Jag hatar och älskar mitt barn
Jag ska fatta mig kort då jag är mitt i ett ångestanfall så jag vet egentligen inte var jag ska börja annars.
Jag har fertilitetsproblem men lyckades bli spontangravid lite tidigare än det var tänkt att bli det egentligen. Min partner ska ta examen nu i juni och pluggar för tillfället 700 km från mig. Vi bor bara ihop på deltid. Jag har känt mig otroligt deppig i perioder in i graviditeten, också kanske för att jag har spytt rätt mycket och mått rätt dåligt ganska länge och jag har då varit för det mesta ensam i det då han är så långt borta i perioder. När han är borta har han kunnat supa festa "leka singellivet" lite känns det som för att han inte "måste" låta bli alkohol osv.
Jag känner därför att jag är ensam i detta för jag får offra så mycket redan och han kan inte ens finnas här via internet för han lever studentlivet. Han går till klubbar och dansar med folk varje helg tex. Vi har båda haft svartsjukeproblem i vår relation ganska mycket på grund av avståndet men också på grund av att jag har blivit bedragen så mycket förr och också av honom 2 ggr. Jag känner att han borde åtminstone sluta klubba och festa om han ändå ska bli pappa. Han kan umgås med vänner utan att få massa tjejer på sig som frågar honom om han vill hem och ligga.... (han försöker få mig lita på honom efter hans otroheter och visst hjälper det när han berättar men kan inte sluta känna obehag att jag är här ensam och mår så dåligt och hans liv fortsätter som om det här barnet inte ens kommer).
Jag älskar mitt barn och det är ett väldigt önskat barn men när han blir raggad på och han besvarar det lätt flörtigt eller när han leker singel och blir upprörd när jag kanske inte orkar ha sex lika ofta för att jag mår dåligt då känner jag bara att han inte vill ha mig. Känner mig oälskad, ful och fet och som att han inte vill ha mig. Han får det inte kännas bättre heller. Då önskar jag bara jag kunde supa bort smärtan mitt i ångesten eller liknande men det kan jag inte för att jag är gravid. Så jag MÅSTE tänka på någon annan och bara ta smärtan utan att ha någon att prata om detta med. Jag blir galen och jag börjar hata barnet för allt detta. Hade jag inte varit gravid hade min lust inte gått ner jag hade inte spytt så mycket jag hade inte blivit fet osv.... då skulle han kanske vilja ha mig på samma sätt som förr....
Jag vill inte skada mitt barn alls. Jag vill bara sluta ha ont. Alla i min närhet tror att graviditet är så fint och yay man ska skina och vara glad men jag känner för det mesta "vad fan har jag gett mig in i? Jag är för fan ensam i detta........" Men ändå när jag ser mina ul bilder känner jag sån kärlek att jag inte skulle kunna avbryta det. Vill bara ha ut ungen så jag slipper känna att minsta lilla jag KANSKE gör skadar det...
Förlåt för långt och förvirrat inlägg... fråga gärna om jag yrrar runt...