Sorg efter abort och svårt när andra blir gravida
Jag gjorde en abort för drygt ett år sedan. Det är det värsta jag behövt genomgå i livet och jag gjorde den för att min sambo inte ville behålla barnet.
I efterhand har jag saknat, sörjt och längtat. Varje dag finns detta med mig fortfarande. Jag lever fortfarande med samma man, som inför aborten sa att jag inte skulle se det som min enda chans utan han skulle fundera över saken och kanske bli redo längre fram då vår relation var ganska ny när jag blev gravid.
Han deklarerade 5 månader senare att han förmodligen aldrig vill ha barn med mig då han redan har ett sedan tidigare.
Vi har haft en paus efter det men är tillsammans nu igen. Allt jag vill är fortfarande att få ett barn med honom. Jag vill vara en familj, med ett gemensamt barn och hans barn. Han säger varken bu eller bä.
Hur som helst. Jag har så svårt för andra som blir gravida. Vill känna glädje för dem men känner bara sorg. Har många vänner som nyligen fått eller ska få barn. Härom dagen fick jag veta att min syster ska få sitt första barn nästa år om allt går som det ska. Jag känner mig som en vidrig människa och den sämsta systern på jorden, när jag kom hem låg jag och hulkgrät i tre timmar istället för att glädjas åt beskedet.
Hon ska dessutom flytta till en annan stad, så det är många känslor. Jag kan inte hantera situationen pga av min egen sorg, samtidigt är jag ledsen att hon ska flytta så att jag inte kan dela det här med henne på ett närmare sätt. Flytten kan dock hjälpa mig att förtränga allt, men det vill jag inte göra.
Hon känner inte till aborten jag gjort, men vet att min sambo motsätter sig barn och jag vet att hon tycker det känns jobbigt nu när hon är gravid. Det vill jag ju inte heller att hon ska tycka.
Någon som känner igen sig? Några tips på hur jag kan lära mig att bita ihop?