Min man blir arg av mina känslor.

Ja vi har två söner tillsammans. Jag pendlar hela tiden mellan att må dåligt och att fundera över om det är mig det är fel på. Jag gråter mest hela tiden och det enda som funkar är om jag låtsas vara glad, för då är allt lugnt hemma.

Allt annat är att jag är dramatisk och psykisk.

Jag står för varenda hushållssyssla, varenda aktivitet med sönerna, varenda körning, varenda nattninng, varenda dusch, varenda måltid, varenda sociala tillställning, varenda liten sak från det att vi kliver upp på morgonen till att vi lägger oss.

Jag är 38 år gammal, känner mig som en vilsen 15 åring. 38 år.. snart 40.. Man ska ha livet klart nu..

Får du hjälp med din psykiska ohälsa?

Din man beter sig som en idiot, samtidigt är det såklart påfrestande att leva med någon som är ledsen och gråter hela tiden.

Tycker du bör lämna honom och söka hjälp på psyk.

Hon kan faktiskt må bra av att få professionell hjälp med att få insikt i hur hon ska hantera det destruktiva förhållande hon är i, och kanske få hjälp att undvika att hamna i liknande hjärntvättsfällor i framtiden. Lite samtalsterapi är inte att förakta i det här läget.

Oj många svar, känslor och reaktioner. Tack att ni delar med er. Jag har en känsla av att jag inte begär för mycket men samtidigt kan jag undra om det kanske är jag som har en alltför drömmande bild av relationer och kärlek. Jag har alltid önskat mig en partner där vi tillsammans är ett. Där vi står för vad vi säger, prioriterar familjen och varandra, är kärleksfulla, ömma, visar både i ord och handling att vi bryr oss. Och framför allt att motgångar ska hanteras tillsammans och där vi har varandras bästa intresse i åtanke. Att man tar hand om varandra till fullo.

Jag sitter inte och gråter hela tiden och är ledsen. Framför honom. Men det känns för mig som att jag gråter ständigt för mig själv för att jag känner mig så fruktansvärt ensam fastän vi är två.

Hur mycket jag än gör kommer det aldrig vara nog.

Hur mycket jag än ler, skrattar och är perfekt så kommer det aldrig räcka för att jag ska tillåtas ha en dålig dag, eller några dagar. Så fort jag känner mig nere eller rädd eller orolig så söker jag bråk heter det. Jag h förstör lugnet och harmonin. Medan jag ser det som att man borde få tillåtas ha ledsna stunder, där den andra fångar upp en och man blir starkare av det ihop för att man fått den där tryggheten av sin partner. Nu raseras min trygghet mer och mer när jag får höra orden men aldrig får uppleva i handling att han finns där. Jag vet att jag inte får gråta eller be att få prata.

Och det byggs upp på en hög inom mig eftersom jag aldrig får rensa. Han kontrar alltid med resonemang som är svåra att säga något om.

Exempelvis om jag säger att jag har behov av att få gråta ut, då har han behov av att jag inte gråter ut. Om jag säger att jag behöver att vi pratar, då säger han att han har behov av att vi inte pratar.

Omöjligt att bemöta det.

Sen kan han kasta saker omkring oss, skrika på mig att jag är psykiskt sjuk, har hål i huvudet, är en hemsk idiot som behöver hjälp osv. Han kan säga så mycket som han sen säger att han inte menade utan drevs dit av ilskan jag orsakade honom genom att vara så mjäkig.