Forum Änglabarn - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vi förlorade vår dotter i v. 29+3

    Mån 22 maj 2017 17:06 Läst 17923 gånger Totalt 15 svar
    Mån 22 maj 2017 17:06

    Torsdagen den 18/5 -17 föddes vår älskade Alice. Hon hade tidigare i samma vecka somnat in i min mage.

    Hur har ni som varit med om samma tagit er vidare? Skaffade ni ett syskon - och hur lång tid tog det för er att bli gravida igen? Samtidigt som jag känner en stor sorg över mitt förlorade barn så känner jag en stark längtan efter att bli gravid på nytt. Hela kroppen liksom skriker efter ett barn, och tanken att hon är död och inte ligger tryggt inbäddad i magen längre är fruktansvärd. Jag fattar inte hur jag ska klara mig igenom detta.

  • Mån 22 maj 2017 17:15 #1

    Jag beklagar förlusten av er lilla tjej Hjärta

  • Lör 17 jun 2017 11:12 #2

    Åh känner så med er... vi förlorade vår dotter i v. 24+3 då hjärtat stannat. Hon föddes fram 14/7-17 så allt är så färskt och gör så ont.

    Vi funderar på samma frågor, när vågar man försöka igen? Hur lång tid har det tagit för andra?

    Så himla rädd att det ska hända igen...

    Saknar den dotter som aldrig blev ????????

  • Lör 17 jun 2017 11:12 #3

    Åh känner så med er... vi förlorade vår dotter i v. 24+3 då hjärtat stannat. Hon föddes fram 14/7-17 så allt är så färskt och gör så ont.

    Vi funderar på samma frågor, när vågar man försöka igen? Hur lång tid har det tagit för andra?

    Så himla rädd att det ska hända igen...

    Saknar den dotter som aldrig blev

  • Lör 17 jun 2017 11:15 #4

    Har inte gått igenom detta,men kan känna sorgen när jag läser detta.Så fruktansvärt och sorgligt.Men har ni pratat med läkaren om eran oro om ev.nästa graviditet?Önskar dig styrka och lycka i framtiden.

  • Tis 20 jun 2017 10:28 #5
    korpensvingar skrev 2017-06-17 11:12:03 följande:

    Åh känner så med er... vi förlorade vår dotter i v. 24+3 då hjärtat stannat. Hon föddes fram 14/7-17 så allt är så färskt och gör så ont.

    Vi funderar på samma frågor, när vågar man försöka igen? Hur lång tid har det tagit för andra?

    Så himla rädd att det ska hända igen...

    Saknar den dotter som aldrig blev ????????


    Jag har skickat till dig i ett privat meddelande
  • Tis 20 jun 2017 10:31 #6

    Beklagar er stora förlust.

  • Mån 10 jul 2017 20:51 #7

    Hej,

    Du får gärna höra av dig. Vi går igenom samma öde. Vår dotter dog och föddes den 23 mars 2017.

    Lina

  • Fre 28 jul 2017 21:47 #8

    Jag förlorade en flicka i v 19 år 2004, så det är väldigt länge sedan nu... vilket kanske kan hjälpa? Jag har sen dess fått flera barn, även om inga ersatt den jag miste men jag kan säga att åren som gått känns väldigt avlägsna. Som en annan livstid. Jag minns hur ont det gjorde, hur maktlöst allt var. Hur otroligt hårt jag sörjde.. Men nu, idag, jag tänker sällan på henne även om jag stannar upp vid årsdagar & undrar vem hon hade varit.. hur hon hade sett ut. Det är en sorg i sig att inte få svar på dom frågorna men jag är inte ledsen längre. Jag mår bra. Jag fick en liten flicka som lärde mig att inte ta livet för givet & det är jag otroligt tacksam för. Att jag fick uppleva henne trots hennes korta tid med mig.

  • Tor 14 sep 2017 21:10 #9

    Hej!

    Vi förlorade vår dotter Alma i v.32 den 26:e mars 2017! Alla som förlorat ett barn i magen vet att det inte går att beskriva med några få rader! Längtan efter ett syskon var stark väldigt tidigt även om sorgen och tomheten efter vår älskade dotter var enorm!

    Det tog oss 11/2 år att bli gravida med Alma så vi kände att vi ville låta naturen ha sin gång! Är nu gravid i v.14 och bf ligger en vecka före årsdagen! Det är svårt att beskriva känslan! Glädje, förvirring, oro, sorg över Alma.... rädslan för att det ska hända igen! Nu tar jag en dag i taget och försöker tänka positivt men samtidigt är mitt inre i ett känslomässigt kaos där tårar kommer och går och saknaden efter barnet man aldrig fick lära känna är enorm! Samtidigt är jag så tacksam över att jag blev gravid såpass fort! Tror rädslan hade ökat om det hade dröjt för länge!

  • Ons 1 nov 2017 10:11 #10

    Hej!

    Här är ännu en änglamamma, vi miste vår dotter i v 28 i juni i år. Upptäckte på vanlig barnmorskekontroll att hjärtat inte längre slog. Hon föddes några dagar senare. Som ni skriver så är det svårt att enkelt förklara hur allt har varit men jag har på något sätt alltid varit lycklig för vad hon gav oss trots sin korta tid med oss... Uppskattat små saker, njuter mer av livet. Har varit mer orolig för allt möjligt men jag älskar också mer...

    Vi började försöka direkt när läkaren gav oss tillåtelse att skaffa syskon och jag hade mens två gånger sen blev vi gravida igen, jag är fortfarande förvånad att det kunde gå så fort. Tänker att det är meningen så här!

    Jag är gravid i v 10 nu, har gjort två ultraljud redan men är ändå orolig varje dag för att bäbisen har dött i magen. Samtidigt försöker jag njuta av detta, inte så jättelätt med hyperemesis, men bäbisen är ju värd det!

    Hur går det för er andra?

    /Lenen

  • Tis 21 nov 2017 00:30 #11

    Beklagara så att Ni förlorat Er lilla dotter, känner så med Dig.

    Sorgen är obeskrivlig????

    Vi försökte så fort vi orkade bli gravida igen, vi bestämde oss ganska direkt för att ALDRIG ge upp hoppet om att få ett levande syskon till vår Ängla dotter som lämnade oss i vecka 29+4.

    *Vi blev gravida efter ett par månader och det slutade i MF.

    *Vi blev gravida igen och det slutade i MA

    *Vi blev gravida igen och det slutade i MF

    *Vi blev gravida igen och det slutade i MF

    *Vi blev gravida igen och det slutade i ofostrig graviditet.

    *Vi blev gravida igen och nu har vår Ängla flicka fått en lillebror????

    Alltså 1 MA, 3 MF och en ofostrig graviditet.

    Från det att vår flicka lämnade oss tills lillebror kom tog det 2 år och 7 månader.

    Vägen till ett barn som fick stanna hos oss var lång och svår men med lillebror här är jag så tacksam att vi tog oss igenom denna svåra väg och bestämde oss för att ALDRIG ge upp!!

    Önskar Dig och Din partner styrka även om vägen känns lång, en dag kommer Ni få uppleva lyckan med ett barn som får stanna hos Er!

    Ger man inte upp trots att man tvivlar, så får man till slut ett barn på ett eller annat sätt!!

    MÅNGA VARMA KRAMAR TILL DIG

    Har Du frågor eller vill prata så skicka ett PM till mig??

  • Lör 2 dec 2017 19:35 #12

    Här är en änglamamma till

    Vi förlorade vår son Mio i vecka 33+5. Den 21 november föddes vår son efter att blivit igång satt den 19/11. Dessa dagarna har varit dom alldra värsta i mitt liv att veta att jag måste föda ut mitt barn som inte lever det går inte och beskriva man förstår inte vad som händer och man kan inte förstå vad som händer.

    Önskar verkligen inte att någon skall behöva vara med om detta inte ens min värsta ovän

  • Sön 3 dec 2017 20:24 #13
    elimo skrev 2017-12-02 19:35:39 följande:

    Här är en änglamamma till

    Vi förlorade vår son Mio i vecka 33+5. Den 21 november föddes vår son efter att blivit igång satt den 19/11. Dessa dagarna har varit dom alldra värsta i mitt liv att veta att jag måste föda ut mitt barn som inte lever det går inte och beskriva man förstår inte vad som händer och man kan inte förstå vad som händer.

    Önskar verkligen inte att någon skall behöva vara med om detta inte ens min värsta ovän


    Beklagar verkligen att ni förlorat er son! Jag kan inte annat än att hålla med om att det är de värsta dagarna i ens liv. Den första tiden är otroligt tuff och jobbig på många sätt. Det finns en overklighet över det och svårt att förstå att man själv varit med om det. Vi förlorade vår dotter i v. 32 för 8 månader sedan. Jag skulle aldrig i mitt liv vilja tillbaka till den första tiden efter dödsbeskedet. Veckorna innan provsvaren och återbesöket var också riktigt tuffa med mkt ångest. Bara att komma tillbaka till förlossningen där det hänt var fruktansvärt jobbigt.
    Det blir lättare även om det fortfarande är tufft och något man kommer få lära sig leva med resten av livet. Det första året är turbulent och går mkt upp och ner. För mig har det varit skönt att ha samtalsstöd samtidigt som familj och vänner har betytt mycket. 
    Var Mio er första? Vi har en son på 4 år sedan tidigare och han är den som fått mig att gå upp på morgonen. 
    Har du kontaktat spädbarnsfonden? Kontaktade mitt distrikt och fick därigenom kontakt med en tjej som också förlorat sitt barn. Det har betytt mycket för mig att träffa någon i liknande situation. 
    Jag skickar mängder av styrkekramar till er!
    /J
  • Mån 4 dec 2017 16:55 #14
    Jobj skrev 2017-12-03 20:24:54 följande:

    Beklagar verkligen att ni förlorat er son! Jag kan inte annat än att hålla med om att det är de värsta dagarna i ens liv. Den första tiden är otroligt tuff och jobbig på många sätt. Det finns en overklighet över det och svårt att förstå att man själv varit med om det. Vi förlorade vår dotter i v. 32 för 8 månader sedan. Jag skulle aldrig i mitt liv vilja tillbaka till den första tiden efter dödsbeskedet. Veckorna innan provsvaren och återbesöket var också riktigt tuffa med mkt ångest. Bara att komma tillbaka till förlossningen där det hänt var fruktansvärt jobbigt.

    Det blir lättare även om det fortfarande är tufft och något man kommer få lära sig leva med resten av livet. Det första året är turbulent och går mkt upp och ner. För mig har det varit skönt att ha samtalsstöd samtidigt som familj och vänner har betytt mycket. 

    Var Mio er första? Vi har en son på 4 år sedan tidigare och han är den som fått mig att gå upp på morgonen. 

    Har du kontaktat spädbarnsfonden? Kontaktade mitt distrikt och fick därigenom kontakt med en tjej som också förlorat sitt barn. Det har betytt mycket för mig att träffa någon i liknande situation. 

    Jag skickar mängder av styrkekramar till er!

    /J


    Ja, Mio var vår första vi hade längtat så efter att bli föräldrar. Nej jag har inte kontaktat spädbarnsfonden inu. Men funderar på att göra det.
  • Mån 4 dec 2017 19:59 #15
    elimo skrev 2017-12-04 16:55:26 följande:
    Ja, Mio var vår första vi hade längtat så efter att bli föräldrar. Nej jag har inte kontaktat spädbarnsfonden inu. Men funderar på att göra det.

    Beklagar verkligen igen! Det är svårt att veta vad man ska skriva i en sådan här situation utan att det blir missförstånd även om jag själv förlorat ett barn.
    Jag hade ett missfall i v.12 efter vårt första barn och sedan tog det 1 1/2 år att bli gravid med Alma vilket slutade i intrauterin fosterdöd :( . För mig var missfallet extremt tufft och tiden därefter och tyvärr pratade jag aldrig med någon om hur dåligt jag mådde,  vilken enorm sorg jag bar på och hur jobbigt det var att se andra i närheten bli gravida och få barn. När vi förlorade Alma ville jag verkligen ha all hjälp jag kunde få för jag ville inte hamna i liknande situation som efter missfallet... att jag försökte glömma och gå vidare. För mig har det hjälpt att få samtalsstöd och dela det med nära vänner så mkt som möjligt. Men vi har alla olika sätt att hantera det..

     För mig är det viktigt att andra  förstår att Alma är vår dotter och att hon alltid kommer att vara det även om många andra har svårt att ta till sig att hon faktiskt är ett barn som räknas.Tror det är ett slags skydd för att slippa känna för mycket.  
    Vi har nu försökt få barn i tre år och även om vi fick vår dotter så fick vi aldrig lära känna henne vilket är en otrolig sorg. Den fysiska smärtan går inte beskriva... den extrema längtan efter att ta med vårt barn hem och den enorma sorgen över att inte  få ha vårt efterlängtade barn levande på  bröstet...

    Det är en tuff tid men det kommer bli bättre. Jag hoppas du och din man/sambo får stöd och hjälp och att ni finner styrkan att ta er igenom det här tillsammans! 


    Spädbarnsfonden är ett bra forum och bra stöd! Det är bara lägga ett mail. Hon jag träffar genom spädbarnsfonden förlorade också sitt första barn :( 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll