Bonusdottern trivs inte

Jag har inga lösningar direkt. Men vad gör och hur reagerar du och pappa när hon "gör och säger sådär"?

Kanske du skulle kunna säga nåt sånt här:

"Lilla gumman, jag förstår att det är jobbigt att vara borta från mamma nu flera dagar. Längtar du så det blir alldeles mörkt i dig? Finns det nåt jag kan göra för att det ska kännas bättre?"

Det är svårt att vara liten och borta från en förälder en hel vecka. Kanske hon säger lika om pappan när hon är hos mamman? Eller så är hennes relation med pappan lite skörare så hon är mest knuten till mamman. Eller så är hon just nu i en mammig ålder.

Hur länge sen är det föräldrarna separerade? När kom du in i bilden?
Ge henne lite tid. Dessutom, hon kanske pratar lika mycket om pappan när hon är hos mamman?

Jag kom in i bilden för drygt 2 år sedan föräldrarna har varit separerade sedan drygt 3,5 år sedan. Jag tror hennes band är betydligt starkare till hennes mamma än hennes pappa. Jag upplever att hon tyr sig nästan mer till mig än till hennes far ganska ofta så jag vet inte vad det är. Jag har haft ett djupare prat med henne där jag förklarade min roll och att jag inte rår för att mamma och pappa inte bor i hop men att jag vill att hon och jag skall kunna göra roliga saker tillsammans och att hon skall må bra då hon är hos pappa. Upplevde ett tag att hon såg mig som någon slags rival gentemot hennes mor men det har lagt sig nu efter att vi pratade. Hon vill nästan alltid ringa hennes mamma men då hon är hos mamma ringer hon nästan aldrig sin pappa. Min sambo var aldrig hemma då hon var liten utan han gav bort sina dagar och jobbade istället sedan så när de separerade så rymde han iväg ett tag vilket innebar att hon träffade henne var 14 dag och befann sig på en annan ort däremellan. Väldigt rörigt tyvärr vi har ett gemensamt barn på 9 mån och jag har sagt det att han skall ta vara på tiden för det sätter sig redan i början.

Efter den beskrivningen undrar jag då varför du föreslår att dottern ska vara mindre hos pappan? Hur skulle det gagna vare sig dottern eller pappan?

Jag vet inte vad som är bäst tycker det bara är otroligt jobbigt att se henne ledsen.

Kan tillägga att hennes mor bor på födelseorten där hon har sin plattform, kompisar, skola osv som ligger ca 45-1 h ifrån oss. Vi håller på att försöka flytta närmare men det är inte tvär gjort.

Eller så är det jobbigt för dig och ert nya barn?

Är pappan aktiv förälder nu? Tar han ansvar för båda barnen, finns han där utan att du behöver pusha och berätta vad han ska göra?
Oavsett vilket, backa och låt honom ägna sig mer åt dottern när hon är hos er, det är i första hand honom hon måste bygga upp relationen till och kunna lita på, och att "försvinna" till att träffas mer sällan bekräftar ju bara hennes känsla att han inte är lika mycket förälder som mamman...

Vad skulle va jobbigt för oss?

Jag får säga mkt till honom vad som behöver göras osv. Det är jag som tar intiativ till bad, lekland och utevistelser m.m tyvärr