språk

Prata svenska med ditt barn. Hitta någon med engelska som modersmål att prata med ditt barn.

Flerspråkighet har bara fördelar för barn. Prata båda språken med barnet och exponera det för både svenska/engelska böcker och filmer/barnprogram :) / Blivande förskollärare med intresse för just flerspråkighet :)

Tycker du har helt fel prioriteringar. Du borde vänta några år minst med att "skaffa" barn. Men jag antar du med "Jag planerar att skaffa barn nu i sommar" menar att du nu är gravid och kommer att föda barnet i sommar.

Jag antar du med "Jag kommer vara ensamstående" menar att barnets pappa inte kommer ha delad vårdnad, vilket betyder du kan flytta som du vill (till USA eller annat land) utan pappans medgivande, och det låter ju som dina "bo i USA" drömmar då betyder mer för dig än att barnet ska ha en god kontakt med sin far, om han nu inte råkar vara bosatt i USA.

Amerikansk engelska, skolengelska, brittisk engelska, australiensisk engelska, ... varför tycker du det spelar så stor roll? Vad du nu menar med "amerikansk engelska"; det kan i princip skilja lika mycket från en stat till en annan i USA som mellan andra engelska varianter, vilken är din stora dröm; den du hör i Hollywoodfilmer?

Du låter inte alls mogen för barn överhuvudtaget.

Jag har gjort så med min äldste son. Jag hade då en extra motivation iom att hans pappa är irländare men bor utomlands. Jag måste säga att jag inte skulle göra om det. Det är inte naturligt, trots att jag har studerat engelska på högskolan och ibland har folk inte märkt att engelska inte är mitt första språk. Så jag är tillräckligt bra på det. Hade också irländska vänner med små barn, så jag lärde mig barnramsor och vad man t.ex. säger för att trösta barnet.

Jag hade också en annan mamma som förebild, också med irländsk pappa till barnet, och hon hade då levt i Nordirland ett tag och pratade inte bara engelska utan Belfast-dialekt med barnet. Jag har träffat dem när pojken var 14. Både han och mamman pratade i den där Belfast-dialekten med varandra, det var ganska fascinerande.

Det funkade bra med min son också. Vi bodde i Tyskland och han pratade både tyska och engelska. Men när sonen var tre år träffade jag en svensk man och flyttade till Sverige. Och då var jag tvungen att välja bort engelskan, för att jag inte ville välja bort mitt modersmål tyska. Så det blev ett språkbyte, som jag oroade mig över ifall det kunde vara skadligt för honom. Han verkar ha klarat det bra, glömde engelskan lite, men lärde sig det skolan från andra klassen och efter några år var han tillbaka på en flytande, naturlig nivå. Dock är svenska hans modersmål nu och tyska och engelska är flytande och nog utan brytning, men inte lika säkra.

Men utan anknytning till landet, utan släktingar eller åtminstone vänner med små barn som kommer att finnas med under barnets uppväxt, tycker jag att det blir krystad. Du säger "amerikansk engelska" - har du tillräckligt bra koll på det då? Nånstans är det aldrig bara språket. Det är alltid lite kultur, det är barnramsor, barnsånger, det är vad man säger till små barn i emotionella situationer. Risken är att du får en mer distanserad relation till ditt barn för att du saknar (naturliga)känslo-uttryck på amerikansk engelska - som du ju inte har någon relation till. Om man har levt i landet eller umgåtts mycket med amerikaner - då kan man ha plockat upp sånt. Annars är det ett väldigt teoretiskt sätt att kommunicera med sitt barn och det finns risk att anknytningen inte blir bra. Jag hade ju i alla fall pappans släkt och vänner som jag kunde lära mig från hur man uttrycker saker i alla situationer. Och jag kunde något om kulturen.

Väldigt bra påpekande av AndreaBd vad gäller kultur, känsloyttringar etc. Tänkte inte på den aspekten men den är nog så viktig!

Min (svenske) far var ingen känslomänniska och alla tonårsförälskelser, intensiva vänskaper etc ägde rum i England där jag växte upp. Trots att jag bor i Sverige nu och pratar mer svenska än engelska så slår tankarna alltid över till engelska när jag är arg / ledsen / lycklig etc. Ett språk är så mycket mer än bara ordförråd, grammatik och uttal.

Prata ditt modersmål med barnet, dvs svenska. Om ni flyttar till USA när barnet är litet kommer hen vara 2-språkig inom ett halvår i alla fall. Det kommer då vara svenskan som du får kämpa med för att ditt barn ska ha kvar och då kommer du vara glad om du redan har lagt grunden för en god svenska innan.

Som sagts ovan blir det lite krystat om du pratar med ditt barn på ett språk som inte är "ditt" och det språk som du tänker och känner på.

Jag bor i Frankrike och båda mina barn är födda här och de har aldrig bott i Sverige. Äldsta är snart 9 år och trots att jag varit konsekvent i 9 år och BARA pratat svenska med honom, läst böcker på svenska, sjungit på svenska etc så är ju givetvis hans franska mycket bättre i och med att pappan är fransk, skolan är fransk, kompisarna är franska osv. Sonen har en kraftig brytning när han pratar svenska och det låter ju jättegulligt men jag skulle verkligen önska att han hade en större vokabulär på svenska än den han har.

TS, har du kollat upp villkoren för att leva och ha barn i USA? Kostnader för barnomsorg och skola, t.ex. Så att du inte förbereder dig för något du inte vill senare?

Två reflektioner och tyvärr tråkiga nyheter:

Det är i princip omöjligt att flytta till USA, om man inte har nära släkt som är amerikanska medborgare, eller om du inte har ett arbete som är specialiserat och som behövs i USA (tänk forskare, läkare, specialinriktningar på sjuksköterska osv, inte frisör, tatuerare, barnskötare). Ickemedborgare är inte speciellt välkomna att flytta till USA.

Det andra är att tvåspråkighet rekommenderas endast om man själv har språket som modersmål. Ena föräldern lär ena språket till barnet, andra föräldern lär andra språket. Man talar sitt språk uteslutande med barnet och barnet får då en naturlig känsla för att språken är olika. Om du själv pratar svenska och engelska med ditt barn riskerar du att lära ut ett blandspråk, det blir varken eller och båda språken blir svaga hos barnet. Om du vill ge ditt barn möjlighet att bli riktigt duktig på engelska, lär det först riktigt bra svenska och fortsätt senare med engelskan, tillsammans med lärare.

Språket som inte talas i landet där du bor är skitsvårt att lära ut till sitt barn. Jag talar alltså inte svenska med mitt barn (det gör pappan och alla andra eftersom vi bor i Sverige). Efter fyra år talar barnet enstaka ord på mitt modersmål men förstår det jag säger. Det kräver koncentration och viljestyrka att inte tala svenska, dag ut och dag in. Med åren kommer han att tala mitt språk också, men jag kan inte blanda in svenska förrän om flera år.