Svärmor är en stor plåga
Hej och varning för ett väldigt långt inlägg... Hoppas ni orkar läsa ändå 
Sen jag fick barn sommaren 2015 (snart 2 år sedan) har min svärmor varit helt otroligt påfrestande för mig. När det var en vecka kvar till BF började det. Hon ringde flera gånger varje dag och undrade vad som hände. När barnet väl kom ville hon ha koll på ALLT. Fick samtal varje dag, och när jag slutade svara fortsatte hon med sms. "Hur har natten varit, hur har barnet sovit? Vad har ni gjort? Vad ska ni göra? osv..."
Varje gång vi ses kastar hon sig som besatt över barnen (det är två barn nu)... det går knappt att prata med henne på grund av det. En gång när hon frågade "hur har ni haft det?" och jag svarade att vi varit på akuten med minstingen och haft en hemsk natt så svarade hon först inte. Senare när hon fick reda på det jag berättade för henne så kom hundra frågor och hon ville berätta för övriga släkten... Nu har jag helt slutat svara på den frågan eftersom jag vet att hon ändå inte lyssnar.
Hon började köpa saker till oss redan när vi fick vårt första barn, onödigt mycket saker. Allt från kläder, möbler och leksaker. Jag och sambon har försökt prata med henne många gånger, ungefär var tredje månad måste vi sitta ner och prata eftersom problemen kvarstår. Hon lyssnar helt enkelt inte på något av det vi säger.
Nu på sistone har hon uttryckt sitt missnöje över morföräldrarna får träffa barnen mer än henne. Jag tycker det är väldigt obekvämt hos svärmor och vi kommer definitivt aldrig få samma relation som jag har till min mamma. Min sambo känner inte samma behov av att åka till sin mamma som jag gör till min. Av många olika och ganska självklara anledningar är jag och barnen hos mina föräldrar oftare.
Fler anledningar till varför jag inte längtar efter att träffa henne: hon har rasistiska åsikter, uttrycker sig klumpigt med bland annat n-ordet när hon talar om folk. Det känns som hon försöker ta över min roll som mamma när hon är med oss. Hon lämnar inte barnen till mig när de är ledsna utan tror att hon kan trösta lika bra. Hon släpper inte ner barnen när de inte vill bli burna, kramade eller pussade på. Hon bryr sig inte alls om deras integritet. Fotograferar dem med sin mobil och skickar runt till släktingar... Allt sånt här skär verkligen i mitt hjärta. Hon tjatar alltid på att vi ska lämna barnen hos henne över natten. Jag vill verkligen inte det och jag orkar inte med tjatet.
Jag känner mig totalt överkörd av henne, har till och med pratat med kurator eftersom det utvecklats någon ångest inom mig som trycker över bröstet varje gång vi ska ses och en lång stund efter, ibland tar det ett par dagar innan det släpper. Jag vet att jag måste vara tydlig med henne. Varje gång jag är ärlig blir hon superledsen, gråter och passar på att säga att hon känner sig utesluten. Det slutar alltid med att jag har dåligt samvete och mer ångest än vanligt. Men det är ju mina barn, har inte jag rätt att få bestämma vilka vi träffar och umgås med?
Måste man känna sig som en våg som måste låta barnen träffa olika människor lika mycket? Ska mor och farföräldrar få träffa barnen lika mycket?
Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst men jag får nog sätta stopp nu.
Puh, så skönt att skriva av sig lite. Någon som känner igen sig?
Tack för du tog dig tid att läsa!
