Mandelmann: "En väldigt bra avslutning"
Forum Adopterad/vuxen - Adoption
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Biologiska barn som adopterad?

    Ons 2 aug 20:20 Läst 4217 gånger Totalt 9 svar
    Ons 2 aug 20:20

    Hej, ny här på familjeliv.se.


    Har nyligen gift mig och är adopterad från Chile. Har aldrig brytt mig så mycket om det. Har aldrig känt nåt behov  av att ta reda på mer. Har heller aldrig velat ha barn. Men nu efter att jag gift mig så känner jag ett jättestort behov av att ta reda på mer samt blivit sugen på att skaffa barn. Just det där att jag vill ha blodsband och få familj som är lik mig. Börjar dock bli bråttom då jag är 35. Men nu till min riktiga fråga. Har aldrig tänkt på det här innan MEN tror ni att jag som adopterad skulle känna lite extra för mitt biologiska barn än andra mammor som inte kanske har samma behov av blodsband? Då det skulle bli den första människan jag träffar som är av mitt kött och blod.


    Skulle jättegärna få kontakt med andra adopterade och framför allt andra adopterade som skaffat biologiska barn. Hur känner ni? Vad är era upplevelser kring det här? Har inga andra adopterade att fråga, vill helst prata med andra adopterade mammor som kanske kan dela med sig av sina tankar och känslor.

  • Ons 2 aug 20:27 #1

    Radiotips!

    sverigesradio.se/sida/avsnitt/927831

    Känsligt läge med Klara Zimmergren. Tema: adoption och släktband

  • Ons 2 aug 20:48 #2

    Tack för bra tips!

  • Tor 3 aug 18:30 #3

    Tror absolut jag kände på ett annat sätt med mina barn än ickeadopterade. Helt plötsligt var jag släkt med någon på riktigt, någon som liknade mig och var en del av mig vilket var fantastiskt då jag aldrig upplevt det innan. Dock blev det en sorg i sig att se vad jag förlorat, att någon med känslor för sitt barn varit tvungen att lämna sitt-mer undran om vem hon var. Idag vet jag att många adopterade känner så just när de fått barn.

  • Tor 3 aug 19:47 #4

    Är adopterad och är 35 år. Har i dagsläget 2 biologiska barn som är 13 och 7 år. Är gravid med mitt tredje.

    Jag har i alla fall inte känt att det var extra viktigt med biologiska barn. Jag har alltid tänkt att om jag inte kan få egna biologiska barn så står adoption som ett alternativ och jag har inte haft några tvivel på att ety adopterat barn skulle känna sig mindre "viktig" eller "älskad" än ett biologiskt barn.

    Jag kan dock tro att det kan spela stor roll i hurdan uppväxt man haft. Hur kärleksfulla föräldrar man haft, hur integrerad man känner sig, hur bra kontakt man haft med andra adopterade, ja mycket i ens uppväxt spelar nog stor roll.

    Men detta är så klart bara spekulationer från min sida.

  • Tor 10 aug 00:08 #5

    Adopterad 3-barnsmamma här. Blev tidigt mamma och biologiska barn var enda alternativet. Skulle aldrig falla mig in att adoptera. Min äldsta var ju den första jag visste att jag var släkt med på riktigt <3


    När hon var omkring 10, fick jag kontakt med min riktiga familj med och har släkt både i Sverige, i mitt ursprungsland och i övriga världen-

  • Sön 13 aug 18:53 #6

    Hej, jag är 37 år, är adopterad och har två biologiska barn. För mig har just denbiologiska likgeten varit mer spännande än att jag känt den viktig.

    Däremot har det väckt en enorm sorg, det här att inse vad jag själv på något vis blev berövad på som barn under första levnadsåret. Hur mycket jag som mamma älskar mina barn, hur mycket jag burit dem, kramat och pussat på dem, suttit med dem när de somnat och snosat på dem när de somnat. Inget av detta upplevde jag före ett års ålder. Bodde på barnhem från nyfödd i en miljonstad i ett nära nog miljardland. Sängar på rad med små barn. Detta har jag sett på bilder från barnhemmet som jag fick med. En nunna på kanske 20 spädbarn. DET känns...

  • Tor 17 aug 08:25 #7

    Nej, om jag tittar på min kompis om var föräldrarlös. Iofs kan det vara en skillnad - hon hade inga föräldrar, växte upp delvis i ett barnhem och lite senare hos sin mormor (dock jag är inte säker om det var hennes riktiga mormor eller bara en äldra kvinna som adopterat henne). Min kompis dotter är 16 nu och jag kan definitivt inte påstå att de har en bra relation Flickan har alltid varit behandlat som om stör mamman och bör ta hand om sig själv mer. Jag vet att min kompis älskar henne, men hon absolut inte visa det och enda som kommer från deras kommunikation var bara bråk (under alla år och jag känner de sen flickan var 3 år gammal, så det är inte tonårsgrej).
    Så, nej, det att du har varit adopterat behöver inte alls påverka ditt beteende eller relation med ditt barn, utan bara den du är som spelar nån roll.

  • Tor 7 sep 00:20 #8
    Hej,
    Jag är adopterad från Argentina. Har liksom du inte haft några större funderingar eller längtan efter att leta upp mina biologiska föräldrar även om det hade varit lätt gjort. 

    Jag har två biologiska barn, jag tror inte jag känner mer för de än andra mödrar som inte är adopterade känner för sina barn. Likheter i utseende letar nog alla föräldrar. Däremot kanska jag känner en förundran över att det finns två individer i min närhet som jag kan spegla mig i. Det är en helt ny känsla. Jag har rest till det ställe jag är adopterad från och även där fick jag lite samma känsla. Människor med samma drag som jag, det var helt nytt. 

    I och med att jag fått egna barn så kommer ju min egen adoption i annan dager som är väldigt paradoxal. Dels en förståelse för min biologiska mor, vilken press hon måste varit utsatt för för att genomgå bortadoptionen men även en oförståelse över hur hon kunde genomgå den. Jag både förstår och inte förstår.
    Den paradoxala känslan som jag tidigare i livet endast förnimt har blivit mycket mer påtaglig och jag funderar på om jag kanske borde uppsöka min biomor innan det är för sent? Det är givetvis ingenting jag går och tänker på jämt och ständigt men tanken har slagit mig ffa sedan mitt andra barn kom.
  • Fre 8 sep 13:12 #9

    kul

Svara i tråden: Biologiska barn som adopterad?
Logga in
Bli medlem
Skapa en ny tråd
Ändra kategori Skriver i kategorin: Adoption
Svara i tråden...

Innehåll