Hur berättar man..

Usch vilken jobbig situation du och dina barn hamnat i.

Utan att ha någon kunskap i ämnet så skulle jag försöka att vara så ärlig som möjligt

"pappa bor inte med oss för att han inte älskar mamma längre. Det har inget med er barn att göra, ni har inte gjort något fel. Jag förstår om ni är ledsna, mamma är också jätteledsen".

Så jag skulle säga var tydlig och ärlig men lämna dina egna värderingar utanför (han är en idiot som har gjort så här, jag ville minsann inte skiljas-det är bara hans påhitt).

Om barnen ställer frågor som du inte vet svaret på så var ärlig även med det "jag vet inte varför han inte älskar mamma längre, men ibland blir det så". Så även om du är förbannad på honom och tycker att han är en skitstövel så tycker jag att du undvika att säga sådana saker inför barnen.

Lycka till!

Berätta om och om igen att det inte är barnens fel när vuxna skiljer sig. Håller med ovanstående om att vara ärlig med när du inte vet.

Hur gamla är barnen? Förra numret av Bamse handlade om barns skuldkänslor vid skilsmässor.

Barnen är 7.14.16

De värsta är att han klippt banden och gått vidare med en ny "familj"...

Obegripligt beteende. Kanske kan ni alla ha nytta av någon utomstående att prata med?

Jo vi väntar på det....men ändå känner jag mej otillräcklig. Vill inte stå för något eller hitta på något jag inte vet någonting om...men sanning är ju den bästa men vad är den.

Nu är jag inte kurator och inte har jag erfarenhet av skilsmässor heller, men jag tänker att det du berättar måste vara sant, men att du inte måste berätta precis allt. Välj det som du känner att barnen kan hantera. Att svara på frågorna men inte säga mer brukar funka tycker jag. Så har vi gjort när vi pratat om jobbiga saker med barnen (mina är dock små).