Överväger abort 40+ tredje barnet

Nr 1 är bs. Jag vart gravid 40 o42 år. Inga fel. Nr2o3 kan jag mkt väl förstå. Inget fel i att vilja göra vad som känns bäst för dig o din famiilj. Många bra människor har gjort abort ifall det är det som oroar dig.

Vilken jobbig sits, måste vara tungt. Kanske måste detta få sjunka in lite innan ni kan fatta ett genomtänkt beslut. Troligen är det sista chansen till ytterligare ett barn, fråga er hur det kommer att kännas om tre-fyra år ifall ni väljer att avsluta graviditeten, är två barn tillräckligt? Eller finns det risk att ni ångrar er? Och du skriver att ni inte vill riskera fosterskador, det är ju helt förståeligt, men även om riskerna är högre ju äldre man blir är ju den totala risken fortfarande liten. Hur skulle ni göra om ni visste säkert att barnet var friskt?

Jag har egentligen inga bra råd att komma med, men det här är de frågor jag skulle ställa mig. Har själv förlorat två graviditeter i missfall och är nog lite färgad av de händelserna, men menar absolut inte att tala för det ena eller det andra. Tror det är rätt vanligt att få "katastroftankar" när man plussar, särskilt om det kommer oväntat, men när chocken lagt sig kommer andra känslor. Ge det lite tid, prata med bm på mvc, prata med varandra och känn efter. Tre barn på så kort tid kan nog bli intensivt.

Lycka till!

Tack för vettiga och vänliga svar.

Till saken hör den att vi kämpade med ettan, tvåan gick av bara farten. Trodde aldrig för mitt liv att jag skulle hamna i den här situationen i den här åldern. Gjorde en abort för nästan 18 år sedan och tankegångarna var ju helt andra då, av förståeliga skäl. Vi har många frågeställningar som vi måste reda ut och ta ställning till. Ett barn är en gåva och inget man ska ta för givet. Konstiga tankar dyker upp som att det skulle bli något fel på mitt barn som straff för att tänker på att välja abort om vi väljer att behålla. Tårarna rinner för mina kinder när jag ser mina underbara barn ligga och sova i vår säng. Fy fan rent ut sagt vad dåligt jag mår just nu.

Ja, visst är det många knasiga tankar som dyker upp i huvudet vid såna här tillfällen. Även om man logiskt vet att fosterskador inte beror på huruvida man överväger abort så poppar det ändå upp såna tankar, som ogräs. När jag fick missfall kändes det som att det var för att jag berättade om graviditeten för min syster före min man fick veta (han satt på ett flyg när jag plussade, så kunde inte ringa honom, slog syrrans nummer istället). Jag fattar ju att det inte var därför, men ändå KÄNDES det så, som att jag blev straffad för att jag gjort "fel". 

Vad säger din sambo? Känner han samma sak?

Vill först beklaga dina missfall, vet ju hur sorgen känns av att inte få dom barn man vill ha även om jag inte kan just relatera till missfalldelen.

Min sambo har varit, som jag, lika klar med att vi inte skulle ha fler än två barn. Han velar lika mycket han och är väldigt ledsen över att vi står inför atr behöva fatta ett sånt här beslut. Just nu försöker vi nog båda landa i chocken men vi försöker stötta varandra och jag tror ändå att vi i slutändan kommer att vara överens om vårt beslut. Vi älskar barn båda två och föräldrarollen har känts naturlig från start men kanske inte till tre!

Det är alltför stort och mycket med ett ytterligare barn. Vi fick dessutom en asperger-pojke då jag var 35 år och pappan var 36.

För övrigt tycker jag nu som snart 60 år gammal att man bör ha gott om pengar bl a för lägenhetsköp till barnen nu!

För varje barn man vågar sig på att skaffa fram, ju mer ökar risken att något blir fel, svårt eller galet rörigt i våra liv. Inte sant?

Det är alltför stort och mycket med ett ytterligare barn. Vi fick dessutom en asperger-pojke då jag var 35 år och pappan var 36.

För övrigt tycker jag nu som snart 60 år gammal att man bör ha gott om pengar bl a för lägenhetsköp till barnen nu!

För varje barn man vågar sig på att skaffa fram, ju mer ökar risken att något blir fel, svårt eller galet rörigt i våra liv. Inte sant?

Mina tankar går mycket i den riktningen som du skriver, att det faktiskt kan bli ett barn som behöver extra omsorg. Jag tror säkerligen att ni älskar er son men jag tycker mig ändå kunna utläsa av ditt inlägg att det varit tufft emellanåt.

Jag och sambon har krävande jobb och vi båda har stundtals dåligt samvete för att man kan lägga all tid och kraft på att engagera sig i barnens lek även om nu barnen leker en hel del själva. Och som du säger, när barnen ska ut ur boet så vill man kunna sponsra så gott det går även om pengar inte är allt

Vi fick också barn sent efter missfallsproblematik. Var 40 när barnet föddes och när vi började försöka få ett syskon fanns oron där för att det skulle vara något fel på barnet och att ett barn som krävde mycket extra omsorg skulle göra att vårt första barns hamnade lite på sidan. Nu blev det inga fler barn för oss, vilket är en sorg i sig, men vi kände att om vi gjort de tester som finns och något var fel hade vi nog avslutat graviditeten. Otroligt smärtsamt och inget lätt beslut, men kanske det enda rätta i vår situation.

Är det något ni kan tänka er? Att avvakta till KUB/NUP eller vad det nu heter? Ge det lite tid att sjunka in och få reda på om barnet är friskt?

Lider med er för det är ett väldigt s året beslut.

Styrkekramar

När jag var 17 så fick jag ett gravt handikappat barn och två år senare ett friskt och nu är jag 40år och födde ett friskt barn. Trodde inte att jag skulle orka med ett barn vid 40års ålder men det gjorde jag aldeles utmärkt. Och njuter av den lilla varje dag.

Tror att fördlarna att behålla ett barn när man är 40+

Det barnet kommer att vara högt älskat av syskon och föräldrar. Och skänka så mycket glädje. Det är en välsignelse att du kan bli med barn även fast det inte var planerat. Många skulle vilja bli med barn men kan inte.

Men du väljer hur du vill göra. Abort finns.

Men jag råder dig att behålla. Tror att dina barn kommer ha mycket glädje av ett syskon.