Vi styvmammor som kämpar med att gilla styvbarnen.

Ingen?

jag gillar mina bonusar, har tre stycken, inga problem. Har två egna barn också och det är väl snarare där problemen ligger (tonåringar) för nu. Möjligt det kan uppstå problem med bonusarna senare men nej, inget nu.

jag kämpar inget (eller vad menar du?). I andra trådar på samma tema brukar det nästan alltid handla om att de vuxna har olika syn på uppfostran, sändning osv, eller att det är ekonomin som haltar.

Här har vi väldigt lika syn, vi pratar ofta om det och vi har ekonomin i balans. Vi bestämde när vi flyttade ihop att man måste kunna prata om allt, även om det är "ditt" eller "mitt" barn som ställer till det. Kanske har ci osedvanligt smidiga barn, jag vet inte, men vi har bott ett år ihop nu och allt funkar. 

Tack gode gud att mina barn har världens bästa extra-mamma!

Har gillat min bonus från dag ett - annars hade jag inte valt att fortsätta min relation med min (numera) man. Hade aldrig utsatt mig (Eller barnet) för att bo med ett barn jag inte gillar. Jag hade ju aldrig bott med en vuxen jag inte gillade och har aldrig förstått varför man utsätter sig för ngt sådant..

Däremot har det i perioder varit annat att kämpa med, saker som gjort bonuslivet jäkligt jobbigt, men det har inte varit barnet, utan omständigheter runt. Att ständigt anpassa sig efter två utomstående vuxnas planer, konflikter om lov, jul osv.

Vad är det du behöver kämpa med och vad är det du ogillar hos din partners barn?

Jag fick det jobbigare och jobbigare med mitt ena styvbarn. Hon hade en personkemi som absolut inte funkade för mig.

Jag avslutade inte förhållandet just pga henne men det var såklart en bidragande del. Hon bodde vv och andra barnet är vh, hade det varit tvärtom hade det funkat 1000ggr bättre. En hel vecka i sträck var liksom mer än jag orkade.

Vad är det du har problem med? Vissa saker kan ju gå att åtgärda, andra inte....

Gillar honom gör jag men har väldigt svårt att gilla beteendet han har.

Det är så mycket tjafs med honom och inget verkar bita på honom. En del barn vill inte vara med honom längre, han lyssnar inte, han gör "konstiga" saker, är elak, slåss osv osv.
Jag vet inte hur jag ska tackla allt men det är extremt påfrestande! Vill hjälpa honom på nåt sätt men idéerna är slut. Min man och jag pratar ofta om hur vi ska "jobba" med honom men inget funkar känns det som.
Lagom frustrerande!

Jag undrar också vad du inte gillar?

Jag ogillade situationen, inte barnet i sig.

Eftersom hen aldrig respekterade våra regler: inte röka inne eller vara i vår säng när vi inte var hemma bl a. Snodde allt hen kunde pengar, kläder, parfym.. Det bara fortsatte år efter år, tom när hen inte var tonåring längre, fram till sista dagen hen bodde hemma. Nu har jag och sambon separerat så jag behöver aldrig ha med eländet att göra.. 

Nä, men jag har väldigt svårt gör min så kallade styvmor. Gillar henne inte alls och har gett upp om att vi nånsin ska komma överens. Undviker henne så mycket jag kan och träffar min pappa utan att hon är med. Hon tycker antagligen samma om mig och det är helt okej.

Mitt problem med mitt styvbarn är att hon är fruktansvärt bortskämd, som genererar i stora problem för oss, då jag inte alls uppfostrar mina barn så. Märk nu att jag inte säger att MITT sätt att uppfostra är det bästa, utan att det går så emot och jag har ingen som helst makt i att uppfostra henne annorlunda. Hennes föräldrar uppfostrade henne med att hon aldrig gjorde några fel, aldrig behövde dela med sig om hon inte ville, inte behövde göra saker hon inte ville; ett exempel att inte hälsa, säga tack eller ens vara tacksam över nåt, det behövdes aldrig. Om hon sa nåt typ "det var inte jag" så trodde föräldrarna på det och ifrågasatte aldrig. Var alltid duktig i allt, helst duktigast. En väldigt egocentrisk uppfostran. Detta visste jag ju inte när vi träffades när hon var nio år, det kröp ju fram allt eftersom. Slutligen blev det stora problem att "komma överens" för givetvis tålde hon ju inte mitt sätt att vara på, för helt plötsligt var hon inte allt i familjen längre. Mitt motto är "du är viktig men alla är lika viktiga". Så tillslut tålde jag inte hennes sätt, henne men inte sättet.

KÄMPA: Jag kämpar med att tolerera hennes sätt och ibland tittar jag på hennes bebisbilder för att orka jobba på, påminnas om en individ. Jag kämpar hårt men hennes egoism och otacksamma, ohövliga sätt ställer till mycket här hemma! Helt plötsligt är hon inte hemma, då har hon gått utan ett hejdå, kommer hem utan ett hej eller hallå, säger inte tack efter maten, inte ens när vi är bortbjudna. Inget tack, inget hejdå. De mindre barnen gör det, inte hon. Vill inte hjälpa till hemma, då sätter hon sig och ringer mamma och får medhåll. När jag köper nåt till henne, för att jag köpt det till de mindre, så duger det inte numera för det är inte från mamma. Så ja, jag kämpar hårt!