föräldraledig med depression

Är det skämmigt om en person inte på egen hand lyckas läka sitt benbrott? Jag förstår att dina tankespiraler tar den riktningen som de tar eftersom det tillhör sjukdomen, men det du behöver göra nu (eftersom du ber om råd) är:

1. Ring vårdcentralen och boka tid direkt

2. Läs på om depressioner, från vettiga källor. Se det för vad det är: en sjukdom. Det är INTE ett personlighetsdrag som gör dig dålig på att klara dig själv.

Jag känner igen dina tankar, och jag vet också att det finns mycket okunskap och fördomar generellt om depressioner och psykisk ohälsa, men det ÄR en sjukdom och det kommer bara hjälpa dig att försöka se det på det sättet också. Du har tillåtelse att må som du gör, men du har också skyldigheten att göra det du kan åt att komma ur det, och i detta läge är det att boka tid hos en läkare. Idag.

Här har du en till föräldraledig som mår dåligt så du är inte ensam <3 I mitt fall är det pga relationsproblem och saker jag har dåligt samvete över... jag tror att det har orsakat någon slags depression för jag känner igen det du beskriver, att inte orka räcka till alltid. Jag blev gravid av misstag och mådde så dåligt att jag inte ens märkte att jag blev gravid (hade mens som vanligt). Det var försent för abort.

Jag känner mig lite som i ett vakuum ibland, allt känns lite overkligt och jag lägger all ork på bebisen... och får dåligt samvete för att jag inte gör mer för relationen. Ja... det är en ond cirkel. Jag älskar bebisen men har ändå lite svårt att knyta an.

I ditt fall kanske pappan kan vara fl och du sjukskriven? Förstår att det är jobbigt att be om hjälp. Jag jobbar med folk som mår dåligt och därför känns det extra jobbigt att söka hjälp själv. Som att jag inte borde ha hamnar här och är rädd att jag får terapi (vilket jag kanske behöver) och få har svårt att få jobb sedan. Avslutade en anställning just innan jag blev fl och har inget jobb nu.

Vad jobbigt! <3 Men jag känner inte att jag kan vara sjukskriven just nu när jag har dessa nya jobb att börja med. Man vill visa fram fötterna och vara duktig. Jag har också jobbat med människor som mår dåligt så förstår precis vad du menar! Ska försöka skaffa hjälp, vara mamma, och jobba mina två dagar samtidigt tills sommaren är över och livet drar igång på riktigt med förskola och 100% jobb för oss båda, hur man nu ska klara det..
Du borde också tänka tanken att söka hjälp. Jag gjorde det idag, fick tid nästa fredag till vc, men de sa att jag kan söka psykakuten innan i värsta fall... där skulle jag aldrig sätta min fot, hur illa det än var..

Lycka till till dig och jag hoppas det kommer att gå bra för oss båda och våra barn <3

Du behöver inte se dig själv som stämplad psykiskt sjuk, bara för att du är deprimerad. Depression går över för de flesta, enligt vetenskapliga studier. Jag ser det som att jag varit med om en mängd jobbiga saker som gör att jag mår som jag mår. Behövde dock psykolog hjälp för att klura ut vad det var som fick mig att må dåligt. Psykodynamisterapi har detta perspektiv och hjälper mig. Tycker det är så skönt att prata med psykolog som förklarar depression på det sättet istället för allt som kemiskt sker i hjärnan. Samt ger en tid att inse och förändra i egen takt. Personligen ogillar jag KBT starkt som jag även provat. Hatar själv att vara deprimerad, men ser det som en nödvändighet för att få rätsida på mitt liv. Vill så gärna må bra igen så kämpar på för att försöka rätta till och förändra mig, samt sörja allt det jobbiga jag varit med om. Som jag inte varit medveten om har påverkat mig så mycket negativt innan jag fick hjälp. Typ jag kunde inte se när människor behandlade mig illa då jag var så van vid det. Men alla har ju sin egen historia och orsak till varför de mår som de gör.

Jag vill lägga till att det enda som gör mig glad och som kännts meningsfullt är/var att vara med mina barn. Nu mår jag lite bättre och har hittat några fler saker som ger mening. Jag har dåligt samvete mot barnen att jag inte orkat göra en massa saker med dem som jag orkade innan. Men jag accepterar att jag inte riktigt orkar och gör så gott jag kan. Jag har bara barnen 50 procent av tiden det gör att jag kan fokusera på dem då. Är dessutom utmattad vid sidan av depressionen så det finns liksom en enorm trötthet också. Men jag kämpar på och tar en dag i taget som jag försöker göra meningsfull. Fast jag accepterar att det inte alltid blir bra att jag är ledsen ibland osv. Att röra på mig i naturen hjälper. Ta en promenad. Om jag slutar röra på mig kommer oerhört svarta tankar och känslor - typ vill inte leva längre, så motion det fungerar VERKLIGEN för mig. Tvingar mig ut för att få upp pulsen varannan dag och försöker gå varann dag lugnt, helst 2 ggr.

Känner igen mycket av det ni skriver om i denna tråd! Varit deprimerad och uppfylld av negativa tankar, dödslängtan, självdestruktivitet och total ensamhet sedan graviditetens början, typ. :/ (och nu är mitt barn snart 3 månader)

Känner dock inte igen mig i skammen och/eller det dåliga samvetet - det har jag lagt bakom mig för länge sen. Depresdoon är inget vi SKA känna skuld över, tjejer! Det uppstår ju oftast genom en obalans i hjärnan, eller händelser vi inte kan påverka, så varför göra tyngden ännu jobbigare att bära genom att anklaga er själva?

Det är ju dessutom otroligt vanligt och det är ju ingen slump att de brukar scanna för nedstämdhet på bvc efter barnets födsel. Alla inom vården jag pratar med intygar hur vanligt det är att bli nedstämd i olika grad.

Så som sagt, finns absolut ingen anledning att skämmas, det är ju redan tillräckligt jobbigt som det är ;)

Jag kan tycka att det är sorgligt att så få pratar öppet om det här, dock, vilket leder till att vi som lider känner oss väldigt ensamma.

Så om nån skulle vilja snacka mer så utbyter jag gärna kontakt med folk i samma sits :)

Vet en bra grupp på FB också för tjejer som kämpar mot depressioner efter eller innan förlossning. <3

Styrkekram!

Nämen ät lite piller då så blir ju allt bra!

Styrkekram