• Äldre 3 Sep 19:46
    4963 visningar
    24 svar
    24
    4963

    Ni som valt att ha ett barn för att ni inte ville ha fler. Hur har ni resonerat?

    Och är ni nöjda med valet? Blev livet som ni ville? Behöver lite input från de som trotsat tvåbarnsnormen :)

    Jag har ett barn på 4 år och har enbart senaste månaderna öht kunnat fundera på att göra om den resan och försöka skaffa ett syskon. Sömnbrist, konflikter, trots, matvägran och allt därtill har tagit hårt på mig och på min och pappans relation och ett extremt viljestartkt och bestämt barn har dragit detta till sin spets.

    En del av mig tänker att det blir positivt med ett barn till, och hoppas på en nöjdare bäbis och enklare unge. Men det känns så fåfängt att tänka så - man har ju ingen aning om hur det kommer bli, barnet kanske är sjukt eller har speciella behov eller vem vet vad. Jag kan inte förutsätta att det kommer bli best case scenario liksom, utan man måste ju känna att man pallar vad som helst och lite till...

    Vet inte om jag är onormalt pessimistisk/realistisk - saknar nog den där biologiska klockan som sätter alla sådana tankar helt ur spel och alltid vill ha en unge till. Klart att jag kan tänka att det vore underbart att ha en bäbis igen, men sen kommer alla tankar på att få vardagen och familjen att funka i det långa loppet och då blir jag tveksam .

    Har inte heller förståelse för att skaffa ett barn "för att ge mitt barn syskon" som många verkar göra, jag vill längta efter det där barnet för dess egen skull - inte som en accessoar till det barn jag redan har! Nu vet jag ju även vad det innebär att ha barn och det är för mig inget lättvindigt beslut.

    Nu när barnet börjat bli enklare att hantera och umgås med och det inte bara är konflikter som avlöser varandra så känns det ju lite att man ser en ljusning. Svårt bara att veta om vi är nöjda såhär?
    Eller om vi vill ha ett till.

    Hur har ni tänkt, känt och gjort?

  • Svar på tråden Ni som valt att ha ett barn för att ni inte ville ha fler. Hur har ni resonerat?
  • Anonym (A)
    Äldre 3 Sep 20:03
    #1

    Följer! Går runt i likadana tankar som du. Vi har dock försökt få till ett barn till i över ett år utan resultat. Och nu när det börjar bli läge för eventuell utredning börjar jag tveka. VILL jag ha ett barn till?

  • Kurlie
    Äldre 3 Sep 20:20
    #2

    Nu är jag kanske inte din målgrupp men efter vårt första barn sa jag att jag inte ville ha fler. Han var sååå aktiv, folk reagerade liksom. Han gick aldrig utan sprang hela tiden och jag tyckte det var skit jobbigt då han var på allt och jag var alltid rädd han skulle förstöra grejer hos andra och kunde aldrig slappna av. Hos oss själva hade vi inget framme under 1 meter på flera är.

    Men plötsligt kom den där längtan igen, i takt med att han lugnade sig tror jag.

    När han var 3,5 kom lillasyster och nu när hon var ca 3,5 kom ännu en knodd. Jag känner mig fortfarande inte klar med barn och tror det blir en eller två till. Även om jag som yngre tänkt jag ville ha 4 barn kunde jag aldrig se det efter första. Så det är inte säkert att du är klar även om du tänker logiskt. Du har ju börjat fundera på ett andra barn eller misstolkar jag dig?

    Kanske bestämmer ni er för att ni är nöjda, inte vet jag.

    Och det där med att syskonet är en accessoar, lite så har jag nog uttryckt mig. Att man skaffar syskon så de har någon att leka med. Det ligger väl lite i det då barn har så mycket roligare med andra barn än en vuxen oftast. Men det utbytet kan barnen få med kompisar eller släktingar också. Det jag känner att de också får är förhoppningsvis en bra relation för livet där de kan stötta varandra när vi föräldrar inte finns kvar. Det har betytt mycket för mig att mina syskon hjälpt till nu när vår förälder varit sjuk och att vi haft varandra att prata med.

    Ja, det finns ju för och nackdelar oavsett beslut. I slutändan tror jag hjärtat bestämmer, även om det låter klyschigt.

  • Kurlie
    Äldre 3 Sep 20:23
    #3

    Sen kan jag lägga till att min första reaktion på 1 barn var ungefär "var det inte värre än såhär" då han sov jätte bra. Det jobbiga kom när han börjar gå och blev sådär sjukt aktiv. Värsta chocken var med 2an. Hon sov så sjukt dåligt och jag tyckte det var extremt jobbigt. Efterhand hon blev större blev det lättare och de lekte mycket tillsammans. När 3an kom var det typ ingen skillnad utöver sömnbristen.

  • Anonym (R)
    Äldre 3 Sep 20:25
    #4

    Följer också, tänker precis som du. Massa tankar, för och emot. Även för vår del har relationen förändrats drastiskt sen vårt barn kom. Vad händer om vi vill ha 1 barn till? Osv osv.

  • Äldre 3 Sep 21:05
    #5

    Syrran tänker att om hon mår bra, så mår barnet bra. Hon tycker också det är egoistiskt och dumt att skaffa ett barn bara för att h*n ska vara syskon åt den första.

  • Anonym (En)
    Äldre 3 Sep 21:10
    #6

    Jag har alltid velat ha minst två barn, men sen så separerade jag och sonens pappa. Killen jag är ihop med nu har två barn och vill inte ha fler och min son är nu fem år och lätt att ha att göra med. Ser bara fördelar med ett barn, och dessutom har han ju två bonussyskon och syskon kommer han antagligen få på pappans sida. Så nej, har landat i tanken att jag antagligen bara kommer få ett barn och är nöjd med det. Har kompisar som inte ens kan få ETT barn liksom.

  • Anonym (VillV­illInt­e)
    Äldre 3 Sep 21:21
    #7

    Följer...

    Den biologiska klockan bankar i mig men jag är helt slut av bara ett barn! Han är två och jag hade gärna velat ha dem relativt tätt men jag vetefan om jag pallar det... :/

  • Efraim Barkbi­t
    Äldre 3 Sep 21:25
    #8

    Ett barn är bra och syskon är helt enkelt överskattat (jag har själv 3).

  • Äldre 3 Sep 22:52
    #9

    Funderar på samma sak så följer...

    Var från början inställd på två och har kämpat sedan ettan var året. Nu är han snart fyra och trots fyra IVF har det inte blivit något syskon. Fick dessutom en tumör på ena äggstocken som opererades bort i juni efter en massa utredningar så har haft "paus" sedan februari.

    Nu när barnet börjar bli mer självgående (har alltid varit ganska "snäll") börjar jag tvivla på om jag vill "gå tillbaka till noll" med en spädis.

    När man ser andra syskon leka med varandra känns det lite jobbigt men vet också att de kan bråka konstant. Känns också jobbigt att han blir ensam när vi dör (han har dock en kusin och en jämnårig bonuskusin).

    Å andra sidan kanske man får ett syskon som tar all tid från ettan, får ett handikapp etc. Dessutom blir det ju så långt emellan nu att de kanske inte ens får glädje av varandra utan ettan bara får ett litet pestigt småsyskon som river i hans grejjer.

    Asså, jag VET inte...

  • Äldre 3 Sep 23:00
    #10

    Mannen är öppen för fler barn, men jag vägrar. Tycker att det är för mycket ansvar på mig som mamma. Skulle mannen ta ledigt majoriteten av tiden och jag skulle slippa den hemska amningen skulle jag kanske kunna tänka mig ett till, men jag blir snart 37 så känner mig för gammal och känner ingen längtan heller. Vår dotter är bara tre så jag ändrar mig kanske, men har ju åldern emot mig. Nej, det blir nog sterilisering för mig nästa år. Tycker också att min dotter ska gå slippa syskon.

    Tycker också att syskon är övetskattat och skulle aldrig skaffa barn bara för att visa verkar tro att man behöver syskon för att få ett bra liv. Och om man har två, är det det ultimata? Varför stanna där, det minsta barnet behöver kanske ett yngre syskon. Så får man hålla på i all oändligt att skaffa unge efter unge.

Svar på tråden Ni som valt att ha ett barn för att ni inte ville ha fler. Hur har ni resonerat?