"Föräldrar vet alltid vad som är bäst för deras för deras barn" - Är det verkligen så?
"Föräldrar vet alltid vad som är bäst för deras för deras barn" eller "Jag som förälder vet vad som är bäst för mitt barn", hur ofta har man inte läst och hört sådana argument i diskussionen kring barns utveckling, miljö, omsorg, fostran e.t.c. och snudd på alltid kommer argumenten när religion, religiös tro och religiösa påbud kommer på tal - Är det verkligen så att föräldrar alltid vet sitt barns bästa?
Nej, föräldrar vet inte sitt barns bästa per automatik för att de är barnets förälder. Men genom god mental och intellektuell förmåga, förståelse, kunskap och omdöme parat med den kännedom föräldrar har om hur sina barn är, fungerar och vilka behov de har, kan de veta det ganska så säkert i de flesta fall.
Hos vissa föräldrar brister förmågan, hos andra är det fel fokus, brister i kunskap och kunskapsinhämtning eller att samtliga av dessa grumlas av inbillning, inte sällan grundad på en ideologisk inställning eller religiös tro.
För de mer allvarliga bristerna hos föräldrar har vi lagstiftning som ska se till barnets bästa och skydda dem och i de allra grövsta fallen kan även myndigheter gå in och agera. Detta vore inte nödvändigt om det verkligen vore så att föräldrar alltid vet barnets bästa.
I fallet religion, religiös tro och religiösa påbud blir det extra tydligt att föräldrar som inbillar sig att barnen ska leva, fostras och växa upp med detta är barnens bästa, då man i så fall borde se en tydlig skillnad i fall barnen växer upp till goda, friska, välmående, lyckliga, välfungerande och framgångsrika människor beroende på om barnen fostrats i enlighet med sina föräldrars religiösa tro, är döpta, omskurna, gått i religiös skola, bär slöja, är konfirmerade och tror på "din" Gud eller inte. Kan verkligen miljarder människor bara vara ett undantag från "regeln"? Naturligtvis inte, utan det handlar enbart om föräldrarnas egna övertygelse, inte om vad som faktisk är barnets bästa.
Eftersom de väsentliga delarna i religiös tro inte vetenskapligt kan styrkas kan man heller aldrig hävda att man vet sitt barns bästa i frågan om religiös tro och är man då en god förälder så kan man inte annat än att låta frågan bero tills barnet är moget nog att själv söka kunskap och information barnet känner behov av.
Jag försöker inte utmåla föräldrar som dåliga generellt sett, men om du blir ifrågasatt som förälder med barnets bästa som perspektiv så kan du inte argumentera med uttryck som "Jag som förälder vet vad som är bäst för mitt barn", för har du inte bättre att komma med så har du med högsta sannolikhet fel.
Jag behöver väl knappast tillägga att att jag är emot religiösa friskolor, omskärning av pojkar och kultur där man fostrar barnen efter sin egen religiösa övertygelse...
Fram för ett mer sekulariserat samhälle där alla får full möjlighet att själva välja.
