Bli inte familjehem, om ni inte

Klart att barnet behöver något extra. Familjehemmen är inte seriösa och har uppenbarligen inte det som krävs att ta hand om ett traumatiserat barn. Att ha bott i många olika familjehem är den vanligaste erfarenheten av de som blivit placerade. För mig fanns som tur var inget familjehem kvar på den del av landet som jag bodde som kunde ta emot ett till barn så jag klarade mig helt ensam, bodde ensam och överlevde själv. Nog bättre än att uppleva alla de ytterligare separationer som hade hänt i fler familjehem. Har faktiskt aldrig hört en enda lyckad historia från någon som blivit familjehemsplacerad i Sverige - alla har blivit förflyttade runt runt mellan flera olika tills de blivit myndiga. För ett par år sedan betalade staten även ut skadestånd till de som blivit placerade i familjehem som barn och erkände sina misslyckanden genom att ge pengar till sådana som mig och TS. Tyvärr gällde det bara för de som blivit placerade lite längre tillbaka i tiden än jag annars skulle jag också ansökt om skadestånd. TS förtjänar faktiskt skadestånd av myndigheterna för detta fruktansvärda fiasko till familjehemmens misslyckande. Det borde förbjudas att ta hem barn av familjer som uppenbarligen är olämpliga för den uppgiften utan tar uppgiften för lätt. Hade skadestånd betalats ut till den som blev drabbad av katastrof i familjehemmet skulle säkert socialtjänsten förbättra sin insatts radikalt med bl a hur det fungerar för den att välja vilka som är lämpliga som familjehem och vara tydliga med vad hemmet ska göra. Det borde fungera som för de som önskar adoptera ett barn. Det krävs mer än att "vara intresserad av ungdomar". Många familjehem tar också in massor av traumatiserade barn i sina hem likt barnhem förr. Det är ju galet att göra så! Ingen vettig människa skulle ens ta in 7 traumatiserade hemlösa hundar i sitt hem utan förstår att då blir det galet - men 7 traumatiserade barn tar de in och tror att det blir bra! Sedan funkar det inte efter ett par månader och familjehemmet väljer att avbryta uppgiften för det är "fel på alla barnen" och tar tid från familjens egna barn?!

Självklart ska det vara gränser. Barn känner sig älskade när de får gränser, föräldrar sätter gränser av kärlek för att de älskar och skyddar sitt barn. Det ska vara samma gränser mot det barn man tagit sig an att vara familj och ett hem till (det heter ju (familjehem") som man sätter på ett eget barn, som att den nya familjemedlemmen var sitt egna!. Man avsäger sig inte uppgiften med ett eget barn, det är där skillnaden ligger. Har man t ex s

ett autistiskt barn som skriker varje dag så är det ändå alldrig fråga om att avsäga sig uppgiften för att barnet gör livet jobbigt för föräldrarna. Förstår fosterföräldrar det då kan de ta sig an uppgiften.