Aggressiv sambo jag är gravid.

Ikväll hände det för tredje gången. Han kommer hem efter jobbet och jag märker att han är på dåligt humör. Jag försöker att hålla modet uppe,lagar mat och sen lägger jag mig i badet.

Går sedan in till sovrummet och bläddrar på paddan bland Netflix för att inte börja gråta framför honom. Han kommer in och frågar vad problemet är.

Har blivit ledsen redan när han kom hem för att han var så sur och jag som tänkte att idag kunde ju bli en trevlig kväll iaf.

Jag svarar precis så som jag skrev ovan. Då slänger han alla kuddar på mig. Spottar på mig tre gånger. Jag ligger hopkrupen runt mitt täcke som han drar tag i och jag åker ner på golvet. Väl där hyttar han med sin näve så den liksom bankar lätt mot mitt huvud för att hota mig att jag minsann ska hålla käft och inte vara så jävla grinig och gråtig jämt. Att jag dessutom är gravid i v25 ser han som en ursäkt från mitt håll för att kunna gråta och hålla på.

Blir så himla ledsen... det här är nytt! Det började under min så så så efterlängtade graviditet. Senast var 8:e mars.. kvinnodagen. Då drog han ner mig på hallgolvet och med sina händer kring min mun och kinder så jag knappt fick luft och sa att jag återigen skulle hålla käften. Jag kommer inte riktigt ihåg men han måste ha dunkat mitt huvud i golvet för att jag var alldeles yr och illamående och ond en vecka efteråt. Han har som inte bett om ursäkt för att han blivit fysisk mot mig.

Han säger däremot när jag ligger kvar och gråter och är jätterädd att " sådär går det när man är bitchig,se vilken ångest det ger,ligg där du med ångest" vilket visar att han tycker sig ha rätten att vandalisera min gravida kropp som om den inget vore värd. Den gången vågade jag inte gå upp från golvet när han gick därifrån,jag låg kvar och kissade dessutom på mig. Så förnedrande.

Jag är sedan februari sjukskriven pga onda sammandragningar och dessa blir ju inte bättre..

Han har liksom jag kunnat glädjas i att vi ska få vår dotter äntligen, bota och fantiserat. Han är mån om att jag ska lyssna på vad läkarna säger och fortsätta vara hemma och ta det lugnt.

Men hur kan då han själv utgöra den största faran av dem alla?

Jag förstår inte, jag fattar ju att detta måste få ett slut. Men enligt honom är det jag som ska sluta upp med att ställa krav och gråta/ vara hormonell osv för då blir allt som vanligt igen. Det är mitt egna fel.

Känner mig så lurad på hela den här drömmen. Är ledsen att jag,min kropp,mitt barns trygghet sätts på spel.

Ingen vet om det här. Det har skett så nyligen och så färskt. Jag vet inte vem jag skulle våga berätta för. Kanske är det därför jag spenderar min fredagskväll på familjeliv,för att jag känner ett behov av att säga det här högt,att nån individ vet.

Har iaf slutat gråta för ikväll. Vet inte hur helgen ska bli,vill helst bara vara ett litet barn igen som blir tröstad av mamma,helt sjukt det låter men det är min instinktiva önskan. Jag är väl otrygg.

Tack den som orkat läsa.