Du som önskade/önskar planerat snitt!

Du glömde alternativet "Jag är sååå rädd för att spricka och att min snippa aldrig ska bli som förr buhuu så därför vill jag hellre genomgå en stor bukoperation"

Jag säger så här.

Jag hade en traumatisk förlossning med mig sedan tidigare. Nu har jag två.

Diskuterade planerat snitt med min barnmorska men hon var inte med på det tåget utan allt skulle gå så bra vilket det inte alls gjorde.

Men jag hade också kunnat tänka mig det även av andra skäl. Som förlossningsvården ser ut just nu så hade det varit skönt att veta innan var man ska föda, att man har personal hos sig hela tiden och att man inte blir utkastad från BB.

Jag förstår inte varför det skulle vara ett dåligt skäl? Att ens snippa aldrig blir som innan... Det är kanske en större rädsla än vad ett kejsarsnitt innebär. Du har väl din egen kropp att råda över, låt andra råda över sina.

Men håll mun.

Exalt det jag är rädd för. Att spricka alltså. En rädsla som paralyserar mig och gör mig illamående och kallsvettig av bara tanken. Smärtan oroar mig inte ett dugg, men fruktansvärt rädd över att gå sönder såpass i underlivet att det inte går att återställa helt. Kan du ju få tycka är löjligt om du vill, men det faktum att jag är så förbannat rädd att jag faktiskt hellre går igenom en stor bukoperation kanske istället borde vara talande för hur jävla rädd jag är för det. Rädslor är inte alltid logiska. Jag vet att rent statistiskt så är det större chans att jag klarar mig helt okej än att jag spricker så illa. Men jag är inte rädd för oddsen, utan att risken ens finns.

Unvdiker att svara då jag inte ännu fått barn och därmed inte kan rösta för beviljat eller inte. Men min förlossningsrädsla bottnar sig i en sjuklig rädsla för att spricka i underlivet. Ioförsig bottnar sig den rädslan möjligen i tidigare sexuella övergrepp. Men min primära rädsla är alltså inte på grund av övergreppet, utan det gjorde mig bara orimligt rädd för att gå sönder i sluda/anal (och munhålan), som jag skulle säga i sin tur är den primära rädslan gällande vaginal förlossning.

Jag blev akutsnittad med mitt första barn. Den andra kom till världen med ett urakutsnitt och den tredje med ett planerat snitt.
Jag hade inga planer på att snittas innan men så här i efterhand så var det bra att alternativet fanns. Jag behövde inte få något beviljat utan det föll sig naturligt p.g.a. hur förlossningarna utvecklade sig.

Oj, som mig!

Första akut och andra urakut. Jag har dock inga planer på fler, även om läkaren sa att "nästa bebis plockar vi ut i v 39+0".

Paralyserande skräck för smärtan, och känslan av att man liksom inte har något val utan bara måste ta sig genom det vad som än händer, utsattheten. Kunde inte tänka på något annat. Liknade det vid att veta att du ska bli torterad, i upp emot ett dygn eller två, utan avbrott. Kunde inte fokusera på annat än detta, mådde så dåligt.
Beviljat.

Oro för resursbrist i förlossningsvård samt för förlossningsskador. Har stort kontrollbehov och skulle inte vilja vara så utlämnad att inte ens veta vilket sjukhus man ska föda på eller ifall man blir emottagen i tid eller ifall kompetent personal har tillräcklig tid att följa ens förlossningsförlopp.

Jag bodde utomlands när jag var gravid med första barnet och snittades oplanerat relativt akut med första barnet pga oregelbundna/låga hjärtljud hos fostret. Hade privat sjukförsäkring. För mig var som sagt inte kejsarsnitt förstahandsval och det var heller ingen bra upplevelse - blev smittad under operationen och hade väldigt ont i ca två-tre veckor efter mitt snitt men blev sedan helt återställd. Kommer eventuellt flytta dit igen om det blir aktuellt med ett barn till för jag har inget förtroende för vaginal förlossning i Sverige, ännu mer negativ till det och kejsarsnitt är ju svårt att få igenom här.