Fullkomligt livrädd för medicinsk abort

Om det känns sådär kanske abort inte är det bästa alternativet? Låt inte din kille påverka beslutet. Man ska göra abort bara om man själv vill, ALDRIG för nån annans skull.

Jag skulle aldrig klara en abort.

Det kan göra ont men långt ifrån alla får ont. Det kan vara bra att komma ihåg. För mig var det såhär.

Kom in till sjukhuset och hade då tagit medicinerna man skulle. Kände inte av något. Satt och höll på med mobilen och läste tidningar som fanns där. Efter några timmar fick jag mer medicin. Började blöda lite då, som sista dagen på mensen typ. Kände inte av något.

Dröjde någon timme till och sedan började jag blöda som mens ungefär. Gick på toa och det kändes som en liten mensklump gled ut. Absolut inget ont. Sade till sköterskan som gick och kollade och sade att det var klart. Hon frågade om jag hade haft ont och jag sade 0 på en 10skala. Sedan åkte jag hem. Blödde som mens i drygt en vecka och det gjorde inte ont heller.

Väldigt odramatiskt.

Du får smärtlindring om du har ont om du är på sjukhuset, de kollar när det är klart och så så jag tycker du ska vara där så du är trygg. Din kille får vara med om du vill.

Alltså är du rädd för det fysiska med aborten så behöver du inte vara det. Men känns det fel för dig och som att du hellre får barnet så ska du inte göra abort. Men att föda barn är ju rent fysiskt tusen ggr värre än en abort...

Hur långt har du gått? Det har stor betydelse för hur jobbigt det kan bli.

Själv fick jag tabletter för att driva ut ett missfall som skett i v 9 (men jag hade gått till v 13 med alla symptom) och det var nog ungefär max vad de tabletterna klarade.

Det var inget kul och det tog mycket längre tid innan det kom igång än vad som stod i beskrivningen men man överlever.

(5-6 timmar stod det om jag minns rätt och det började efter 12 h!! )  

Jag fick dock tillbringa ett antal timmar i badkaret, för annat var inte att tänka på när det väl kom igång. Ta smärtstillande det du får av vården och Ipren i grunden också, men vänta kanske någon timme efter abortpillren så att inte den smärtstillande effekten hinner gå ur mitt i det hela, ta dem så fort det börjar kännas lite.

Jag fick mina tabletter på eftermiddagen med det glada tillropet att de säkert skulle verka innan kvällen var slut, och det var dumt för de verkade inte förrän mitt i natten när allt smärtstillande jag fått redan släppt. Så jag sov noll den natten och min man fick åka och tigga nya smärtstillande åt mig på sjukhuset, jag har inga starka sådana hemma.

Jag hoppas du kan ta dina tabletter tidigt på morgonen och att tiden tills de startar aborten stämmer med instruktionen till pillren för din del- det måste gå mycket lättare om man inte har gått så långt så om jag överlevde den pärsen så klarar du detta, det tror jag säkert.

Risken att något "går snett" är trots allt betydligt mindre än om man går in kirurgiskt och gör vakuumaspiration under sövning. Jag har gjort en tidig abort på det viset för längesedan. Jag har aldrig ångrat att det inte blev barn så tidigt och med den killen, jag har världens finaste familj och ett bra liv idag.

Men vad du vill helst kan givetvis bara du känna. Andas bara, man klarar mer än man tror! <3

Jag har gjort två medicinska aborter. Första i vecka 9 på sjukhuset. Andra i vecka 6 hemma.

Gick hur bra som helst! Gjorde inte mer ont än lite mensvärk. Den andra aborten var som en mens, den första blödde jag mer.

Så fysiskt är det inget att oroa sig för, enligt mig. Man får smärtlindring efter behov.

Jag gjorde en medicinsk abort i januari, var i v.7+3 när jag tog första tabletten. Jag var också rätt orolig, mest över att det skulle göra ont då jag brukar ha otroligt smärtsam mensvärk. Så jag bad om att få vara på plats på sjukhuset för att känna mig tryggare med att kunna få mer smärtlindring om det behövdes, stöd och kunna vara på plats om något skulle hända.

Hade med mig min sambo när jag kom tillbaka två dagar efter att jag tog den första tabletten. Vi fick hålla till i ett hörn i ett större rum som var avskilt med vikväggar. Fanns en fåtölj och fotboll till mig, filtar, kuddar, bord, garderob och så en stol för min sambo. Vi hade laddat upp med läsning och dator för att kunna fördriva tiden. Fanns en bakkorridor där vi (och de två andra tjejerna som var där för medicinsk abort) kunde vandra fram och tillbaka i dådet hjälper och påskyndar förloppet. Jag började blöda redan kvällen innan vi kom dit, alltså lite mer än 1.5 dygn efter att jag tog första tabletten. Så när jag tog tabletterna man för upp i slidan började jag blöda rätt snabbt (och rikligt), inom 45 minuter skulle jag tro. Ska inte ljuga och säga att det var smärtfritt för mig, stundtals hade jag otroligt ont. Fick också frossa. De som jobbade på avdelning var helt underbara dock och kom och tittade till mig varje halvtimma eller så. Värmekudde hjälpte en hel del faktiskt med att ta av udden av smärtan. Framåt lunchtid hade smärtan nästan försvunnit (kom dit 8 på morgonen), så jag och sambon gick ner till kafeterian för att försöka äta något och tänkte sedan kanske skriva ut oss och gå hem. Men när vi kommit tillbaka till avdelning och väntade på att en barnmorska skulle komma förbi så började jag plötsligt få väldigt ont igen. När barnmorskan kom förbi frågade hon om jag ändå inte ville prova på att få lokalbedövning i livmodertappen, vilket jag tidigare undvikit då det kändes obehagligt att få en spruta där. Men nu hade jag så ont att jag kände att det inte kunde vara värre att få en spruta under någon minut. Så glad att jag tog den, den kändes ingenting i jämförelse med smärtan och smärtan försvann i princip helt och hållet på en minut. Satte in en p-stav samtidigt och sen skrev vi ut oss och gick hem. Hade inte ont något mer alls efter att lokalbedövning gick ur heller.

Vill inte alls skrämma dig, finns många som inte upplever att det gör särskilt ont alls. Andra måttligt ont och vissa får otroligt ont. Beror mycket på. Men känner du dig orolig skulle jag verkligen rekommendera att bara på sjukhuset, där kan du känna dig trygg med att de kan hjälpa dig om något av det du är orolig över skulle inträffa. Du kan ställa frågor när du vill om det är någonting, någon som verkligen kan sin sak som kommer och kollar till dig och då. Och framförallt så kan du få mer smärtlindring ifall det behövs. Kan som sagt också rekommendera att be om en Värmekudde när du är där, jag tyckte det var väldigt skönt att ha då det tog bort den värsta udden av smärtan. Och får du väldigt ont, var inte rädd för att ta den smärtlindring de erbjuder! Har förstått att det varierar lite mellan olika ställen vad man i första hand använder sig av, jag fick ju lokalbedövning i livmodertappen vilket kändes som en obehaglig grej att behöva göra - men när jag väl gjorde det så var det så himla värt. Var inte rädd för det, smärtan är värre än att ta smärtlindring.

Lycka till! Det kommer gå bra!

Vill också lugna dig med att det är en minimal risk att något ska gå snett. Den risken är försvinnande liten, ingenting du behöver oroa dig för. Angående att blöda mycket är det inte heller något du behöver oroa dig för, det är bra om du blöder mycket det betyder att processen fungerar som det ska och det är effektivt. Det enda du behöver vara uppmärksam på är om du fortsätter blöda mycket i flera flera dagar efteråt (mer än en riklig mens), men det är också väldigt sällsynt. Smärtan är väl det som är svårast att sia om, för det är otroligt individuellt. Men överväg att vara på sjukhus så kan du få all smärtlindring du behöver utan att oroa dig för att smärtan ska bli hemsk. Och du kan ställa frågor och ha någon som övervakar dig om det känns tryggare.

Gör inte abort. Varför inte låta bli när man känner så?

Du behöver inte göra det. Inte ens om din kille vill få det överstökat. Tänk att du mår ännu sämre efteråt..om du gör det.

Men snälla, att vara rädd för sjukhus eller fysisk smärta är inte samma sak som att vara osäker på en abort. Och att föda barn är ingen picknick för de flesta heller.

Min graviditet bjöd nog totalt på ca 300 ggr den smärtan som aborten var om man räknar in en tillknäckt svanskota (kunde inte sitta på två veckor), plågsamma hemorrojder, karpaltunnelsyndrom, kronisk foglossning och mer elände som kom med den.

Jag är otroligt rädd för en framtida förlossning också när jag väl ska skaffa barn, men ska jag avstå barn för det eller? Att man är orolig och rädd för ett visst moment betyder ju inte att valet i sig är fel. Jag var också otroligt orolig inför min medicinska abort, fastän jag visste att det var helt rätt beslut för mig. Och det var jobbigt, men jag ångrar det verkligen inte, känner fortfarande att det var helt rätt beslut. Oro och rädsla betyder inte att man kommer må sämre efter, så sluta skrämmas.