Du som har vuxit upp med en narcissistisk förälder!

Så här var barndomen: 

Jag och syrran var livrädda för mamma. Hon var ofta arg och skällde mycket. Hon kunde skälla i 40 min hela vägen hem i bilen om vi varit någonstans. Hon trampade hårt med hälarna i golvet när hon var irriterad vilket blev en psykisk stress och rädsla över att hon skulle gå igång på något man gjort. 
Hon brukade snärta oss med fingrarna i ansiktet eller ta håret vid polisongerna och snurra det runt sitt finger och dra åt det håller hon ville ha en. Min storasyster fick även lavetter, en gång så hårt så hon flög över golvet. 
Mamma sa aldrig att vi var fina i princip och just mig hade hon väldigt svårt för och ville trycka ner extra mycket. Min bästa kompis sa till mig när vi var 12 att det verkade som att mamma var avundsjuk på mig, vilket jag även upplever nu i vuxen ålder. Hon har kommenterat att jag har för bra självförtroende fast jag då inte hade något alls. Blev chockad när pappa en gång berättade att hon sagt till honom att jag var vacker. 
Hon själv hade hur mycket kläder som helst men vi hade i perioder typ 2 tröjor att byta mellan vilket var väldigt jobbigt i en viss ålder. Ibland var det bättre och vi fick lite mer. 
När hon tyckte vi gjort fel ringde hon sina vänner där hon berättade om hur hemska vi varit, högt och tydligt så vi hörde det. Det fanns liksom ingen lojalitet eller respekt från henne till oss. Vi fick höra vi var de jävligaste barnen i världen och att hon hoppades vi själva skulle få så barn som betedde sig som oss när vi var vuxna. 

Hur har detta påverkat mig som vuxen? Ja, det har varit ett stort arbete att skaffa mig en självkänsla och att lita på folk. Med hjälp av att jag själv skaffat mig en familj känner jag mig läkt som person. Med min livspartner som varit där och stöttat mig i vått och torrt. Har ångest till och från vilket jag tror är pga barndomen. Även om det inte låter så farligt det ovanstående så var det att leva i ständig skräck. Vi var skit rädda för henne.

Som vuxen har jag tagit avstånd från henne till och från men hon nästlar sig tillbaka. Mycket manipulativ. Vill ta stor del av min familj. Att barnens fina yttre tex är från henne och såna kommentarer som retar ihjäl mig eftersom hon aldrig fått mig att känna mig fin och det är liksom ännu en grej hon gör, precis som då som att jag är obetydlig. Fast alla säger min dotter är så lik mig säger hon att hon är lik henne tex, för jag är lik henne. Hon vill liksom ha äran för allt positivt och jag tåler inte det pga hur hon varit. 

Det är min mamma det handlar om. Hon var narcissist, led av ADHD(fast hon fick diagnosen nu för några år sedan), borderline och en traumatisk barndom. Hon har fortfarande inte bearbetat sina upplevelser. Väldigt tidigt fick jag reda på detta och kunde därför tänka att mamma beter sig så här av en anledning.

Min mamma var och är en komplicerad människa. Allt hänger på hennes humör och mår inte hon bra så gör ingen i hennes omgivning det. Samtidigt är hon en bra människa på många sätt. Hon är väldigt bra på att förstå andra människor och på att ge råd och hon är väldigt accepterande.
Det värsta var att hon var så oberäknelig. Ibland kunde man göra något som man faktiskt förtjänade skäll för, men ändå kunde hon vara lugn. Sedan kunde man göra en småsak som hon exploderade av. Man visste aldrig var man hade henne. Hon ville inte bli störd, man fick inte vara jobbig eller kräva något av henne. Hon fick det alltid till att allt var alla andras fel. Så ofta kände jag det som att jag var i vägen och jag är än idag jätterädd för att göra fel. Jag har blivit försiktig av mig och jag blir rädd och orolig av mig om någon höjer rösten. Jag blir nästan stel av skräck.
Samtidigt var mamma också en ovanlig och bra mamma på andra sätt. Hon kunde leka på riktigt och tog mig på allvar även som liten. I tonåren ville alla mina vänner ha min mamma för hon var ung och förstående och kunde ge bra råd. Mamma väntade sig ofta alldeles för mycket av mig, hon ville att jag skulle bete mig vuxet fast jag var barn, men hon lät mig också göra en massa saker som de flesta barn inte får. Bra saker och så länge hon var på gott humör fick jag alltid vara med. Jag har fått gå på opera, göra eget pepparkakshus och ha ett eget trädgårdsland.

Vi har faktiskt en riktigt bra och nära relation idag. Jag tror att det beror på att hon aldrig har förnekat mina känslor och upplevelser och så länge hon inte är inne i ett känsloutbrott så har hon självinsikt.
Att ha vuxit upp med henne har gett mig ärr, men också något bra. Förståelse antar jag att det är. Ödmjukhet för människors olika förutsättningar.
Och anledningen till att jag inte blev så skadad av min mamma är min pappa. Han är så normal och trygg och han var alltid en famn man kunde lita på.

Dubbel är nog det ord som mest beskriver min mamma. Hon kunde ge(och gör fortfarande) så mycket beröm, verkligen stråla av stolthet, vara superentusiastisk om hon var på gott humör. Var hon på dåligt humör kunde hon fräsa elaka saker och allt var någon annans fel.

Det låter som att du beskriver min mamma. Det med bristande lojalitet känner jag igen, hade förträngt det, men hon har fått mig att känna så mycket skam. Jag_kunde_aldrig_lita på att hon ville mig väl. En stor sorg. Likaså delen att hon vill ha en stor del av min familj. Jag måste vara benhård. Övertydlig. Hon är bara välkommen på våra vilkor. Vi har brutit som mest i 1.5 år utan kontakt. Jag är den som anpassar mig för att ha en fungerande relation, och jag gör det ENBART för att våra barn skall få uppleva att de har en mormor i sitt liv. Hon inser inte vilken kraftansträngning det är och på vilken knivsudd relationen balanserar på. Min make är mitt stora stöd, då hon visar den utblommade narcisistiska personligheten mot honom också.

Här har ni min svärmor:

www.svd.se/alla-tassar-pa-ta-for-svarmors-svartsjuka

Båda svärföräldrarna är narcissister av stora mått, enligt mig och de kränker sin omgivning i både ord o handling. Allt handlar om dem själva och de tycks ha otroligt grandiosa självbilder, vägrar erkänna svagheter. Min sambo är familjens svarta får och hackkyckling som de återkommande trycker ned. Säger han ifrån eller emot så får han känna på svidande repressalier för detta.

De tar inte ens hänsyn till vårt lilla barn, så pass mycket går deras behov före alla andras.

Min sambo är helt urholkad och har knappt någon självkänsla efter deras bemötande. Han har klippt med dem idag

Har vuxit upp med en pappa som har klart narcissistiska drag. Vet inte om han ÄR narcissist egentligen eller bara är väldigt ouppfostrad och bortskämd.

Känner igen så mycket av det som skrivs här. Det där med humör som kunde växla utan förvarning, hälar som sattes i hårt i golvet så det dunsade när han gick. Det var oerhört stressande när man till exempel försökte plugga till ett större prov och han gick runt och var irriterad och man hela tiden hörde -duns duns duns och visste att dörren när som helst kunde flyga upp. Då visste man att nu hittar pappa på nåt att skälla och gnälla lite om. ALLTID var det nåt som var fel! Det var aldrig bra hemma.. Allt gnällde han över..

Han var långt ifrån perfekt själv, men om vi andra i familjen ställde skorna fel eller hade glömt att dra ur kontakten till kaffekokaren eller nåt annat blev det alltid tjat om detta.

När pappa var iväg på jobbresa ibland så minns jag att det var så lugnt och skönt hemma. Konstigt nog var det betydligt mer ordning och reda i hemmet när pappa inte var där? Trots att han annars alltid gick och anmärkte på saker som låg fel m.m.

Papp har många goda sidor. Han är snäll, givmild och har ett starkt rättvisepatos. Han ställer upp för andra och har ett bra jobb och utbildning. Han är omtyckt av andra men vi som var honom närmast i familjen blev papps små hackkycklingar. Tror att han tog ut mycket irritation, stress och besvikelser på oss. Häll skenet uppe på jobbet och så!

Bland pappas negativa sidor finns och fanns att han är oerhört självupptagen. Har faktiskt aldrig mött en mer självcentrerad människa! Han är barnslig, gnällig och socialt omogen, och han är krävande och kvävande! Och Väldigt gnällig av sig..

Duschandduken var en vanligt förekommande konfliktyta. Pappa tjatade alltid om att man skulle hänga upp handduken på stången så att den torkade ordentligt efter att man duschat! Då gjorde man det.. Inga konstigheter alls. Naturligtvis hängde man upp handduken på tork på duschstången i det lilla duschrummet vi hade.

MEN om pappa skulle duscha och det hängde en handduk där på tork (som pappa hade tjatat om) så blev pappa som en fyraåring. Då hängde den i vägen för honom! Antingen knölade pappa ned handduken bakom toastolen, som i protest liksom, eller så kom han ut från duschrummet och gnällde och tjatade. Nån annan i familjen som läste läxor, eller stod och gjorde nåt i köket skulle släppa allt och komma och ta ned den för honom.

Om jag tog ned pappas handduk när den hängde på tork och vek den fint och lade på toalocket så gnällde han över att den inte skulle ligga där utan hängas upp på kroken.

Man blev galen på honom!

Hur man än gjorde som var man i vägen för pappa på nåt sätt, och om pappa inte var på bra humör så skulle minsan ingen i familjen få va på bra humör. Han snokade och var och är fortfarande mycket kontrollerande. Berättar man en rolig historia så avbryter han hela tiden och stället helt ovidkommande kontrollfrågor om allt.

Hej

Min mammas humör växlade fort. Hon gav mig ingen respekt eller lojalitet.

Jag kände mig aldrig bra och som någon annan skrev kunde hon högt tala i telefonen om sin odrägliga dotter. Hon önskade att jag skulle få lika jobbiga barn som vuxen.

Min syster var dock favoriten och användes ofta för att sänka mig.

Jag kände mig aldrig hemma hemma.

Tillägga att jag vågade inte yttra mig i skolan var blyg och utanför. Kände mig inte med någonstans och kunde bete mig konstigt.

Min pappa var alltid stressad och hjälpte inte till hemma. Han var borta mycket och jobbade.

Min mamma tog ut ilskan när han var borta och jobbade eller fiskade som han gjorde ofta, på mig.

Nu i efterhand förstår jag att mina föräldrars beteende gjorde att jag inte betedde mig som jag borde.

Jag såg ju upp till mina föräldrar. Men de ber aldrig om ursäkt är snabba på att gnälla på andras fel och brister.

Trångsynta och hänsynslösa även i min vuxna ålder.

De har bra sidor också generösa givmilda och omtänksamma.

Men det krockar.

Jag får ingen respekt nu i vuxen ålder av min mamma men min syster får det. Min mamma blir överdrivet hänsynsfull mot henne och allt hon säger och gör är värt att respektera.

Jag kan känna att mina krav på migsjälv går ut över min underbara familj och att jag blir väldigt drenerad efter ett besök av mina föräldrar.

Allt jag gör är fortfarande fel.

Jag blir väldigt ledsen av att läsa era berättelser och vad ni har fått stå ut med och försöka hantera på det bästa sätt ni kan. Jag känner igen mig så mycket i det ni skriver och påminns om en del saker som jag har lyckats förtränga. Jag läste nånstans att psykisk misshandel är värre än fysisk (så länge man inte blir handikappad eller dör förstås) för att blåmärken försvinner men det som sätter sig i huvudet kan ta ett helt liv att försöka komma tillrätta med. Någon av er skrev att det kanske inte låter så farligt att vara utsatt men jag vet precis hur illa det är och hur skadad man blir. Det är som att leva i ett skräckvälde när man är barn och man mår fruktansvärt dåligt av det. Hemma där man ska känna sig trygg så mår man sämst.

Hur kämpar man sig till att bli "normal" som vuxen är den stora frågan? Man har ju ingen inre styrka och tro på sig själv. Man vågar inte lita på andra människor. Man tror inte att någon tycker om en. Man har oerhört svårt att visa kärlek. Ens känslor är väldigt avstängda överlag. Kanske tampas man med ångest och något som är eller liknar posttraumatisk stress. Man vågar inte göra olika saker. Man har till stor del ingen egen vilja för ens vilja har ju aldrig tagits hänsyn till. Man är inte van att respekteras och man är okej med det.

Men en sak är ju bra kanske och det är att man har blivit suverän på att känna av stämningar i ett rum på en sekund och man kan läsa folk oerhört lätt.

Ni vars narcissist är av samma kön som er själva upplever ni att denna tävlar med er och alltid försöker bräcka er så att inte ni ska få uppmärksamhet och beröm av andra utan att fokus ska förflyttas till narcissisten istället?

Kunde aldrig någonsin slappna av hemma när pappa var hemma. Man var hela tiden på spänn.. Latent stress!

Sådan har min mamma aldrig varit. Hon har nog aldrig försökt bräcka någon faktiskt. Hon har en massa mindervädeskomplex, men har ändå på något sätt ett väldigt bra självförtroende. Hon kräver inte heller alltid att vara i centrum, bara när hon vill vara det. Hon vill lika ofta vara osynlig och lämnad i fred.
Mamma har alltid velat att jag ska vara bättre än henne. Hon kunde ofta skälla på mig när jag var liten och visade svaghet och säga att världen är hård och att jag måste tuffa till mig för att inte bli som hon. Det kunde ofta vara svårt. Även om jag alltid känt att jag är jobbig och ivägen så har jag också alltid känt att mamma är stolt över mig och tycker att jag är söt, duktig, vacker, rolig osv. Hon är som sagt så dubbel och allt beror på humöret.