Ofrivilligt föräldraskap
Hej,
Det är som så att jag fått reda på av en kvinna jag träffade och hade sex med en gång att hon nu är gravid. Hon vägrar ta min åsikt till sig om att hon ska göra abort, hon vägrar ens lyssna på vad jag har att säga utan bara kräver massa saker av mig. Innan vi hade sex så frågade jag om kondom vilket hon svarade nej på för att hon tog p-piller. Ett beslut jag ångrar bittert. Tittar man tillbaka så kan det verka oansvarigt men man måste sätta sig in i stundens "hetta" för att förstå. Sex kan leda till barn, punkt. Dock så vill jag påstå att denna kvinna lurade mig då jag säkert haft sex 200 ggr innan med exflickvänner som tagit p-piller, utan att det blivit barn.
Jag behöver ingen skolning om hur ett barn blir till eller något hat på mig för att jag tänker som jag gör, men jag kan verkligen inte ta hand om detta barn. För det första så bor hon och jag ca 90 mil ifrån varandra, till råga på det så ska jag flytta utomlands i tre år framåt, bestämt sedan länge, för studier.
Kvinnan som är gravid hatar jag av hela mitt hjärta, när jag tänker på henne så tänker jag bara illa saker och på fula ord. Hon har förstört mitt liv för gott (än en gång, jag vet vilket ansvar jag har). Vi kommer aldrig att ha en bra relation, någonsin, till varandra och jag känner verkligen NOLL för detta ofödda barn.
Jag mår så fruktansvärt dåligt, jag har redan sedan tidigare haft enorma psykiska problem och nu är det så mycket att jag har självmordstankar varenda dag. Jag sover inte, äter inte, jag har inga känslor kvar i hela kroppen, jag är ett skal utan insida. Vad är detta för liv att leva?
Jag vet vad Sveriges lag säger om allt detta, men kan inte låta bli att bli så sjukt kränkt och nästan frihetsberövad över att jag som man inte har något att säga till om.
Jag bryr mig inte om henne eller barnet, jag vill bara bli lämnad ifred och leva mitt liv så som jag planerat det, med en kvinna och barn jag älskar. Vad ska min familj säga?
Jag mår så fruktansvärt dåligt, kommer någon kvinna någonsin vilja ha mig? Jag har erfarenheter där barn hos ena parten varit en stor nackdel, barn som inte är ens egna alltså. Jag vill inte bli en sådan man. Skulle ni kvinnor utan barn kunna träffa en man som har barn? Skulle ni förstå honom om han känner det jag gör?
Jag tycker att pappa är ingenting man blir, det är något man förtjänar. Jag kommer inte göra något för dessa två människor, någonsin.
Allt detta jag skrivit kan låta enormt hemskt, speciellt mot er som har barn som säkert blir kränkta etc. Det är dock inte min mening, jag pratar bara om vad som försegår i mitt huvud och att jag verkligen (LÄS verkligen) inte kan ha ett barn just nu.
Jag vet inte vad jag ska göra längre och känner att jag kommer närmre och närmre "den enkla vägen ut".