Min man blir arg av mina känslor.

För att jag älskar honom. Jag vill att han ska älska mig tillbaka såsom jag älskar honom och han säger att han gör det. Ofta berättar han att jag är hela hans liv. Problemet är bara att när jag behöver honom som mest så behandlar han mig dåligt. Eller, jag vet inte längre om det är dåligt eller inte, jag driver honom dit menar han. Det är jag som gör att han skriker på mig och säger fula saker för att han blir så frustrerad av att jag är som jag är med mina känslor.

Ja vi har två söner tillsammans. Jag pendlar hela tiden mellan att må dåligt och att fundera över om det är mig det är fel på. Jag gråter mest hela tiden och det enda som funkar är om jag låtsas vara glad, för då är allt lugnt hemma.

Allt annat är att jag är dramatisk och psykisk.

Jag står för varenda hushållssyssla, varenda aktivitet med sönerna, varenda körning, varenda nattninng, varenda dusch, varenda måltid, varenda sociala tillställning, varenda liten sak från det att vi kliver upp på morgonen till att vi lägger oss.

Jag är 38 år gammal, känner mig som en vilsen 15 åring. 38 år.. snart 40.. Man ska ha livet klart nu..

Han har ingen diagnos?

Oj många svar, känslor och reaktioner. Tack att ni delar med er. Jag har en känsla av att jag inte begär för mycket men samtidigt kan jag undra om det kanske är jag som har en alltför drömmande bild av relationer och kärlek. Jag har alltid önskat mig en partner där vi tillsammans är ett. Där vi står för vad vi säger, prioriterar familjen och varandra, är kärleksfulla, ömma, visar både i ord och handling att vi bryr oss. Och framför allt att motgångar ska hanteras tillsammans och där vi har varandras bästa intresse i åtanke. Att man tar hand om varandra till fullo.

Jag sitter inte och gråter hela tiden och är ledsen. Framför honom. Men det känns för mig som att jag gråter ständigt för mig själv för att jag känner mig så fruktansvärt ensam fastän vi är två.

Hur mycket jag än gör kommer det aldrig vara nog.

Hur mycket jag än ler, skrattar och är perfekt så kommer det aldrig räcka för att jag ska tillåtas ha en dålig dag, eller några dagar. Så fort jag känner mig nere eller rädd eller orolig så söker jag bråk heter det. Jag h förstör lugnet och harmonin. Medan jag ser det som att man borde få tillåtas ha ledsna stunder, där den andra fångar upp en och man blir starkare av det ihop för att man fått den där tryggheten av sin partner. Nu raseras min trygghet mer och mer när jag får höra orden men aldrig får uppleva i handling att han finns där. Jag vet att jag inte får gråta eller be att få prata.

Och det byggs upp på en hög inom mig eftersom jag aldrig får rensa. Han kontrar alltid med resonemang som är svåra att säga något om.

Exempelvis om jag säger att jag har behov av att få gråta ut, då har han behov av att jag inte gråter ut. Om jag säger att jag behöver att vi pratar, då säger han att han har behov av att vi inte pratar.

Omöjligt att bemöta det.

Sen kan han kasta saker omkring oss, skrika på mig att jag är psykiskt sjuk, har hål i huvudet, är en hemsk idiot som behöver hjälp osv. Han kan säga så mycket som han sen säger att han inte menade utan drevs dit av ilskan jag orsakade honom genom att vara så mjäkig.

Hej igen.

Tack för alla synpunkter och tankar. Jag ska försöka svara på det ni undrade om vad jag behöver prata ut om. Eller vad jag är känslig över.

Nu låter det kanske som att allt jag gör är deppar hemma men så är inte fallet. Jag skrattar, skämtar, bokar resor till oss, slår igång musik och dansar för mig själv med barnen. Jag är egentligen en positiv och glad person. Det är så övriga världen skulle beskriva mig. Har hört det sedan barnsben men det är just i min relation som jag kan få stora dippar eftersom jag känner mig sviken och bestulen på det jag trodde att vi hade. Det har kommit till en punkt där jag inte längre kan bita ihop eller ha överseende. Jag tappar mig själv. Bägaren är överfull. Jag känner mig vilsen och insikten att det jag önskat i livet inte riktigt slagit in.

Min man svek mig med en annan kvinna för 2 år sedan. Inte fysiskt men tillräckligt länge och tillräckligt mycket för att det skulle krossa min bild av oss och krossa den tillit och trygghet jag kände. Jag var nära att gå men han lovade att ge allt.

Problemet var dock att tilliten aldrig återvände och framför allt inte tryggheten. Eftersom vi aldrig pratar. Han anser att det bara är något man släpper. Jag ger 100 procent av mig till honom och vårt förhållande och emellanåt faller jag i en grop av ensamhet och misströstan för att jag inser att hur mycket jag än ger eller gör så är han en alldeles för empatilös person för att uppskatta det eller ge ens 10 procent tillbaka.

Jag begär inte timmar långa samtal. Men om jag är ledsen, krama mig lite längre, håll om mig lite hårdare, pussa mig lite oftare, ställ mig frågan hur jag mår, be mig berätta och våga öppna mig utan rädsla för att bemötas med ilska eller ord om hur dum i huvudet jag är.

Jag har gett denna mannen allt av mig och han bara tar och tar och tar. Om jag så låg döende skulle han nog fortsätta att ta.

Han spelar något datorspel i timmar. Inte två eller tre. Jag pratar om hela kvällar och helger. Han har golf som hobby och åker iväg för det. Jag känner att jag inte finns som alternativ mer än att tillfredsställa alla behov han önskar.

Ibland önskar jag att vi kunde sitta och prata under middagen, inte titta på tv. Öppna en flaska vin och skratta genom kvällen, dela med oss, prata.

När man känner sig liten, ledsen, rädd, orolig, framför allt om man har en historia av svek så borde man väl finnas för varandra istället för att slå verbalt på sin partner som redan kippar efter luft.

Tack för din input.
Mina dippar handlar inte om att jag vill diskutera vad han gjorde för två år sedan. Det handlar inte heller om att jag vill klanka ner på honom eller dra upp detaljer om vad som hände samt vilken dålig människa han är som var benägen till det han gjorde. Men det är klart att det är svårt för dig att veta som inte vet vad som försiggår i mitt huvud. Visst håller jag med dig om att man får det man accepterar och det är väl lite därför som jag börjat reflektera över min tillvaro och framför allt den tillvaron jag skapar för mina barn. Jag har hittills "accepterat" det som varit för att vi trots allt har en historia tillsammans, gemensamma barn och han verkade genuin när han till en början sa att han skulle göra allt för att vi skulle jobba oss igenom det.

Mina dippar handlar till skillnad från ovan om att jag rätt ofta känner mig ensam. Detta för att min man spenderar större delen av sin tid med sin dator. Han ser sällan mig såsom jag ser honom. Jag tänker på honom och våra barn i allt som jag gör för att jag agerar efter att vi är en familj. Medan han fokuserar på sina behov och sina intressen. Jag sköter allt det praktiska och går smått in i väggen var och varannan vecka för att jag blir utmattad.
Framför allt handlar mina dippar om att alla de ord och löften han gav mig betyder mindre och mindre för varje dag. För varje löfte han gett har han agerat annorlunda. För varje ord han sagt har han visat att han egentligen tyckt annat. Och därmed har tilliten sjunkit. Det är svårt att till slut tro ord som man vet att 90% av fallen har de inte efterföljts.

"Du kan prata med mig" (Nej inte om det som hände för 2 år sedan utan att jag önskar mer tid, känner mig osedd, skulle vilja skapa mer spänning, ha avlastning, hjälp, umgänge med varandra osv osv, eller bara en dålig dag där man känner sig nere och lite ofin och behöver en kram eller komplimang) men sedan när man försöker så blir man kallad för många fula ord och att man är jobbig som ska prata känslor för det är så otroligt onödigt. Man behöver inte tänka, tycka eller känna så mycket utan "bara vara" vad det nu innebär.

Visst är jag en känslosam person men inte dramatisk. Passionerad är jag och jag känner många känslor men det gör ju att jag är kapabel till att ge honom den uppvaktning, uppmärksamhet, kärlek, empati, omsorg, omtanke, värme osv som han uppskattar. Utan mina känslor skulle ju inte de bitarna heller funnits.

Jag kan för stunden ibland se hur elak han är och bli arg och få styrka av det att gå men sedan går det lite tid på dagen och jag får panik, över att förlora honom och hur det då ska gå med mig. Då känner jag mig plötsligt som allt det dumma han kallar mig. Och så tänker jag att han säkert inte menar det och vill helst tro det är så. Och jag vågar inget annat än lugna situationen för att inte bli ensam. Jag är jätterädd för ensamheten.

Det är så intressant att läsa alla era svar och jag ska både titta på youtube filmerna och läsa länkarna.

Utan att skriva ut för mycket av min historia så tror jag absolut att min personlighet bottnar mycket i barndomen. Det är någonting med denna rädsla att bli avvisad eller ensam. Jag har både familj och vänner men jag är ändå rädd för att bli ensam utan en partner som behöver mig och vill ha mig. Det finns en trygghet med att vara två som jag mår bäst av. Sedan är det självklart så att jag vill att den tvåsamheten ska vara underbar, respektfull och omtänksam. Något som vår tvåsamhet inte varit alla gånger men ändå är det svårt att helt välja bort den till fördel för att vara ensam.

Det ligger också en rädsla inom mig att jag kommer vara den som ser tillbaka på oss och saknar det mer än han. Den som i slutändan förlorar mest på att gå isär eftersom han kommer hitta någon bättre än mig. Även fast mitt förnuft egentligen säger mig att det är jag som kommer hitta någon som är tusen gånger bättre än honom medan han kommer ha svårt att ersätta mig med tanke på allt han har via mig. Ändå så är det som en liten röst inom mig som trycker ner mig själv och höjer honom till månen.

Vi kan ha det bra också. Det är väl det som jag börjar tänka på i de här stunderna, att "han kan ju vara snäll också" men det är egentligen bara på hans villkor. Dvs så länge som jag är glad och stryker honom medhårs så är han snäll och lovordar mig och ger mig fina komplimanger och försöker inge trygghet med löften om att han finns där för mig. Men så fort jag har en dålig dag eller vill prata med honom om något som känns dåligt för mig.. Då är detta som bortblåst och just den stunden överskuggar all annan bra tid och han backar på sina löften om att jag kan vända mig till honom.

Jag önskar att han inte sa till mig "Jag finns alltid här för dig, du är min värld" för varje gång jag behöver honom så inser jag att det inte är sant. Han finns inte där.

Jag har vid något tillfälle sagt att ord är bara ord, handlingar väger tyngre än ord men då har han sagt att ord kan betyda mer än handling och så står jag där och vet inte vad jag ska säga.

Hej!

Jag måste svara specifikt på ditt meddelande eftersom jag ibland kan känna att jag nog inte är helt tydlig om det är såhär jag uppfattas. Det handlar alltså inte alls om att jag förväntar mig att min partner ska underhålla mig dygnet runt. De senaste åren är det jag, på egen hand, som sysselsätter mig själv. Det är alltså inte så att jag sitter fastklistrad intill min man och väntar på underhållning. Helgerna gör vi ytterst sällan något - mer än att vi kan se ett TV program sent på kvällen ifall tiden räcker till. Det är nämligen så att han sina helger ägnar åt sin dator. Då hittar jag och barnen på någonting. Jag bjuder även in vänner och familj både vardagskvällar och helger beroende på vad som passar bäst, och umgås med dem. Han brukar ofta sätta sig vid sin dator även då.

Man är väl inte skyldig sin partner något egentligen? Men i en relation tänker jag att man trots bristen på skyldighet ska vilja ge sin partner det som den behöver och önskar - för att man älskar sin partner. När jag valde att leva med honom så gjorde jag det för att jag ville göra just det - dela mitt liv med honom. Ta hand om honom i den mån jag förmår mig, ge honom all min kärlek, kraft och närhet. Självklart förväntade jag mig att han skulle ge mig samma sak. Inte så mycket taget ur luften heller utan för att det var just det han berättade för mig dag in och dag ut, hur han såg fram emot allt detta med mig, hur han delade mina värderingar och att vi var så lika. Han hade en annan inställning som sakta men säkert med tiden bleknade och ersattes av något jag inte vet vad jag ska kalla. Det är en man som inte har spärrar inom sig för vad han kan kalla mig, eller vad han kan kalla barnen för den delen heller. Han säger det inte till dem rakt ut men vi har haft våra bråk om barnen där han kastat ett och annat glåpord om just dem också.

Det är svårt att beskriva min situation alla gånger. Det är inte så att jag behöver tröstas hela dagarna om allt möjligt. Mitt behov av att bli sedd, få bekräftelse, omtanke och en axel att luta mig mot har ökat gradvis hela tiden allteftersom jag blivit nekad detta gång på gång.

Precis så är det. Jag vaknade inte en dag och bestämde mig för att känna som jag gör och jag har inte heller alltid känt såhär. Det fanns en tid då jag blint litade på min man - tills den dagen han gjorde sitt misstag och min bild av allt som har med oss att göra förändrades. Det var ju något jag aldrig någonsin trodde skulle ske för han var inte sådan. Men så visade det sig att jo den spärren saknades. Och i och med detta öppnades så många sidor av honom. För varje dag tänjdes gränserna mer och mer. Plötsligt kunde han kalla mig för dum i huvudet, nästa gång häxa, nästa gång tragisk och psykiskt sjuk osv osv. Och ju längre tiden gick desto grövre och värre blev det. Han uppvisade mindre och mindre tålamod och mindre ömhet, omtanke och kärlek. Kanske för att han hela tiden såg att jag var kvar trots allt.. Så plötsligt var det OK att göra fritt som han ville och inte behöva tänka sig för.. eftersom jag, trots tårar, stod kvar.

Och när jag tänker på tiden innan hans misstag så var den egentligen bara bra för att jag aldrig klagade. Jag fann mig i den vardag vi hade där jag, endast jag, skötte allting och klappade medhårs. Jag passade upp och fanns där samma sekund han behövde mig. Jag var enkel. Hela tiden tillgänglig. Och jag fann mig i det för att jag vid den tiden fortfarande trodde på hans ord och löften - om att han alltid skulle finnas till för mig osv. Jag gick och tänkte att skulle jag säga till så kommer han självklart finnas där. Sen plötsligt i och med misstaget så insåg jag att Wow.. inte ens det där att finnas där och känna empati för mig var sant.

Han saknar empati. Han känner inte för mig när jag är ledsen. Det gör honom bara upprörd. Han brukar ofta berätta hur han avskyr när folk gråter varesig det är på TV eller i verkligheten.

Nu är jag här igen. Hur vet man om man lever i en sund relation? Hur vet man om det är en själv som är den konstiga? Jag märker på mig själv att jag nästintill blir galen inom mig. Jag orkar inte mycket till. Det är så svårt att vara den som kämpar för förhållandet medan den andra bara säger att den gör det men inte uppvisar någon empati.

Hur kan man säga att man älskar någon om man inte bryr sig ifall den är ledsen? Hur kan man kalla den för saker som det inte vore något konstigt?

Och jag blir tokig av att inte känna tilliten. Jag ser lögnerna på honom. Må hända att de inte är så allvarliga men hela han skriker att han ljuger. Hans kroppsspråk, försvarsmekanism, nervositet. Ändå sitter han där och säger "Det är DU som är galen!"

Jag BLIR galen av den här människan jag lever med. Jag ger och ger tills jag nästan stupar medan han andas in allt utan att ge tillbaka.

Vad som än händer. Så är det MITT fel. Alltid mitt fel fastän jag är den som sitter där alldeles gråtfärdig och ledsen och besviken. Till slut undrar jag, det kanske är jag?!

Är det någon som vill skriva via meddelanden här så man kan få lite objektiv input kring med sakspecifika saker och händelser? Skriv till mig i sådana fall, snälla!