Ligger ännu en gång och funderar...
Sen mitt barn föddes, strax ett år sen, har hon aldrig velat kela, gosa eller vara sådär som jag trodde var vanligt för alla bebisar. Ville aldrig bli buren som en "bebis". Sov nöjt ensam från start. Alltid tyckt det var jobbigt om man blir för närgången åt henne. Vad beror det på? Är hon bara sån?
Kunde inte amma henne och klandrar mig själv för det..känns som vi missade det där med att bonda
Min första dotter var å sådär. Hon somnade aldrig i famnen, ville inte bli tröstade i famnen utan det gick bättre om hon låg på soffan bredvid och jag hade handen på henne. Hon fick aldrig tag om bröstet oberoende om jag hade amningsnapp eller inte så hon fick ersättning.
Nu är hon snart 4 och hon är fortfarande likadan. Hon kramas nog men när hon själv vill. Men hon när glad och lycklig och social. Hon har somnat i famnen ca 5 ggr sen hon föddes och då har hon varit sjuk. Hennes lillasyster har varit tvärtemot.
Så oroa dig inte för mycket. =)
Som föregående inlägg.
Äldste sonen kan inte bry sig mindre om oss. Frågar vi om en puss sätter han upp fötterna och skrattar och säger "nej, nej, nej"! Han är snart 2 ½.
Dottern på 16 månader gråter så fort vi försvinner ur syn. Det är väldigt olika med barn, men om jag kunde välja så skulle jag välja det första för dottern är SJUKT jobbig just nu.
Det är nog bara så att barn är olika och har olika närhetsbehov precis som vuxna.
Min dotter sov själv från dag ett i stort sett, jag försökte sova med henne bredvid mig för "det är ju så det ska vara". Men hon bara vände och vred sig och sov dåligt så det var bara att lägga henne i spjälsängen. Vi har pussats och kramats hejdå och godnatt men inte för att hon "velat" utan mer för att det är så vi gör bara. Hon har hellre suttit själv och myst än att man varit nära och strykt henne över håret och så. Hon är nu 7 år och vill gärna pussas och kramas och sitta i knät, det har blivit mer och mer senaste typ tre åren så det är inte kört :) hon har alltid varit kramig och mysig med sin lillebror, kanske mest för hans skull då?
Sonen har varit galet närhetstörstande från dag ett. La jag bort honom när han somnat vaknade han inom fem minuter och var helt förstörd. Han har fått sova i bärsjal för att jag ska få något gjort. Han kryper gärna upp i famnen och myser från att ha varit mitt i en lek för att han behöver tanka närhet. Han har kunnat sova själv från det han var runt ett år men somnar inte om utan närhet om han vaknar på natten.
Bägge har delammats på samma nivå.