Hej alla. Jag är i ett dilemma där min blivande kom och sa plötsligt från ingenstans att han vill skjuta på bröllopet.
Han säger att han vill leva med mig, och älskar mig. Men att han inte är redo. Någon som varit/är i samma sits med råd. Vårt bröllop är egentligen om 2 månader.
Hade det hänt mig så hade vårt förhållande nog varit över. Det är ju för de flesta i dagens samhälle absolut ingenting i vardagslivet som förändras när man gifter sig, annat än juridiskt, så att plötsligt inte känna sig redo ger jag inte mycket för. Antingen vill man fortsätta leva ihop eller så vill man det inte.
Hade det hänt mig så hade vårt förhållande nog varit över. Det är ju för de flesta i dagens samhälle absolut ingenting i vardagslivet som förändras när man gifter sig, annat än juridiskt, så att plötsligt inte känna sig redo ger jag inte mycket för. Antingen vill man fortsätta leva ihop eller så vill man det inte.
Inte jag, men jag vet några som ställde in bröllopet och tom gjorde slut, men det slutade med att de gifte sig samma datum ändå och de är fortfarande gifta 10+ år senare.
I deras fall så är det mannen som får kortslutning av alla större förändringar, men de har lärt sig hantera det.
Det är jätteviktigt att ni pratar om exakt vad det är din blivande fått kalla fötter av. Är det att vara gift och i så fall varför? Känslan att vara bunden? Förväntningar på barn? Ansvar? Andras krashade äktenskap?...
Eller det själva bröllopet? Kostnad? Storlek? Bråkande gäster? Gillar han inte så mycket fokus på sig själv?...
Du måste givetvis få förklara varför det är viktigt för dig med bröllop.
Det kan säkert bli bra i slutändan om ni lyckas prata ihop er så ni förstår varandra.
Vad är det han inte är redo för?
Vad är det han inte är redo för?
Inte jag, men jag vet några som ställde in bröllopet och tom gjorde slut, men det slutade med att de gifte sig samma datum ändå och de är fortfarande gifta 10+ år senare.
I deras fall så är det mannen som får kortslutning av alla större förändringar, men de har lärt sig hantera det.
Det är jätteviktigt att ni pratar om exakt vad det är din blivande fått kalla fötter av. Är det att vara gift och i så fall varför? Känslan att vara bunden? Förväntningar på barn? Ansvar? Andras krashade äktenskap?...
Eller det själva bröllopet? Kostnad? Storlek? Bråkande gäster? Gillar han inte så mycket fokus på sig själv?...
Du måste givetvis få förklara varför det är viktigt för dig med bröllop.
Det kan säkert bli bra i slutändan om ni lyckas prata ihop er så ni förstår varandra.
Har tre exempel på uppskjutna bröllop i vänkretsen: (1) Hon fick panik strax innan, just när svarstiden för bröllopsgästerna gick ut. Hon bröt upp kort därefter, han var väldigt bitter och gjorde livet så svårt som möjligt för henne när de skildes åt. För henne var det absolut rätt beslut, hon flyttade sen runt mellan tre världsdelar, bytte karriär några gånger osv, lite av en orolig själ. Han är en trevlig kille, men bor kvar i hemstaden med samma jobb och har gift sig med någon likasinnad. (2) Hon ångrade sig två dagar innan bröllopet. Flera gäster hade redan åkt dit. De hade varit tillsammans i fyra år, sedan gjorde hon slut, sen blev dom tillsammans igen och planerade alltså giftermålet. Han var förkrossad först, men gifte sig 1,5 år senare med en tjejkompis som trånat efter honom i flera år. Hemligt bröllop med noll gäster. Vet inte hur kär han var direkt, men han blev lycklig och fick tre barn. Vet inte vad som hände henne. (3) Ett par med barn. De ställde in bröllopet (tror det var bådas beslut, kanske mest hennes) men gifte sig sedan tre år senare med bara den närmsta familjen närvarande. TS, vad jag vill säga med detta är att det är omöjligt att säga något om er situation. Men är ni tillsammans och älskar varandra är väl det det viktigaste, gifta eller inte.
Han har även levt med ångest och fobier som jag har hjälp honom ta tag i. Och där börjar det lösa sig.
Har tre exempel på uppskjutna bröllop i vänkretsen: (1) Hon fick panik strax innan, just när svarstiden för bröllopsgästerna gick ut. Hon bröt upp kort därefter, han var väldigt bitter och gjorde livet så svårt som möjligt för henne när de skildes åt. För henne var det absolut rätt beslut, hon flyttade sen runt mellan tre världsdelar, bytte karriär några gånger osv, lite av en orolig själ. Han är en trevlig kille, men bor kvar i hemstaden med samma jobb och har gift sig med någon likasinnad. (2) Hon ångrade sig två dagar innan bröllopet. Flera gäster hade redan åkt dit. De hade varit tillsammans i fyra år, sedan gjorde hon slut, sen blev dom tillsammans igen och planerade alltså giftermålet. Han var förkrossad först, men gifte sig 1,5 år senare med en tjejkompis som trånat efter honom i flera år. Hemligt bröllop med noll gäster. Vet inte hur kär han var direkt, men han blev lycklig och fick tre barn. Vet inte vad som hände henne. (3) Ett par med barn. De ställde in bröllopet (tror det var bådas beslut, kanske mest hennes) men gifte sig sedan tre år senare med bara den närmsta familjen närvarande. TS, vad jag vill säga med detta är att det är omöjligt att säga något om er situation. Men är ni tillsammans och älskar varandra är väl det det viktigaste, gifta eller inte.
Då kan jag faktiskt förstå om han känner att han vill landa i det och hinna andas innan något nytt händer i hans liv.
Men fortsätt prata. Att sura ihop, skuldbelägga etc kommer inte lösa nåt.