En viss oro är normalt och något som alla kommer känna av mer eller mindre under graviditeten. Saken är den att du kan egentligen inte göra så mycket annat än att leva bra (dvs inte röka, inte dricka alkohol. Rör på dig, gör saker du tycker om, ät vettig mat).
Inom KBT talar man mycket om acceptans. Det som händer när man oroar sig är ofta att man ältar och fastnar i resonemang med sig själv. Tänk på tankarna som en tennisboll som slås från ena sidan av planen till den andra, bollen för hela tiden med sig dina tankar, där du å ena sidan oroar dig och å andra sidan försöker trösta och lugna dig själv. Tankarna kan se ut ungefär så här.
- tänk om jag får missfall
- nej, det kommer säkert inte hända, det vanligaste är ju att det går bra
- men jag kanske ändå får missfall
- nej, det händer nog inte
- jo, och om jag inte få missfall kanske barnet har en skada
- nej, det kommer säkert vara helt friskt, alla i släkten är ju friska
- men tänk om just MITT barn inte är det, hur ska det gå?
Varje gång du "besvarar" en orolig tanke så ger du samtidigt oron näring genom att den oroliga delen av dig funderar ut ett motargument.
Tänk istället att du bara stannar i den första tanken. Och sedan gör du ingenting. du bara låter den vara. Som att du står ensam på tennisplanen och slår iväg den där tanken till andra sidan planen, och där faller den bara ner.
Så istället för att fastna i oro och lugnande och ältande så tänker du:
- tänk om jag får missfall.
och så stannar du där. och tillåter dig att tänka den tanken, men inget mer. Det här är i alla fall en mental bild som har hjälpt mig när jag fastnar i ångest, oro och ältande.
