Mitt livs kärlek är steril. En oändlig sorg.

Vadå ni kan ju fortfarande skaffa barn med donerande spermier. Big deal. Var glad att det inte är du som har problem istället. Då hade ni haft det jobbigare.
Din man är dessutom med på tåget att använda donerande spermier, alla är verkligen inte det. Var glad över vad du har istället för att sörja det du inte har.

Vänd inte ditt livs kärlek ryggen pga det här.
Det är så otroligt mycket värt att ha mött sin livs partner.
Om han ställer sig positiv till spermiedonation så kommer ni att älska det barnet som ett eget och rent biologiskt så är ju halva dig iaf.
Även om man har ett biologiskt barn så känns det som lite av en främling tills man lärt känna varandra iaf är min erfarenhet.

Ingen förutom du kan bestämma vad du ska göra.

Men jag kan säga att jag förstår känslan lite, här är det iofs hos mig som felet ligger i och jag har bara dryga 5% chans att få ett friskt barn. Så för mig är det äggdonation som gäller.

Har dock en kompis som satt i exakt din situation för 10 år sedan. Nu har hon tre barn, alla från donator. Visst är det en jobbiga resa fram till barn, men det tror jag bara gör att man uppskattar dem ännu mer och blir ännu bättre förälder.

Du låter motsägelsefull, din största önskan är att få barn, ändå är du anti donation? Och din man har inget emot donation. Varför skulle du ångra dig om du blev gravid med donation? Mitt intryck är att det är själva relationen du ifrågasätter, mer än alternativa sätt att få barn?

Du verkar vara i chock fortfarande men jag tror att du kan bli hjälpt av terapi. 

Min man och jag befinner oss där ni gör, min man har noll spermier. Jag förstår precis vad du menar med att ena stunden känns det ok, och andra stunden känner jag mig kvävd av sorg och att jag inte klarar av det här, att jag måste fly. Vi gick i terapi tillsammans och har nu efter över ett år sedan beskedet ställt oss i donationskö, men jag är fortfarande inte helt säker. Min man har däremot hela tiden varit öppen för donation, även om det såklart är en sorg även för honom. Jag tänker mycket på framtiden, vad ska vi säga till barnet? Till anhöriga? Vad kommer barnet tycka? Men jag vet också att vi kommer älska barnet, oavsett hur hen kommer till. Det är en stor sorg att inte kunna få helbiologiska barn med min man, men sorgen skulle nog vara större om jag stack.

Är han verkligen ditt livs kärlek om du är beredd att lämna honom? Ni kan ju fortfarande skaffa barn... Dock med donerade spermier? Jag och min man har försökt skaffa barn i fem år och felet ligger hos honom. Nu har vi fortfarande chansen, men det är inte säkert. Jag älskar honom så otroligt mycket och skulle inte lämna honom för alla biologiska barn i världen. Jag vill ju skaffa barn med HONOM. Vi adopterar om det går så långt. Eller hittar andra lösningar. Jag lever hellre ensam med honom i resten av mitt liv, än ett liv utan honom. Självklart är det inga fel att känna som du heller.... Jag har bara svårt att förstå det. Min man är min andra halva, hur kan man ens tänka tanken att byta ut det när det finns andra alternativ?

Är jätteledsen för eran skull och förstår att det är en sorg... Men det finns ju fortfarande alternativ. Om du fortfarande känner såhär ändå så tycker jag att du ska släppa honom fri till någon som inte känner som du. Då kanske ni inte är rätt för varandra? Och glöm inte bort hans sorg i detta... Han kan aldrig bli pappa, även om han träffar någon ny.... Lycka till. Hoppas det löser sig för er.

Om det ändå vore relationen det var fel på. Då hade jag inte ens skrivit det här inlägget. Det är svårt att förklara känslan jag bär på. Jag tvivlar inte på honom, utan det här sättet att skaffa barn på. Jag har ingen i min närhet som gjort liknande resa. Allt är obekant och nytt, vilket skrämmer mig oerhört. Jag kanske låter motsägelsefull i inlägget men jag vill förklara sorgen över att "behöva" skaffa barn på alternativa sätt och sorgen över att inte få skaffa barn som "alla andra".

Beklagar att du har svårigheter med att skaffa ett biologiskt barn men håller även tummarna för en lyckad ÄD. Har du börjat köra igång?

Är hon och hennes man fortfarande ihop? Är barnen från samma donator?

Det är väl synd att inte ta tillvara de spermier som redan finns i världen och bara väntar på att få bli till och att ni får bli en del av det. Vi hör alla ihop i skapelsen.

För alla föräldrar gäller det att lära känna sitt barn för barn och syskon blir olika oss själva och varandra. Ingen blir den andra lik..Även om det är biologiskt.

Det är kärleken som är viktig och att ni skapar en familj tillsammans.

Jag tror de är noga med spermiedonationer. Att det är en frisk man och att man försöker matcha så att ögon, hud och hårfärg kan stämma överens med föräldrarnas. Barnet kommer till och blir till för er skull. Det är en gåva och blir bara ert barn. Tror ni kommer att glädjas åt barnet/kommande barn.

Jag beklagar att även du får uppleva det här traumatiska beskedet. Det verkar som om du och jag befinner oss i identisk situation utifrån det du skriver. Jag tvekar inte på att vi kommer älska barnet, jag har dock sett dokumentärer om barn som blir adopterade och hur dåligt de mår pga identitetskris. Nu är det inte adoption som är vårt förstahandsalternativ men jag likställer donation med adoption av någon anledning. Jag tänker på alla möjliga sätt, vrider och vänder på allt. Jag är ingen person som ger mig in i något utan att ha tänkt genom det och det kanske är ett hinder i just den här frågan, att jag överanalyserar det hela och inte kommer längre i processen. Jag kanske bara "borde göra det" känner jag ibland.