Måste man spara till barnen?

Ja jag tycker man ska spara till sina barn. Sen tycker jag att det är onödigt att barnen har flera 100 tusen på konton, lite får de allt jobba själva.

Men tycker man gott kan spara ihop lite grann. Vi sparar 300:- var till våra två barn, i månaden. Då kommer de ha till körkort och en billig bil, eller vad dom nu själva väljer.

Sen vad de gäller bostad så tycker jag att man kan ställa dom i kö så fort som bostadsbolaget tillåter.

Mina föräldrar sparade ingenting till mig.

Man måste inte och alla har inte ens möjligheten. Jag köpte min första lägenhet för pengar jag tjänat ihop på sommarjobb, mina föräldrar lånade mej lite för att jag skulle slippa dyrt topplån som det hette på 80-talet. MEN detta var längesen och bostadspriserna stiger så fort så bara för att man själv kunde göra så kan man inte säja att dagens ungdomar är lata för att det är svårt. Hyresköerna är långa och de flesta hyresbostäder är dyra. Jag tycker det är det bästa man kan göra att hjälpa sina barn in med foten på bostadsmarknaden. Däremot behöver man inte spara i barnets namn. Man kan spara själv i eget namn men om det finns till en insats ihop med barnets egna pengar den dag det behövs så är det i mitt tycke väl använda pengar. I usa sparar föräldrar för att ungarna ska kunna plugga,vi har gratis universitet men bostäder är knepigt. Man kan gott bo i andra hand ett tag och bo trångt men i längden är det otryggt och tar energi från studier eller jobb att alltid leta bostad. Bostadsrätt blir ofta billigare plus att man kan välja mellan flera olika istället för att vara glad för det man kan få att hyra. Mitt barn hade jobbat ihop 10% av insatsen och stod för alla kostnader, inte minskar det hans personliga ansvar att vi stod på lånet så han fick betala räntan till banken och avgiften till brf istället för att betala hög andrahandshyra till en hyresvärd?

Jag fick inte en krona av mina föräldrar för de hade inte råd. Jag har klarat mig bra ändå, men nog hade jag haft det lättare om jag hade haft råd att köpa bostad och ta körkort tidigare och kanske inte behövt våndas inför varje högskolesommar. Det vill jag gärna unna mina barn.

Mina föräldrar sparade ihop pengar till mig som skulle gå till körkortet. Självklart behöver man inte spara något till sina barn men tänk själv vad kul det kanske är att få en liten summa när man tex flyttar hemifrån eller har tagit studenten. Har kompisar som fick 5000kr som start när de flytta hemifrån som kunde gå till möbler, köksredskap eller vad de nu ville lägga på. Det tycker jag var en bra grej som jag själv kommer göra för mina barn! Men tänk också att det man sparar behöver inte vara en monster summa heller. Men du väljer själv hur du gör. :)

Jag tycker att man kan ge sina barn ett grundsparande, men undvika alltför stora summor.
Det är exempelvis rimligt att barnen får spara ihop till kontantinsatsen själv (via jobb där de kanske får bo inneboende eller fortfarande hemma medan de jobbar och på så sätt hålla nere kostnaden), men att föräldrar kan hjälpa till att täcka upp för att få bort exempelvis de högsta räntelånen (oftast över ca 75 %) via sparande för barnen eller också via privatlån.

När jag sålde min förra lägenhet var många spekulanter föräldrar som skulle köpa den för sina barn. För mig kändes det lite väl tilltaget att ge sina barn en bostadsrätt. Även om det inte är rimligt att en ung vuxen ska kunna spara ihop till hela summan för en bostad i Sthlm kan man ändå kräva att de ska jobba ihop till en del av den själv.

Jag kan även tycka att det känns lite skevt att en generation unga vuxna får så otroligt olika förutsättningar. Under den tiden då åtminstone de flesta barn bara hade ett grundsparande och resten hängde på dem själva kändes det som om en majoritet åtminstone hade hyfsat likartade chanser i livet.
Idag har en hel del 90 meters försprång i ett 100-mesters lopp, när de får bostad, buffert, körkort och ibland även en del pengar för studielivet av sina föräldrar, medan andra gör hela eller största delen av jobbet själva.

Fast det är inte så enkelt att vissa får det serverat och andra fixar det lika bra av egen kraft. Många bor kvar hemma mot sin vilja och det tär på både självständighet och förhållandet förälder- vuxet barn. Andra bor i andra hand och flyttar sen in hos pojkvän / flickvän med br eller hyreskontrakt och är helt utan trygghet när förhållandet tar slut. Jag instämmer att det vore bättre om alla hade samma goda möjligheter men resonerar man så att man inte ska hjälpa sitt barn för att inte alla kan, så ska man väl inte hjälpa dem med läxor, övningsköra eller ens ta dem på en utflykt till gröna lund- det är minsann inte alla som har det så bra.

Jag tror att det var därför som man satte 18-årsgräns på bostadskö i åtminstone Stockholm. Det gav för olika förutsättningar när vissa barn blev inskrivna vid ett år, och andra, som inte hade föräldrar som skrivit in dem, skulle försöka konkurrera med dem utan att ha en enda ködag när de blev myndiga.

Idag sker ju detta via sparande för kontantinsats istället, eller privata bostadsköer. Vissa föräldrar planerar för det när barnen fötts. Andra inte alls. Och då blir det samma skillnader när barnen är myndiga och ska ta sig ut i livet.

Det är ju svårt att komma runt, för man kan ju inte förbjuda föräldrar att spara för sina barn, men en del bostadsrättsförseningar har ju numera kravet att barnen ska äga en del av bostaden själv, så att inte alla pengar kommer från mamma eller pappa (hur föreningarna nu ska kunna kontrollera det...).

Personligen tycker jag att en viss summa är säkert bara bra att ha för barnen, men jag blir skeptisk när det går till överdrift. Förr tror jag mer att det ansågs bra för unga vuxna att få jobba och lära sig spara och kämpa för ett mål (bostad, studier etc), medan det idag ses som bra ifall man som förälder kan ge sina barn de bästa materiella förutsättningarna.

Jag tror nog att man bör hjälpa dem när det krisar.
Men kanske inte hjälpa dem innan det behövs, bara för att vara snäll.

Om man exempelvis har en dotter som sitter fast i en misshandelsrelation, men hamnar på gatan ifall hon lämnar, känns det rimligt som förälder att göra sitt bästa för att hjälpa henne.
Men om man köper sin dotter en bostad när hon är 19, utan att hon jobbat ihop ett öre till den själv, för att hon kanske eventuellt hypotetiskt kan hamna i den ovannämnda situationen känns lite mindre relevant.

Jag tycker att man åtminstone ska spara lite pengar, så att det till exempel räcker till ett körkort eller dylikt. Många vägar öppnar sig med ett körkort (höhöhö) och arbetsmarknaden blir lite bredare.