När barnen far illa

När är det egentligen dags o gå vidare, släppa taget och inse att det liv man byggt upp rasade ner i helvetet?

För mig har gränsen alltid varit när barnen far illa och jag tror tyvärr jag och min sambo kommit dit.

Vi bor i en stor härlig villa med 3 barn, 4e på väg. Vi har kämpat med renoveringar, arbetslöshet och otrohet och tagit oss igenom det. Äldsta barnet är i yngre tonåren och extremt disträ - gör inte som vi säger, glömmer av det vi ber hen om, tjafsar osv. Börjar mer och mer fundera på om det beror på allt bråk vårt stackars barn fått höra på. Det går inte en dag utan att vi skriker och gapar på varandra och tyvärr även på hen ibland.

Ett ex är vid frukostbordet häromdagen när jag och sambon började bråka om en bagatell grej, båda blev på väldigt dåligt humör men försöker iallafall hålla god ton mot barnen. Ber hen snabba sig, ber hen ta på sig då hen och pappa skulle iväg på varsitt håll och pappa skulle köra först för att sedan passa en egen tid. Hen gör inget av det och klockan går - vilket resulterar att pappa låter sitt dåliga humör pga vårt bråk gå ut över hen. Gapar och skriker osv. Jag som redan är på dåligt humör börjar också gapa o skrika - blir så förbannad på hen som inte gör som man ber - ännu mer förbannad på hens pappa som gapar och skriker för att han är på dåligt humör.

Idag rann orken av mog: vill jag ha det så här? Vill jag att mina barn ska växa upp så här? När är nog nog? Om man ska separera hur gör man? Sälja huset, lösa ut den andra? Söka lägenhet med en gång?

Då jag snart ä föräldraledig så är pengarna begränsade så dubbla boenden är inte ett alternativ.

Jag orkar inte med min sambo och vårt äldsta barn! Kan be om hjälp, plocka undan efter er osv men det händer ingenting! Deras bråk och tjafs verkar aldrig ta slut!