Ska vi skaffa en till?

Jag är ensambarn själv och har absolut inte farit illa av det. Det är finns ju för- och nackdelar med allt! Jag står båda mina föräldrar väldigt nära då vi spenderade mycket tid tillsammans och vi har rest mycket under min barndom. Jag fick dessutom ingen kusin förrän var jag var 10 (har än idag bara en kusin), så jag var det enda barnet i hela släkten. Det är egentligen inte förrän nu när jag är vuxen och själv har fått barn som jag önskar att det kanske funnits ett syskon. Jag ser vilken fantastisk relation mina barn har och kan undra hur det hade varit. Sedan kan jag gruva mig för den dagen mina föräldrar går bort.. då måste jag hantera det själv. Nu har jag dock tur och mina föräldrar var relativt unga när de fick mig (25/26) så förhoppningsvis får jag ha dem med mig i många, många mer år. Men som barn var det inget jag reflekterade över. Min mamma har sin syster och de har ingen vidare relation, så bara för att man har syskon betyder ju inte det att man får en fantastisk kompanjon genom livet.

Du skriver ju endast om dig själv.. jag jag jag... hade du något råd till ts eller du tänkte bara att hon skulle hitta inspiration av Din egna berättelse?!

Jag är i samma situation och jag tänker att det bara är att köra, för man kommer iaf aldrig ångra det andra barnet lika mycket som man kanske kommer ångra om man inte satsade på ett syskon.

Jag oroade mig mycket inför det första så nog lär man oroa sig för det andra men saker och ting tenderar ju falla på plats och lösa sig på vägen.

Ursäkta. Försökte bara lyfta fram mina erfarenheter. Både positiva och mindre positiva. Jag är ledsen att jag inte formulerade det mer som direkta råd.

Okej förlåt, du menade väl.

Jag tycker man ska skaffa barn för att båda de tänka föräldrarna verkligen vill det. Det är liksom inte ett husdjur till ert andra barn. Är man tveksam så är det troligtvis inte en bra ide. Så tycker jag i alla fall.

I god ton tänker jag att det inte är ofta man är helt säkert på något men om man känner det tillräckligt djupt måste man satsa.

Jag skulle alltså inte haft min dotter nu och detta liv jag nu lever om jag hade lyssnat på mina osäkra känslor och låtit dem styra mina beslut.

Ts verkar trots all tveksamhet ändå redan bestämt sig.. kanske=)

Finns det inte alltid en tveksamhet i att planera barn?

Tycker ni ska försöka er på ett syskon ts. Det är enligt mig det mest värdefulla man kan ha.

Nej, du ska inte skaffa fler barn. Att skaffa ett andra barn enbart för att man vill ge ettan ett syskon är aldrig någon bra idé. Och mår man som du gör så ska man absolut inte skaffa fler barn. Det gynnar inte någon. Inte det barn ni redan har, inte det barn ni skulle eventuellt få, din man eller dig själv. Inte någon. Och jag säger inte det för att vara elak eller så. Har själv en längtan efter ett barn till men låter det sunda förnuftet segra. Visst, det kommer bli en långburen sorg son jag kanske får dras med resten av mitt liv. Men det som ett barn till skulle medföra skulle riskera ge en större skada än det om det inte blir några fler barn.

Hur vill du leva? Stressad tvåbarnsmorsa som könner attt hon aldrig ger sina barn tillräckligt, som är sur och grinig och vars barn alltid får tassa på tårna då mamman inte klarar av stress (vilket barn garanterat innebär på flera olika vis)? Eller en enbarnsmamma som också är stresskänslig, men inte lika känslig som i exemplet ovan och som kan hantera stressen bättre då hon inte utsätts för lika mycket stress som två barn brukar medföra och som trots skuldkänslor för att man inte "gett" sitt barn ett syskon så mår man bättre och kan vara allmänt en bättre människa och därmed även förälder?

Sedan så är det ingen garanti att två syskon får en nära kontakt. Jag har tre syskon, ingen av oss står någon av de andra nära. Min man har en bror. De är så olika man bara kan vara och de har egentligen inte så mycket att säga. De är så olika på alla sätt och vis! Så det är inte givet att ett syskonpar står varandra nära!

Kom bara ihåg, att skaffa ett barn för någon annans skull är aldrig en bra anledning till att skaffa barn!

Trångboddheten är inget jag skulle låta hindra, men att du är stressad och stresskänslig det är inte bra. Det kan, och kommer antagligen, bli för mycket för dig med fler barn och det kommer gå ut över både dig, barnen och relationen med din partner. Inte bra som sagt.

Jag håller egentligen med dem som menar att man bara ska försöka om man verkligen vill ha just -ett barn till- och inte främst -ett syskon-, men samtidigt har jag samma funderingar själv eftersom vi gärna vill bo i ett stort hus på landet och det kanske skulle vara roligare ur barnperspektiv om de var minst två barn, kanske gärna tre, även om man förstås kan ta hem kompisar. Annars om vi bara har ett barn känner jag mig nästan tvingad att bo i ett barnfyllt villaområde och det kryper i mig av tanken att vara "instängd" på en liten tomt med grannar åt alla håll. Är uppväxt så och vill helst inte ha det så men klart man funderar på om barnet kommer känna sig ensamt i det stora huset utanför samhället och om man kommer tycka att det ekar tomt om vi inte hela tiden arrangerar med lekkamrater.

Men ja... Det är säkert jättevanligt att våndas över t ex förändringen det innebär i tid, pengar och energi att räcka till för två barn istället för ett, men trots det skaffar ju de flesta minst två. Jag också lättstressad men mår inte dåligt i övrigt och ska också försöka jobba deltid så länge det går - om man får ett barn till så får man ju massor av nya föräldradagar så då kan man ju försöka snåla så mycket man kan med dem under syskonets första år (i och med att man inte måste ta ut någon föräldrapenning då om man inte själv behöver) och sedan t ex jobba bara 50% och ta ut resten i föräldrapenning t ex första året efter föräldraledigheten med andra barnet för att få en mjuk övergång till vardagen. Det är mitt tips om ni har möjlighet ekonomiskt (kan ju kanske spara i förväg om man behöver en buffert att fylla ut med under föräldraledigheten).

Ska din man i så fall vara föräldraledig något? Har han varit det med första barnet? Det är en sak som talar emot syskon för mig just att min man av olika skäl inte kommer vara föräldraledig en sammanhängande period så det hänger i så fall på mig, igen, att vara hemma tills barnet börjar förskola. Det är inget jag vill diskutera här men det är något jag har med i beräkningen på den negativa sidan. Jag tror ändå att det oftast stämmer som många säger att man "inte ångrar de barn man fick utan i så fall bara dem man inte fick" och att det kommer kännas rätt när andra barnet väl är här och man har landat i det, eller vad tror du? Tror också att många av dem som har det kämpigt med två barn har mindre än tre år mellan barnen (verkar väldigt vanligt med 1,5 till 2,5 år emellan vad jag sett) och ni skulle väl i så fall få ca tre år emellan? 3-4 års skillnad menar många fungerar smidigt och även en del barnpsykologer säger att det är en bra ålder att få syskon. OM vi försöker få ett barn till så börjar vi nog om ett år ungefär och då blir det minst tre år emellan. Ibland vill jag, ibland inte så en preliminär tidsplan (OM vi vill) är väl det enda vi kommit fram till än så länge. Min man har gärna ett barn till men propsar inte på, så det är upp till mig. Vad vill din man?

Jag var i samma tankar och pratade med alla (vuxna) ensambarn i min bekantskapskrets, och alla sa att de nog helst hade velat ha ett syskon. Och själv hade jag inte velat vara utan mina systrar. Så nu försöker vi med en tvåa. Jag är 38 så vi ser hur det går.

Jag har ett riktigt exempel på där föräldrarna skaffade två barn då de inte ville att deras förstfödde skulle bli ensambarn. De var både över 40 när de fick första och kände att det egentligen var "enough". De var både "stresskänsliga" och både hade varit sjukskrivna pga stress. De kände att det egentligen inte fanns ork till att börja om från början med blöjor, amning, vaknätter etc. men de ville ge sitt barn det bästa så de bestämde sig för att försöka få till ett syskon. Och lyckades. När bebisen var sex månader så separerade dom. Mamman orkade inte längre och i hennes övertrötta hjärna så fick hon till det att separerade dom så skulle hon få vila (hennes egna ord). Hon ville inte sluta amma "då hon ville ge barnet det bästa, och amning är ju det bästa", vilket innebar att hon fick ta alla vaknätter, sena kvällar, vakna morgnar själv. Det ledde tillslut till ambulansfärd till sjukhus (med blåljus) och en längre tids sjukhusvistelse. Och separationen tog hårt även på pappan som är sjukskriven sedan några månader tillbaka.

Och jo, det finns många som ångrar att de skaffade barn! Inte så många kanske att de ångrar själva barnet, men att de ångrar sitt beslut att skaffa ett barn. Det finns många som älskar sitt barn över allt annat och kanske är det också just därför de kan ärligt erkänna att de ångrar att de bestämde sig för att skaffa barn, då de insett att de av någon anledning inte kan vara 100% den föräldern de önskar att de vore. Det kan vara pga sjukdom, ålder eller något helt annat, men det finns många som ångrar att de skaffade barn, även om de inte ångrar barnen de fick. Det är något helt annat. Och det är något som ytterst få vågar säga högt då det är så enormt tabu

Om du är stresskänslig med ett barn lär det inte bli lättare med två. Du känner dig själv bäst men för ditt barn är det viktigare att ha en mamma som orkar och mår bra än att ha ett syskon.

Hur omgivningen ser ut spelar också stor roll för om barnet kommer känna sig ensamt. Umgås ni med andra barnfamiljer, finns kusiner osv osv. Skaffa barn om ni vill men inte embart för att skaffa syskon.

Nu skriver du ju till TS men jag tänker en del på ditt andra stycke. Vårt barn har i dagsläget bara en kusin (inte samma kön) och det är ju ingen s som vet ifall hens föräldrar vill eller kan få fler barn. Våra andra syskon är singlar och verkar inte sugna på barn så det kan ju bli att vårt barn bara har en kusin och inga syskon. Inte många av våra vänner har fått barn än heller så vi anstränger oss för att skapa kontakter med andra barnfamiljer men det går lite trögt för många andra har redan vänner med barn.

Att ha två barn är inte direkt nån dans på rosor. Har själv alltid haft problem med stress och karriärsatsning med två barn gjorde tillslut att jag gick in i väggen. Det gav en helt annan typ av ångest och betydligt värre än du beskriver och än idag över ett år senare är jag inte helt bra. Kan ju gå förstås gå jättebra för dig, men om du är stressad med ett barn kan det vara klokt att gå ned på halvtid ett tag efter föräldraledighet.