Abort pga honom
För en månad sedan gjorde jag abort i v11, en väldigt jobbig hemma abort där man tydligt såg fostret. Barnmorskan hade svarat att man bara skulle se blodklumpar...
Blev gravid trotts dagen efter piller och upptäckte de tidigt att ja va gravid. När jag berättade det för killen o vi pratade om det så va jag tydlig med att om vi skulle göra en abort (eftersom de inte va planerat) så ville jag göra det tidigt... Men han sa vi kan väl ge de några veckor å lösa de på å tänka. Vi bodde inte tillsammans och har barn på var sitt håll sen tidigare. Vi började leta gemensamt boende och sånt men jag sa att jag inte va redo att flytta ihop med barnen o allt, men att vi kunde börja på var sitt håll och att han kunde vara hos mig så mycket han ville, men han ville ha allt eller inget, antingen skulle vi ha detta barnet o bo ihop eller så fanns det bara ett alternativ va vad jag fick som svar... Jag tog avstånd och sa att det är mitt beslut och jag vill inte bli påverkad mer så vi kan höras om ett par dagar, när vi sågs sa han att det var självklart mitt beslut och att han stöttar mig vilket väl jag än gör... Men sedan började han igen med allt om att det inte skulle funka och att de kommer bli tufft å de va inte såhär han ville ha de..
så i v 10 hade vi bokat tid för att få prata om abort på kvinnokliniken... Men den veckan vi väntade på att komma dit va jag helt förstörd och bara grät. Jag ville ju inte göra abort, vi va där och gjorde även ultraljud o vi hade pratat innan om jag nu kände så skulle vi inte göra abort.. Han kramade om mig efter vi varit där och tittade på mig och sa "Vi ska ha barn med världens leende".. hade inskrivning dagen efter å allt kändes bra...
Sedan kom det några dagar senare att han inte fatta hur något skulle funka o allt igen, jag blev så fruktansvärt ledsen och här efter kan jag inte minnas hur allt gick till. Känns som jag stängde av och gick och gjorde aborten (hade med en vän För att inte bryta ihop) och hela kroppen skrek nej men tog tabletten ändå och dom dagarna innan man tar nästa va långa jobbiga och hemska. Bara grät å grät...
Han va inte med o stöttade och fanns inte där för mig...
Nu har han ångrat sig o förstår inte hur han kunde påverka mig så mycket och han vill allt med mig, dela livet med mig och skaffa barn. De känns som aningen försent och att han inte kunde lyssna på mig innan hur jag kände med allt detta.. Han har börjat gå till en kurator för att prata bearbeta och få lite bättre självinsikt. Han försöker vara bättre å vill lösa allt och nu vill han gärna ha barn och spelar ingen roll hur vi bor bara han får allt med mig...
Efter aborten har jag haft panik, ångest och velat dö.. Jag är besviken på att ingen erbjöd mig ett samtal innan aborten. Och mina vänner visste hur mycket jag inte ville detta men fick ändå lyssna på att de va nog för de bästa...
Ja vet verkligen inte om jag kan förlåta honom eller mig själv. Jag kan inte förstå att jag gjorde detta över huvud taget... det ända jag har i huvudet nu är hur jag ska kunna lösa detta.. Jag har längtat i över två år på ett till barn och nu efter allt detta känner jag mig så nedstämd..
Jag känner att jag bara vill vara gravid igen å gå å vänta å längta å se vem som utvecklar sig där inne men känns så förjävligt när de redan är borta..
Hur ska man komma vidare.. Han vill att jag ska gå å prata med någon så vi ska göra de tillsammans men nu är de semestertider och har en tid efter sommaren men känns långt dit när man verkligen är på botten.. Ja vet att en ny graviditet inte tar tillbaka de gamla livet i magen men jag kan inte ångra de hur mycket jag än önskar jag kunde..
Tack för att du tog dig tid att läsa mitt långa inlägg, känner att jag behöver alla tips och råd jag kan få och alla negativa och elaka kommentarer kan man hålla för sig själv tack ? jag behöver inte det mitt i allt detta