Är så trött..

Vill bara ventilera lite..

Jag är sambo med min pojkvän sön snart ett år tillbaka. Innan vi flyttade ihop var det lovord om guld o gröna skogs, ja ni vet de vanliga fläsket för o få den man vill ha. Detta föll jag dock för.

Idag ångrar jag mig..

Det går inte att starta en diskussion (jag är väldigt rak och ärlig av mig) för då är jag galen, ska hålla käften o flytta o allt vad jag får höra.

Min sambo är 38 år och hans mamma springer här o städar, passar barn (Vi har varsitt barn från tidigare förhållanden) och han skyller på att han betalar henne för det. Han lyfter inte ett finger här hemma.. så fort jag åker på jobb kommer hans mamma in o sköter allt, jag har aldrig sett han laga mat själv.

Jag anser att jag blev tillsammans med honom o inte hans mor. Då säger han åt mig o vara tyst.

När jag nämner att jag kan flytta om han vill, så utbrister han "Gud va skönt!!" Osv.

Så fort ja öppnar munnen är ja galen, hysterisk osv. Det funkar inte att prata med människan. Hur f*N rent ut sagt ska jag göra?

Anledningen till att jag bor kvar är att hans dotter och min dotter är bästa vänner och ja har aldrig sett min dotter såhär glad innan. Men förhållandet är långt ifrån bra..

Hur ska jag få honom att förstå att det inte funkar att bete sig såhär ? Att kommunikation måste fungera i ett förhållande och att man delar lika i ett hem ? Jag jobbar mer än vad han gör, dock tjänar han dubbelt så mkt som mig, det är inte jättekul o komma hem efter 12h arbetspass o se att ingenting är gjort hemma eller att hans mamma är där o har gjort allt.

Tänker jag helt fel ?? Är detta normalt ?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-09-04 17:26
De blev kanske lite missförstånd att jag har något emot att hans mamma träffar sitt barnbarn, det har absolut inte med saken att göra. Utan det handlar om att hon tar hand o allt i hemmet när jag jobbar så han kan sitta o titta på tv i x antal timmar utan att resa ett finger.
Så fort hans mamma behöver hjälp släpper han allt o gör de, visst det är jättesnällt men att hitta närmsta p-ficka på motorvägen för att leta upp ett lösenord när det är 10 min hem, det tycker jag är överdrift. Han ringer henne varje dag när han kör hem från jobb och oftast vet hon saker innan mig som hänt eller kommer hända.
Ja jag tycker det är skönt att ha de städat o fint o maten klar kl 22 på kvällen när man jobbat delad tur men jag hade nog uppskattat det mer om min sambo gjorde det för att han gör de för min skull. Vill han ha hjälp med något så ringer han sin mamma, trots att jag sitter bredvid helt ovetandes om att han eventuellt behövde hjälp. Vill han ha pizza ringer han sin mamma o 20 min senare står pizzorna vid dörren.

Jag har försökt prata med honom om detta men då bara "svartmålar" jag honom, klankar ner på honom och att jag skulle vara avundsjuk för att han har bra relation med sin mor. Jag har också bra relation med min mamma, men hon hjälper mig inte så mkt, för Jag vill inte det.

Tänker jag helt fel ? Är det någon annan som sitter i samma sits ?