Stolthet i att föda "naturligt" utan smärtlindring

Att ha klarat av något svårt gör en stolt.

Vill också tillägga att det inte alls behöver vara så att man har mer kontroll och känner vad som händer för att man hoppar över bedövning. Jag födde första barnet med EDA och kände precis vad som hände i kroppen hela tiden. Andra födde jag utan och då hade jag ingen pejl alls. Jag märkte inte ens när barnet kom ut. Barnmorskan höll upp bebisen framför mig och jag måste ha sett ut som en fågelholk, så förvånad blev jag.

När jag födde vårat barn så gick det så snabbt att jag inte ens hans tänka i dom banorna med smärtlindring. Men ja jag kände mig stolt som fixade det utan smärtlindring. Och vad som just gjorde att jag kände mig stolt kan jag inte svara på. Men jag kände mig stark och lättad att det gick så bra som det gjorde för jag hade själv byggt upp hos mig att det skulle göra ont och att jag ville ha allt man bara kunde i smärtlindring. Sen kom vårat barn 7 veckor förtidigt men var inte så super liten som man skulle kunna tro när man föds så tidigt. 2120g 46 cm.

Det ligger väl en del stolthet över att man vågat och överlevt. För mig var det inte självvalt, personalen lyssnade inte på mig när jag bad som smärtlindring och sen var det för sent. Lustgasen provade jag men tyckte det blev svårt att andas som jag ville. Barn två avstod jag smärtlindring för att jag visste att jag kunde och gärna inte använder läkemedel om det inte behövs (är en såndär idiot som inte tar tabletter mot feber/huvudvärk om det inte är så att det känns som att jag ska dö).

Man är väl stolt efter en förlossning oavsett kan jag tänka mig, att man klarat av smärtorna och ångesten (vet många bla mig själv som faktiskt trott att man ska dö).. Att både psyket och kroppen klarat det.

Jag känner mig väldigt stolt över att ha fött helt utan smärtlindring. Betydligt stoltare än jag kände då jag blev förlöst med kejsarsnitt, då kände jag mig inte stolt alls eftersom jag inte presterat något utan kirurgen gjorde jobbet.

Med tanke på den smärtan,så är det inget att vara stolt över.Båda mina barn är födda med kejsarsnitt ,helt underbart.

Men det senare du beskriver har jag inga problem att förstå. Att vilja föda utan smärtlindring i sig av någon viss anledning, såsom kontrollbehov eller att man vill känna på hur det känns - jag fattar det. Men att känna stolther för att man fött utan smärtlindring, det ör det jag inte förstår. Ja, det är svårt - men det är självvalt. Så känns mest lite dumt?

Jag är stolt över att ha fött två barn helt utan smärtlindring. Det är väl för att man är stolt över att ha gjort en prestation, något som inte alla klarar (även om de flesta inte ens försöker såklart) Man kanske kan jämföra med att vara stolt över att ha sprungit ett maraton. Jag menar varför springa? Man kan ju lika gärna ta bilen 42 km.

Hur kan du veta något om den smärtan om du inte fött vaginalt?

Jag tänker väl mer på när man aktivt väljer bort smärtlindring, då känns det mest lite... korkat? Alltså, inte att jag fördömer valet i sig, alla gör precis som de vill - men menar att det känns lite korkat att vara stolt över att man klarat något man utsatt sig själv för. Prestationen att föda är ju densamma med eller utan smärtlindring.

Kan man inte vara stolt över något som är svårt men självvalt? Konstigt tankesätt tycker jag.