Adoptera som adopterad?

Hej!

Försökte leta men hittade ingen liknande tråd.
Tycker det skulle vara ganska intressant och höra hur ni som är adopterade ser på att själva adoptera?

Jag kan på en gång säga att jag alltid förhållit mig ganska negativ till att adoptera. Detta kan nog mycket bero på att jag själv känner att jag inte riktigt fungerar emotionellt som man "borde" vid den här åldern. Och det tillskriver jag min bakgrund som adopterad, då jag blev adopterad vid 3-års ålder och har fått den uppfattningen att det är en ganska kritisk punkt i livet gällande tillit och anknytning till sin omgivning.
Min fru har alltid varit öppen för att adoptera men jag har alltid hållit den dörren helst stängd. Visst kan jag se det fina i det hela och det finns såklart de som inte tagit någon större skada av det men tyvärr inte jag. Men vem vet, jag hade kanske tänkt annorlunda om vi inte hade kunnat få egna barn, som var fallet med mina egna adoptivföräldrar.
Har jag lagt för mycket vikt i mina egna upplevelser? Kan väl tycka iallafall att det varit rätt av mig att hålla fast vid detta då jag nu inte själv varit positiv till adoption och då ska man väl inte göra det heller.

Egentligen är det väl mera en rad med olika personlighetsdrag som jag inte gillar hos mig själv och som ställer till det för mig rent socialt   :P

Har svårt att ta till mig folk och lära känna någon, vilket leder till att jag inte har några vänner förutom dom som jag fick i lågstadiet.Attläsa av vart jag står i relation till andra människor, så varje jag träffar folk är det som att jag börjar om varje gång för jag vet inte riktigt hur jag ska beté mig efte X antal gånger.
Kan vara svänga ganska plötsligt i mitt humör, glad en sekund och arg i nästa för i princip ingenting. Sedan så har jag ibland i livet haft väldigt mörka tankar om mig själv och kanske visat tecken på depression.

Typ så  :P

Dock så måste jag säga att ingenting kan lastas på mina adoptivföräldrar tycker jag. Dom kunde inte varit bättre och jag älskar dom över allt annat men vi har ju inte den relation som jag har med mina barn idag.

Så om något så var jag kanske redan "trasig" när jag blev bortadopterad och det blev inget bättre med allt drama som en adoption innebär..

Jag är PRECIS likadan. Adoptionsskadad AF.

Personligen tycker jag att dom som haft en mindre bra adoption ska tänka sig noga för innnan dom adopterar. För omedvetet och även oom dom inte vill så kan dom föra över sina egna "skador" på ett barn som mest troligt redan kommer med "bagage". 

Vad menar du med att inte fungera emotionellt som man borde?

Har ni läst tråden rätten till sitt irsprungspass? Inte riktigt samma poäng däri men läs mina kommentarer om ni känner för det?

Casull; du har redan egna barn alltså? Hir fungerar du i samband med dom då? Varför skulle det vara ett "större" problem med en adopterad? Tänker, du har ju erfarenhet utav svårigheterna? Och redan barn idag ? Du skulle snarare kunna hjälpa på ett bättre sätt. Du som adopterad skulle och som vi andra vore väl mest berättigade att göra något sådant som en adoption. Du vet vad du saknat, vad du aldrig fick lära dig, vad du har förlorat. Det skulle su kunna hjälpa ett barn med som behöver det! Att du blir arg säger du som en ursäkt, mem du har ju redan barn, är det inte ett fortfarande resultat i att inte ha varit fullt förstådd? Vilket är vad du skulle kunna ge en annan istället? Eller rror du att du skulle flippa på ungen fast du själv varit i dom skorna.. Ja då borde du kanske inte adoptera isåfall.

Får man fråga var ifrån du är adopterad?