Misslyckad

Alldeles oavsett vad andra lyckas med så måste du ju själv få ditt liv att fungera och hitta tid för lite andrum. Oftast är det ju en prioriteringsfråga.

Kan din partner ta mer hushållsarbete?

Kan/vill du komma hemifrån utöver jobbet?

"måste" du jobba heltid? (vare sig det är ekonomiskt eller vilja)

Är det du som klankar ner på dig själv för att du tackar nej till middagarna eller klagar chefen?

Det du ser "alla andra" lyckas med- är det samma personer som lyckas med allt eller plussar du på allt till någon superperson? Kanske är det en som lyckas kanon på jobbet och ekonomiskt, en annan som har perfekt hem, en tredje som spenderar mest tid med barnen och en fjärde som satsar på sin hobby?

För egen del har jag dragits med en hel del dåligt samvete sen jag fick barn. Jag vill ha mer tid med sonen, samtidigt som min partner vill ha egentid, djuren behöver sitt och jobbet önskar nog mer flexibilitet. Nu har jag främst mitt jobb för pengarna och satsar inget på det, får jag väl igång karriären inom min utbildning kommer jag vilja satsa mer och då får vi väl omorganisera oss hemma.

Min chef klagar inte om middagarna. Problemet med honom är mer att han är superbegåvad inom vårt område och har varit anställd ca tio år. Han har ju också ett jättenätverk inom bolaget och får allt gjort supersnabbt. Han tycker då att jag borde kunna tid mer grejer (anställd sen sommaren i fjol). Det har gått hyfsat bra min första tid men för ett tag sen så tog en kollega kontakt med min chef och klankade på att hon inte tyckte jag var tillräckligt engagerad. Nu vet jag att hon var ute efter min plats i ett projekt. Min chef ringde och frågade om omständigheterna men tog det med ro, men jag blev helt knäckt. Ingen har gjort så emot mig förr.

Maken bidrar men det är jag som lägger varje kväll utom en då han lägger. Jag badar henne alltid. Jag tar dock hand om allt som betslande av räkningar, försäkringar, kontakt med hyresvärd, städbolag, förskola, BVC, bilreparatör. Jag ordnar inför födelsedagar, fixar alla dotterns kläder och skot, hygien, Är det nåt stort som händer som tex nu flytt så är det jag som samordnar.

Men jag tycker att oavsett hur jag anstränger mig så hinner jag inte med. Min sexlust är död men vi har sex 2 ggr i veckan annars hotar maken att lämna mig.

Jag vill så gärna att min dotter ska se mig som mån som klarat av ett LITE bättre jobb. Men det går visst jävligt dåligt...

Just nu vill jag bara sitta i någons famn, bli kramad och försäkrad attt allt blir bra. Men det blir det ju inte....

Du har alldeles för höga krav på dig själv och jag tycker också det låter som att det är dags att byta jobb, samt snacka med din man om att dela upp ansvaret mer hemma.

Allt kan inte vara perfekt, vilket är vad du strävar efter. Ett perfekt jobb, perfekt hem, perfekt mamma, perfekt fru, perfekt tillvaro för din dotter osv. Och du kan inte göra allt, det kan ingen oavsett om du tror det. Du ser inte vad folk känner eller hur det är hemma hos folk bakom stängda dörrar. Andra som tittar på dig kanske tror att du klarar av allt och tycker det ser hur lätt som helst ut för dig, precis som du tror om andra? Oavsett vilket så måste du se till att börja jobba på en förändring både i din inställning och i ditt faktiska liv. Det kan kanske vara bra för dig att gå och prata med någon.

Oj vilken fruktansvärt tung situation!

Jag reagerar på att du tar mycket större ansvar för ert barn och all planering hemma, men mest av allt på att din man hotar med att lämna dig om du inte har sex med honom tillräckligt ofta. Va?! Inte konstigt att din sexlust är död!

Vänd dig till en familjeterapeut och gå dit själv ett par gånger. Sedan skulle ni kunna gå tillsammans, du och din man.

Jag skulle dock ta mig en allvarlig funderare på om jag skulle vilja leva med en man som hotar att lämna mig om han inte "får" sex enligt ett visst antal ggr/vecka om jag var du. Det låter hemskt och totalt kärlekslöst!

Det är svårt att ge 100 % på jobbet om man har det tufft hemma. Men försök sluta jämföra dig med andra som klarar "allt"! Det är inte alltid som det ser ut hemma hos andra människor. Du vänder in och ut på dig skälv för att lyckas men du offrar dig själv på kuppen!

Du behöver nog dra i bromsen ganska omgående tror jag. Din man låter bortskämd och oförstående. Han borde stötta dig nu istället för att kräva dig på sex.

Börja med att sluta jämföra dig själv med andra och att ha sex för att mannen lämnar dig annars... Wth! Låt han lämna dig då känner jag! Alltså jag har sexlust men inte sjutton har vi alltid sex två gånger i veckan för det... Ibland flera gånger och ibland inte på två dagar det beror ju helt på livet i övrigt.

Är det dottern eller ni som Inte trivs med förskolan? Visst man vill det bästa men så länge mitt barn trivs och är glad över att gå dit struntar jag faktiskt lite i hur många timmar man är ute eller hur pedagogiken är upplagd huvudsaken barnet trivs och personalen är trevliga och fina mot barnen..

Och du vet inte hur folk har det... Dom kanske har en finta utåt. Ser jättebra ut, fint hus, dyr bil, Städhjälp och sedan liggger dom kanske vaken med ont i magen för ekonomin går inte ihop men dom vill inte släppa sin fasad... Och du måste delges ut mer till din man.. Varför ska du göra allt? Och kanske fundera över att byta jobb igen innan du bränner ut dig... För har du väl blivit utbränd är det svårt att komma tillbaka.

Det låter mer som att du känner dig otillräcklig än att du faktiskt är det. Jag skulle köra med öppna kort med chefen, fråga vad han förväntar sig av dig, vilka extra aktiviteter du ska med på och sedan hålla dig till det. Försök att göra jobbet på åtta timmar så att du kan gå hem sedan.

Vad gäller hemmiljön så skulle jag köra samma upplägg där. Sätt dig med din man och dela upp allt som behöver göras. Håll er till det. Kan ni leja ut städningen, klicka hem maten på nätet, laga färdiga middagar på helgen?

Se till att få in timmar till dig själv också, du kommer att krokna annars.

Och försök att använda all klämtid till att meditera, lyssna på avslappning, ljudbok, promenera eller vad som nu fyller på dig. När jag arbetade så brukade jag rusa till tunnelbanan med andan i halsen, ofta sen, och sedan sitta och känna mig stressad och otillräcklig över allt jag behövde göra och allt jag inte skulle hinna med. Efter en tid insåg jag att det liksom inte hjälpte, pendlingen hem tar lika lång tid om jag är stressad som om jag inte är det. Istället började jag att lyssna på poddar eller ljudbok och dricka gott kaffe eller te på väg hem. Istället för 30 minuters stresspåslag fick jag 30 minuters avkoppling som jag faktiskt såg fram emot.

Och inse att man får släppa på saker under vissa tider i livet, vi hinner inte med allt, och det är helt okej.

Jag tycker du inte låter det minsta misslyckad. Dock med (prestations)ångest. 

Det låter som att din man bör ta mer ansvar hemma och att du måste hitta något sätt för avkoppling och återhämtning. Inget tyder på att du gör ett dåligt jobb och din dotter behöver nog inte gå på just den förskolan. Ingenting i din dotters liv blir bättre av en trasig mamma. 

En till misslyckad här. Jag kan inte få barn. Är nu över 40. Har två bröder med flera barn och familj. Jag märker att dom tycker synd om mig, vänner med. I arbetslivet har jag lyckats. Är redan ekonomiskt oberoende och skulle kunna gå i pension. Men vad gör man då. När man inte har barn. Tänker på det varje dag. Känner mig så misslyckad och skäms.

Men, inte ska du skämmas .. Förstår om det är en sorg att inte fått barn (om det är vad man vill) men det är absolut inget att skämmas över. Vill man ändå vara del av något barn liv så behövs det många avlastningshem och familjehem man behöver ju inte ta in problem ungdomar om man inte känner sig redo för det.

Annars finns det annat att fylla livet med, djur, resor, upplevelser. Men det gäller att man bearbetar sin barnlöshet... Ett kompispar lyckades inte få barn och det gick såklart inte över en natt och sorgen finns ju kvar men inget som "stör" det dagliga livet... Dom har skaffat djur och ställer gärna upp som barnvakt och får göra det roliga och slippa det jobbiga med barn

Nu har jag haft ett samtal med min man eller rättare sagt så har jag fått ett ultimatum eller påhopp, vet inte vad jag ska kalla det. Han är inte nöjd. Vi har ett för simpelt sexliv, jag hade föreslagit sex 2 ggr i veckan för att dagar utan sex inte bara skulle rulla förbi. Men det är fel och osexigt enligt honom och sexet är inte tillräckligt hett utan för simpelt. Han vill också ha fler barn, men eftersom han förutom hämta/lämna gör jävligt lite betr det barn vi har så... skulle också detta hamna på mig. Dvs att ta hand om ytterligare ett barn = 80% av bördan skulle hamna på mig. Tydligen så tycker han att jag borde gjort mer i frågan och tagit kontakt med vården utvärderat ivf etc. Jag är så trött, så utmattad. Jag vet inte hur mycket mer jag borde ordna och jag vet inte heller om andra småbarnsföräldrar har ett sexöiv som är så jäkla häftigt? Det kanske de har? Sen är han också upprörd för att vi inte diskuterat detaljer kring vår ekonomi men igen - han har själv inte gjort ett skit på denna agenda utan det är jag som ska ordna... vår ekonomi är väldigt bra, han vill bara att vi går igenom framtidsplaner. Det vill jag med men igen, allt ligger på mig. Han meddelade också att om inte känslo/sexlivet blir bättre och om jag inte går med på ett barn till, då överväger han skilsmässa. Jag vill i te skiljas för jag kan helt enkelt inte vara utan mitt barn. Jag dör utan hen. Jag kan inte tänka mig hela veckor utan hen. Samtidigt som jag ju vill att hen ska ha sin pappa. Det är både att jag vill träffa hen men också att pappan kan underlåta att sköta Hens hygien och om han själv är sjuk så sköter han inte ens hens mat. Jag skulle oroa ihjäl mig. Nu blev det rörigt men oj vad känslorna åker berg o dalbana. Jag är trött på att bli behandlad såhär.

Men hur kan det vara så att han tycker sig kunna ställa några ultimatum? I mina ögon är det ju han som måste skärpa sig och börja agera som en riktig man!

Det är ju du som ska ställa krav, han har ingen anledning att gnälla.

Varför leva ihop med en sån skitstövel överhuvudtaget?

Vet du, det är så mina tankar går också men jag kan bara inte vara utan mitt barn. Jag vill att hon ska träffa sin pappa absolut men tanken på att vara utan henne tar död på mig.