eller mindre utsträckning. Om man har tur får man ett barn som har lugna pauser dessemellan, annars är det bara att hålla blodsockret och humöret uppe. Lycka till!

Era svar lättar mitt mammahjärta sååå mycket! Att det inte bara är hos mig det är skrik(vilket jag såklart visste innan) men set känns bättre att bolla och skriva av sig med andra i samma sits!! Tänder är väl det jag tror det kan va! Jag ska samla kraft här ikväll och hoppas att det blir bättre inom en snar framtid! Han ska om en månad skolas in på förskolan och då vore det ju trevligt om han blir sitt vanliga gamla jag igen! För allas skull! Så jag slipper känna oro och ångest när jag ska lämna honom!

Tror det är nåt utbildningssprång i den åldern...

Min 13 månaders har verkligen skaffat sig en egen vilja, testar vad han får och inte (1000 gånger om...) och blir störtförbannad och skriker när han inte får som han vill. Glad däremellan dock.

Och du... Man älskar sitt barn och är en bra förälder även om man inte älskar varje stund.

Svarade på ett liknande inlägg här för ett tag sen, min son blev väl inte direkt som "förbytt" men han blev annorlunda.. Strax efter han fyllt året fylldes våra dagar med gnäll, missnöje, gråt och skrik och ett enormt bestämt humör .. Ex. Stängde vi kylskåpet innan han gick dit la han sig ner på golvet och grät ..

Han var innan det glad, kramig och nästan alltid på bra humör men nu spelade det ingen roll vad man gjorde för det kändes som inget var "god enough"

Han har aldrig lekt bra själv men det blev ännu värre under denna period, gick jag ut i köket för o hämta vatten kom han springandes efter som ett skott och gnällde .. Laga mat när han var vaken vara bara o glömma, hängde och klängde i mina ben samtidigt som han gnällde ... (funkade inte att sätta han i barnmatstolen bredvid heller)

Meeeen, det har vänt .. Nu är han sitt vanliga jag igen (vände runt 14 månader) så det finns hopp om att det troligtvis är en fas ... som det nästan alltid är :)

Det låter som om det är min son du beskriver!!! Då hoppas jag innerligt att det antingen är tänder eller en "fas".. tack för all pepp allihop!

Min lilltjej är också i samma ålder. Hon har ett jädra humör och vilja, det hade hon visserligen innan också. Men nu hat hon börjat slänga sig baklänges och vråla när hon inte får som hon vill.

Jag tolkar det som att hon börjar inse att hon kan styra över saker och få sin vilja igenom. Nu testar hon var gränserna går lite grann och blir frustrerad när hon inte får som hon vill eller inte blir förstådd. Jag tänker att det går över när hon fått klart för sig att vi visst har förstått men säger nej ändå ibland och att hon inte får som hon vill för att hon blir arg.