Kevin Klein tvingas lämna "Idol"
Forum Intresserad - Adoption
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 22 år, alla odds emot mig

    Sön 18 jun 20:36 Läst 4888 gånger Totalt 8 svar
    Sön 18 jun 20:36

    Jag är nyss fyllda 22, har exakt alla odds emot mig för att bli godkänd att adoptera, men det här är min historia...:

    Enda sen jag var 13 år har jag tyckt det varit naturligt att adoptera, kanske inte för alla, men för mig. Jag vet inte direkt var det kommer ifrån, har ingen i min närhet som adopterat (då) och att adoptera var inget alternativ hos mina föräldrar.

    Till saken hör att jag har en ganska olycklig historia som gör att jag absolut inte vill infinna mig i en relation med en man för att leka happy family. Det finns liksom inte. Jag hade en kort relation nyligen - första och sista - och jag var bara fullkomligt obekväm och gick på tårna exakt hela tiden. Jag skulle absolut tycka att det vore fint att bära mitt eget barn, men det är liksom inte den enda vägen till att bilda familj - enligt mig. 

    Vi har visserligen kommit en bit på vägen gällande normer och förväntningar och liknande, men jag upplever ändå att det är något tabubelgat att inte bilda familj på det förväntade sättet. Man behöver inte vara man och kvinna för att vilja ha/skaffa barn. Åter igen, jag har inget emot att vara gravid och insemination är väl en väg att gå, men för mig är ändå adoption mitt förstahands val. 

    Jag är som sagt 22, pluggar på komvux, ska senare utbilda mig till lågstadielärare. Minimigränsen är ju 25, och det är ju inte för inte som jag hade velat ha hem min skatt helst igår, men jag vet och förstår att jag måste komma tillbaks på banan själv först. Jag har även en del diagnoser, PTSD är en av dem, och jag vet att jag måste bli av med den först. Jag vet att jag behöver bli stabil. Jag vet att jag behöver ha fast inkomst. Jag vet att jag behöver ett stabilt boende. Jag vet allt det där, men det finns inga gränser för att drömma. 

    Jag tror väldigt mycket på att man korsar vägar med de man behöver i livet, och jag tror också att det finns mål med att man lever just det här livet. Jag ser väldigt ofta framför mig en pojke på en åker med en kratta i handen, och han är min. Jag vet det. Han kanske inte är född än, men den pojken är en symbol för det som väntar. Här om natten drömde jag att jag fick hem min lilla, och jag har nog aldrig varit så besviken över att vakna. Det är liksom som att en bit fattas mig.

    Någon som vill dela sina tankar?

  • Mån 19 jun 07:32 #1

    Kan du inte tillåta dig att fortsätta drömma om din lille pojke, tills läget runt omkring dig är mer stabilt och du kan få hem honom? Både du och han skulle nog ha det bättre om du fått bearbeta din PTSD före och du avslutat din utbildning och fått ett jobb först. Adoption är en kostsam process också.

  • Fre 30 jun 20:05 #2

    tillåt dig att drömma. 
    köerna är långa för att adoptera innan man får skicka ansökan till ett land så mitt tips är att ställ dig i kö redan nu hos minst en adoptionsorganisation. Då när du är 25 så har du hunnit samla på dig kötid. Du är kanske klar med din utbildning och mår bra psykiskt.
    Lycka till.

  • Fre 30 jun 20:09 #3

    Du har inte alla odds emot dig! Du pluggar och ska utbilda dig till det du vill. Du vill ha ett stabilt boende och må bra! Du gör ju lixom allt "rätt".

  • Ons 12 jul 21:12 #4

    Jag blir rörd av din dröm/önskan trots din ringa ålder så verkar du ha bestämt dig att ta hand om ett barn, vilket är behjärtansvärt fint. Jag fick barn fast jag var för ung & omogen och så jobbade jag tvåskift för att sedan tvingas jobba ständig natt. mitt barn och modern flyttade in hos en familj som hade mycket bättre förutsättningar än vi kunde erbjuda som föräldrar då, nu har hon blivit myndig och familjen adopterade henne. Vilket har varit extremt jobbigt för själen. Och ja det var mitt eget ansvar samt biologiska moderns, som bodde med barnet ett litet tag. Tills hon tröttnade och träffa en ny kille och flyttade därifrån! Men men hon växte upp hos fosterhemsfamiljen till en harmonisk och glad tjej. Jag fattade ett sådant beslut då att jag var tvungen att se till mitt barns bästa. första åren så kämpade jag med advokat familjerätten och hade planer på att bli ensamstående Pappa tiden gick och det hävdades att barnet får en bättre uppväxt i denna goda familj som hade resurser som jag inte hade. Javisst jag hade kärlek bostad jobb samt bil, men inte stor villa två bilar sommarställe på landet ute i skärgården egen brygga båt och hund. Denna livshistoria har format mig som människa och jag tror att det var då som jag beslutade mig för att ej skaffa barn och familj såsom jag antog att det skulle bli. Volvo villa vovve... PS. Familjen bodde i närheten av mitt dåvarande jobb men vilket var trevlig då jag besökte mitt barn "som den roliga farbrorn/killen" så beroende om jag jobbade morgon så kom jag på eftermiddagen eller om jag jobbade kväll var jag där på dagen, kul vi började få bra kontakt vi ritade målade och jag minns hur stolt jag kände mig mitt barn ville sitta i knäet och måla,sedan busade vi allmänt och lekte boll. Ibland fick vi gå ut och leka på tomten eller ta barnvagnen till affären efter ök. Jag minns att det satt en kvinna där från socialen vid köksbordet, kändes lite underligt som att jag skulle göra något fel "kanske kidnappa henne" jag vet än idag inte varför hon skulle närvara!? Då jag var en skötsam ung svensk kille utan problem. En dag reste sig mitt barn och pekade på mig och sade; "Du är min PAPPA!!!" trots att jag aldrig nämnt eller tjatat om det. Sedan av en händelse så minskade vårat regelbundna pappa barn- relation. Familjen reste till landet i skärgården på somrarna jag åkte dit ett antal ggr sen kom mitt jobb emellan och då vart arbetstiderna ständig natt, jag vaknade på kvällarna vid sju åtta och att jag jobbade nu söder om Stockholm förut var det norr där min unge levde. Inga bortförklaringar, men hur skulle jag hinna krama mitt barn äta etc på två timmar med ett så krävande arbete. Så jag blev helgpappa! Vilket var det bästa som gick o göra av situationen då. En irriterande sak jag bl.a kan erinra mig om är att tidigare när jag kontaktade dom för att träffa mitt barn fick jag ingen kontakt, så jag åkte till slut dit och ingen var där. Vilket sedan visade sig att som hade åkt iväg på semester långt bort utan min vetskap! Sedan flyttade familjen från mig och Stockholm till småland ca. 30 mil bort, Jag önskar allt gott och allt går bra och dem är trygga samt lyckliga där, nu träffas vi sällan bara sporadiskt.

  • Ons 12 jul 21:28 #5

    Varför vill du just adoptera? Istället för t.ex. insemination.

    Rekommenderar dig att läsa på om adoptionsprocessen och adoptionsindustrin, från mer kritiska källor. Det är inte så rosenskimrande och fint som de flesta föreställer sig. När jag var yngre hade jag också seriösa tankar om att jag ville adoptera istället för att skaffa biologiska barn. Jag hade (som de flesta har) en rätt naiv bild av det hela, föreställde mig väl att det fanns så otroligt många barn som behövde ett hem och en familj och att det kändes själviskt att då skaffa biologiska barn. Men sedan har jag fått lära mig att verkligheten ser rätt annorlunda ut. Adoptionsindustrin har många mörka och rentav smutsiga sidor som jag tror att man absolut borde vara medveten om ifall man har planer på att adoptera.

    Samt sätta sig in i problematiken kring upplevelsen för adoptivbarnet i fråga. Det krävs en enorm förståelse för att varnet dels har med stor sannolikhet vart med om flera trauman i sitt unga liv. Detta är något som inte är helt lätt att hantera och något man bör förbereda sig själv för så gott det bara går, helst ta professionell hjälp. Även all den problematik (och oförståelse) som ofta uppstår vid transrasiala adoptioner. Många, många undersökningar visar att dessa barn till större del lider av psykisk ohälsa, och många vittnar om att detta är dels pga de svårigheter och den oförståelse (hos adoptivföräldrar och omgivning) som uppstår.

    Kan rekommendera att gå in och läsa t.ex. Stulen Identitet på Facebook (eller stulen_identitet), Vardagsrasismen (blogg, klicka på kategorin adoption) samt att googla allmänt om adoptionsindustrin från andra källor än t.ex. adoptionscentrum och dyl.

    Menar inte att pissa på din dröm, men adoption är ett otroligt känsligt ämne på så många sätt. Man bör närma sig det med stor ödmjuket, respekt och realism. Och man bör definitivt läsa på rejält för att förstå vad det faktiskt rör sig om, samt för att kunna hantera det bra ifall man väljer att ändå gå igenom med det. Att drömma sig bort i en vacker bild av hur fantastiskt det skulle vara att adoptera gör ingen en tjänst, varken dig och framförallt inte barnet.

  • Ons 12 jul 21:30 #6
    emspart skrev 2017-06-18 20:36:46 följande:

    Jag är nyss fyllda 22, har exakt alla odds emot mig för att bli godkänd att adoptera, men det här är min historia...:

    Enda sen jag var 13 år har jag tyckt det varit naturligt att adoptera, kanske inte för alla, men för mig. Jag vet inte direkt var det kommer ifrån, har ingen i min närhet som adopterat (då) och att adoptera var inget alternativ hos mina föräldrar.

    Till saken hör att jag har en ganska olycklig historia som gör att jag absolut inte vill infinna mig i en relation med en man för att leka happy family. Det finns liksom inte. Jag hade en kort relation nyligen - första och sista - och jag var bara fullkomligt obekväm och gick på tårna exakt hela tiden. Jag skulle absolut tycka att det vore fint att bära mitt eget barn, men det är liksom inte den enda vägen till att bilda familj - enligt mig. 

    Vi har visserligen kommit en bit på vägen gällande normer och förväntningar och liknande, men jag upplever ändå att det är något tabubelgat att inte bilda familj på det förväntade sättet. Man behöver inte vara man och kvinna för att vilja ha/skaffa barn. Åter igen, jag har inget emot att vara gravid och insemination är väl en väg att gå, men för mig är ändå adoption mitt förstahands val. 

    Jag är som sagt 22, pluggar på komvux, ska senare utbilda mig till lågstadielärare. Minimigränsen är ju 25, och det är ju inte för inte som jag hade velat ha hem min skatt helst igår, men jag vet och förstår att jag måste komma tillbaks på banan själv först. Jag har även en del diagnoser, PTSD är en av dem, och jag vet att jag måste bli av med den först. Jag vet att jag behöver bli stabil. Jag vet att jag behöver ha fast inkomst. Jag vet att jag behöver ett stabilt boende. Jag vet allt det där, men det finns inga gränser för att drömma. 

    Jag tror väldigt mycket på att man korsar vägar med de man behöver i livet, och jag tror också att det finns mål med att man lever just det här livet. Jag ser väldigt ofta framför mig en pojke på en åker med en kratta i handen, och han är min. Jag vet det. Han kanske inte är född än, men den pojken är en symbol för det som väntar. Här om natten drömde jag att jag fick hem min lilla, och jag har nog aldrig varit så besviken över att vakna. Det är liksom som att en bit fattas mig.

    Någon som vill dela sina tankar?


    Men vilken berättelse! Hoppas du har det bra och är lycklig idag trots allt!
  • Ons 12 jul 22:19 #7
    Kira2 skrev 2017-07-12 21:30:32 följande:
    Men vilken berättelse! Hoppas du har det bra och är lycklig idag trots allt!
    Skrev på fel
  • Sön 30 jul 17:00 #8
    Kanttant skrev 2017-07-12 21:28:01 följande:

    Varför vill du just adoptera? Istället för t.ex. insemination.

    Rekommenderar dig att läsa på om adoptionsprocessen och adoptionsindustrin, från mer kritiska källor. Det är inte så rosenskimrande och fint som de flesta föreställer sig. När jag var yngre hade jag också seriösa tankar om att jag ville adoptera istället för att skaffa biologiska barn. Jag hade (som de flesta har) en rätt naiv bild av det hela, föreställde mig väl att det fanns så otroligt många barn som behövde ett hem och en familj och att det kändes själviskt att då skaffa biologiska barn. Men sedan har jag fått lära mig att verkligheten ser rätt annorlunda ut. Adoptionsindustrin har många mörka och rentav smutsiga sidor som jag tror att man absolut borde vara medveten om ifall man har planer på att adoptera.

    Samt sätta sig in i problematiken kring upplevelsen för adoptivbarnet i fråga. Det krävs en enorm förståelse för att varnet dels har med stor sannolikhet vart med om flera trauman i sitt unga liv. Detta är något som inte är helt lätt att hantera och något man bör förbereda sig själv för så gott det bara går, helst ta professionell hjälp. Även all den problematik (och oförståelse) som ofta uppstår vid transrasiala adoptioner. Många, många undersökningar visar att dessa barn till större del lider av psykisk ohälsa, och många vittnar om att detta är dels pga de svårigheter och den oförståelse (hos adoptivföräldrar och omgivning) som uppstår.

    Kan rekommendera att gå in och läsa t.ex. Stulen Identitet på Facebook (eller stulen_identitet), Vardagsrasismen (blogg, klicka på kategorin adoption) samt att googla allmänt om adoptionsindustrin från andra källor än t.ex. adoptionscentrum och dyl.

    Menar inte att pissa på din dröm, men adoption är ett otroligt känsligt ämne på så många sätt. Man bör närma sig det med stor ödmjuket, respekt och realism. Och man bör definitivt läsa på rejält för att förstå vad det faktiskt rör sig om, samt för att kunna hantera det bra ifall man väljer att ändå gå igenom med det. Att drömma sig bort i en vacker bild av hur fantastiskt det skulle vara att adoptera gör ingen en tjänst, varken dig och framförallt inte barnet.


    Tack för att du delar med dig. 
    Jag har som sagt gått och tänkt på detta i nästan tio år, och i början var ju fruktansvärt naiv. Föreställde mig en bild av rosa moln och enhörningar i princip. Men med åren har jag helt klart fått en annan bild av det hela. Jag skulle säga mig vara ganska påläst - inte om allt och har heller inte läst var enda artikel - och jag skulle nog hävda att jag har rätt bra koll. Men som med allt finns det baksidor (klädindustrin tex) och det handlar väl om att ta ställning utifrån den kunska man har och försöka vara så "neutral" som möjligt. Livet är en ständig resa och det händer saker hela tiden, jag tror på att man har en calling i livet och detta är min.

    Ang insemination har jag tankar kring det också, men än så länge har jag inte behovet av att vara gravid själv. Det kanske kommer senare, men under tiden är det detta jag strävaar efter.
Svara i tråden: 22 år, alla odds emot mig
Logga in
Bli medlem
Skapa en ny tråd
Ändra kategori Skriver i kategorin: Adoption
Svara i tråden...

Innehåll