vi som ska påbörja en utredning för ofrivillig barnlöshet

Tror det är lika olika från landsting till landsting. Vår allra första träff fick vi svara på hälsofrågor, de vägde och mätte mig, gjorde gynundersökning och min sambo fick visa upp testiklerna och en remiss för att lämna spermieprov. 

Jag fick vid ett senare tillfälle lämna blodprov samt spola livmodern och äggledare. 

Vet du om du ägglossar? Har du provat ägglossningsstickor?

Jag har gjort en fertilitetsutredning. Det började med ett samtal med läkare om vår historik (vi hade försökt i strax 2 år, provat tempning och äl-tester, ProgesterAll, you name it) och hur utredningen skulle gå till. Samma dag fick jag göra ett vanligt VUL där läkaren kollade hur livmodern såg ut, slemhinnan, äggledare, äggblåsor m.m. Hon hittade en liten, liten polyp som hon inte trodde skulle vara något problem. Samma dag tog sambon blodprov som visade sig vara normalt. Jag tog blodprov någon vecka senare eftersom det skulle tas exakt en vecka innan förväntad mens. Visade på sköldkörteln låg på gränsfall för att behöva medicineras samt att mitt progesteron var för lågt (dvs. jag kanske inte ägglossade ordentligt). Fick göra nytt prov på sköldkörteln som visade normalt.

Sambon blev kallad på spermaprov som var fullt normalt. Först då blev jag kallad på kontrastultraljud + spolning av äggledare (det finns en viss risk för infektion med den undersökningen så de ville ta den sist, efter spermaprovet). Det visade att polypen var liten nog att inte behövde opereras samt att min högra äggledare var blockerad. Läkaren som gjorde den undersökningen (en annan från vår första) gjorde bedömningen att vi dels behövde kolla sköldkörteln igen (3e provet var också bra) samt att vi med största sannolikheten inte kunde bli gravida på egen hand så vi skrevs upp på kö till IVF redan samma dag (detta var alltså 27 april, första besöket gjordes 31 januari)

Vi fick träffa barnmorska redan samma dag om hur IVF går till m.m. samt fick beskedet att kön skulle ta ungefär 6 månader. Strax efter det fick vi ett samtal från första läkaren vi träffat som höll med den andra läkarens bedömning, men med tanke på mitt låga progesteron ville hon att jag skulle prova letrozol fram tills att vi blev gravida eller vi började med IVF. Men jag blev gravid på andra försöket med letrozol och kom precis hem från ett ultraljud i v.13 som visade en sprattlig liten bebis.

Hoppas vår historia hjälper dig på något vis, om du under något är set bara att fråga!

Hej! Jag hoppar gärna in här!

Jag och min sambo är 25 år gamla och har försökt med första barnet i över ett år, vi är nu inne på försök 14.

Idag tog vi steget och sökte hjälp så den 1a november har vi vårat första besök.

Ska bli skönt att få hjälp men ändå så otroligt nervöst då man inte vet om den är något fel/ vad felet är och isåfall hur pass seriöst de kommer vara.

Lycka till nu till alla som längtar efter ett plus!

Kram på er! :)

Välkommen :)

Visst är det en skön känsla att faktiskt få en tid till utredningen? Även om man är nervös inför resultatet såklart!

Har ni pratat om alternativ om ni inte kan få egna barn? Vi har bestämt oss för att adoptera om vi inte skulle kunna få biologiska barn.

Tack! :)

Jätte skönt att eventuellt kunna få hjälp om de är något enkelt fel, frågade lite hur de skulle gå tillväga och blir tok nervös när dom så att dom skulle köra äggledsspolning, här hört att de inte ska vara de skönaste folk har gjort.. Men de är väl värt de om de är de som krävs.

Ja den diskussionen har kommit upp, tråkigt nog är min sambo så inställd på att om vi inte kan få egna barn alltså med hans spermier och mina ägg så vill han inte ha barn för då kommer de inte vara 50/50 av oss... tråkigt men hoppas om de nu skulle vara så "peppar,peppar ta i trä" att vi inte kan få barn alls att han ändrar sin syn på detta. Känns ju så långt borta också att tänka på sånt.

De jobbigaste nu är att man känner sig gravid hit och dit, som den här månaden så slutar de ju alltid med att tant röd kommer i alla fall, så oavsett hur införstådd man är att de är sån liten chans så lever hoppet kvar att man ska klara de själv ändå....

Hur är de för dig? Har du nån gång bara känns att nä nu jävla måste de vara nått annars är jag fasen sjuk på riktigt?

Haha förlåt för den långa texter!

Kram!

Förra månaden hade jag faktiskt så :( Hade så galet ont i mina bröst och som spred sig upp i armhålan. Fick då höra från andra gravida att det var precis så dom också hade. Men inte var jag gravid inte :(