• Äldre 11 Sep 10:01
    24248 visningar
    92 svar
    92
    24248

    Min man blir arg av mina känslor.

    Min man blir upprörd, irriterad och arg av mina känslor. Om jag berättar att jag är ledsen och behöver honom så blir han irriterad, skrattar åt mig, han kan kalla mig för fula ord och även härma mig när jag pratar. Han kan gå sin väg också.
    Jag har ett behov av att man pratar men det har inte han. Och han är inte en känslosam person heller vilket jag är och det gör att mina behov av känslomässigt engagemang från hans sida aldrig blir tillfredsställt.

    Hur reagerar era män om ni mår dåligt och är ledsna? Är detta normalt?

  • Svar på tråden Min man blir arg av mina känslor.
  • Äldre 11 Sep 20:30
    #41

    Tillägg: Ingen ska egentligen vara ihop med en typisk Tagare, då dessa ofta har psykopatiska drag.

    Tagare light kan funka ihop med en annan Tagare.

  • Anonym (hmm)
    Äldre 11 Sep 20:32
    #42
    fornminne skrev 2017-09-11 20:30:32 följande:
    Tillägg: Ingen ska egentligen vara ihop med en typisk Tagare, då dessa ofta har psykopatiska drag.

    Tagare light kan funka ihop med en annan Tagare.
    Fast är det inte så att Tagare ofta söker sig till Givare? (Och kanske tvärtom också).

    Dvs de söker upp någon som ger mer än de får, som de kan utnyttja, någon som inte tror att den är värd mer osv.
  • Äldre 11 Sep 20:38
    #43
    Anonym (hmm) skrev 2017-09-11 20:32:15 följande:
    Fast är det inte så att Tagare ofta söker sig till Givare? (Och kanske tvärtom också).

    Dvs de söker upp någon som ger mer än de får, som de kan utnyttja, någon som inte tror att den är värd mer osv.
    Visst är det så. Men utpräglade Tagare är inte en lämplig partner för någon.

    Sen behöver typiska Givare slipa ner sitt givar-beteende eller åtminstone sluta lägga energi på personer som inte förtjänar det. Men detta förändras inte över en natt eftersom det oftast handlar om djupt invanda mönster. Utpräglade Givare har ofta lärt sig att det är så de får uppskattning. Det är en del av deras identitet, de kan inte bli älskade bara i sig själva, de har inte rätt att ställa krav osv. Ofta härrör det från barndomen (man kanske bara blev sedd när man var duktig eller uppoffrande), precis som Tagare kan ha fostrats in i ett mönster att inte lita på andra samt ta för sig så mycket det bara går. Även på andras bekostnad.

    Förtydligande: Givare = Ger mer än de får
                            Tagare = Tar mer än de ger
  • Äldre 11 Sep 21:51
    #44
    SinkSink skrev 2017-09-11 18:33:38 följande:
    Hej igen.

    Tack för alla synpunkter och tankar. Jag ska försöka svara på det ni undrade om vad jag behöver prata ut om. Eller vad jag är känslig över.

    Nu låter det kanske som att allt jag gör är deppar hemma men så är inte fallet. Jag skrattar, skämtar, bokar resor till oss, slår igång musik och dansar för mig själv med barnen. Jag är egentligen en positiv och glad person. Det är så övriga världen skulle beskriva mig. Har hört det sedan barnsben men det är just i min relation som jag kan få stora dippar eftersom jag känner mig sviken och bestulen på det jag trodde att vi hade. Det har kommit till en punkt där jag inte längre kan bita ihop eller ha överseende. Jag tappar mig själv. Bägaren är överfull. Jag känner mig vilsen och insikten att det jag önskat i livet inte riktigt slagit in.

    Min man svek mig med en annan kvinna för 2 år sedan. Inte fysiskt men tillräckligt länge och tillräckligt mycket för att det skulle krossa min bild av oss och krossa den tillit och trygghet jag kände. Jag var nära att gå men han lovade att ge allt.

    Problemet var dock att tilliten aldrig återvände och framför allt inte tryggheten. Eftersom vi aldrig pratar. Han anser att det bara är något man släpper. Jag ger 100 procent av mig till honom och vårt förhållande och emellanåt faller jag i en grop av ensamhet och misströstan för att jag inser att hur mycket jag än ger eller gör så är han en alldeles för empatilös person för att uppskatta det eller ge ens 10 procent tillbaka.

    Jag begär inte timmar långa samtal. Men om jag är ledsen, krama mig lite längre, håll om mig lite hårdare, pussa mig lite oftare, ställ mig frågan hur jag mår, be mig berätta och våga öppna mig utan rädsla för att bemötas med ilska eller ord om hur dum i huvudet jag är.

    Jag har gett denna mannen allt av mig och han bara tar och tar och tar. Om jag så låg döende skulle han nog fortsätta att ta.

    Han spelar något datorspel i timmar. Inte två eller tre. Jag pratar om hela kvällar och helger. Han har golf som hobby och åker iväg för det. Jag känner att jag inte finns som alternativ mer än att tillfredsställa alla behov han önskar.

    Ibland önskar jag att vi kunde sitta och prata under middagen, inte titta på tv. Öppna en flaska vin och skratta genom kvällen, dela med oss, prata.

    När man känner sig liten, ledsen, rädd, orolig, framför allt om man har en historia av svek så borde man väl finnas för varandra istället för att slå verbalt på sin partner som redan kippar efter luft.
    Snälla lämna honom. För dig och barnen skull.

    Du förtjänar att få en man som ger dig allt du behöver. När man läser ditt inlägg så är din nuvarande INTE den mannen, det syns ju tydligt. Så snälla för din egna skull lämna den mannen och tänk på dig och barnen i första hand.


    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • Äldre 12 Sep 04:28
    #45

    Jag önskar att folk kunde låta bli att anta att alla skitstövlar har en diagnos. De flesta med diagnos är inte skitstövlar, och de flesta skitstövlar har inte heller en diagnos.

    TS, jag tycker att du ska allvarligt fundera på om detta är relationen du vill ha, om detta är en relation du vill att dina barn ska ha som förebild, och agera därefter.

  • Äldre 12 Sep 07:57
    #46
    BurningDiamond skrev 2017-09-12 04:28:35 följande:
    Jag önskar att folk kunde låta bli att anta att alla skitstövlar har en diagnos. De flesta med diagnos är inte skitstövlar, och de flesta skitstövlar har inte heller en diagnos.
    Jag håller med.
    Det är alldeles för mycket "hen måste ha en diagnos", i svaren, när någon TS dra upp om en destruktivt problem med sin partner och förhållande.


    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • Anonym (Jag också)
    Äldre 12 Sep 08:37
    #47

    Hej TS,

    det var nästan kusligt att läsa din tråd, det hade kunnat vara jag som startade den, men jag tror du har det snäppet värre än jag. Vi har dock precis samma drömska syn på kärlek och precis som du känner jag ständigt den där känslan av att jag vill bli älskad och kramad. Min man blir också arg och konstig när jag är ledsen och jag går på starka antidepressiva till stor del för att stänga av känslorna och få det lugnare hemma... Jag är också en i grunden glad person.

    Han säger precis som din att jag är psykiskt sjuk men det är inte sant.

    Vi har just köpt hus, fått tillsvidarejobb och allt har liksom "fallit på plats" efter många år av fattigdom och arbetslöshet. Om vi skilde oss skulle jag få bo i en liten lägenhet i ett höghusområde och bli fullständigt isolerad, för jag har väldigt svårt att få vänner.

    Innan jag somnade igår tänkte jag på att vi blir gamla i min släkt medan de dör i 60-årsåldern. Jag skäms, men jag tänkte, att när jag blir gammal ska jag hitta någon som älskar mig på riktigt, och få uppleva det igen i mitt liv. Någon som, när jag säger något fint till honom, t ex att han är snygg i sina badbyxor, inte tittar föraktfullt på mig uppifrån och ner. Jag hoppas du också får uppleva kärlek på riktigt en dag TS, för du låter som en väldigt fin person som någon borde vara rädd om.

  • Äldre 12 Sep 09:02
    #48

    Du säger att han älskar dig?!

    På vilket sätt känner du dig älskad?

    Din man vet inte vad kärlek är, han har en allvarlig personlighetsstörning, mest sannolikt psykopati/narcissism, avsaknad av empati.. hur i hela världen kan du stanna med en sån människa?!

  • Äldre 12 Sep 10:10
    #49
    Anonym (Jag också) skrev 2017-09-12 08:37:21 följande:

    Hej TS,

    det var nästan kusligt att läsa din tråd, det hade kunnat vara jag som startade den, men jag tror du har det snäppet värre än jag. Vi har dock precis samma drömska syn på kärlek och precis som du känner jag ständigt den där känslan av att jag vill bli älskad och kramad. Min man blir också arg och konstig när jag är ledsen och jag går på starka antidepressiva till stor del för att stänga av känslorna och få det lugnare hemma... Jag är också en i grunden glad person.

    Han säger precis som din att jag är psykiskt sjuk men det är inte sant.

    Vi har just köpt hus, fått tillsvidarejobb och allt har liksom "fallit på plats" efter många år av fattigdom och arbetslöshet. Om vi skilde oss skulle jag få bo i en liten lägenhet i ett höghusområde och bli fullständigt isolerad, för jag har väldigt svårt att få vänner.

    Innan jag somnade igår tänkte jag på att vi blir gamla i min släkt medan de dör i 60-årsåldern. Jag skäms, men jag tänkte, att när jag blir gammal ska jag hitta någon som älskar mig på riktigt, och få uppleva det igen i mitt liv. Någon som, när jag säger något fint till honom, t ex att han är snygg i sina badbyxor, inte tittar föraktfullt på mig uppifrån och ner. Jag hoppas du också får uppleva kärlek på riktigt en dag TS, för du låter som en väldigt fin person som någon borde vara rädd om.


    Vänta inte tills du är gammal! Det är inte värt det. Och man behöver inte bli fattig om man skiljer sig. Jag trodde också det, eftersom pengarna bara precis räckte när vi var ihop, men det ordnade sig snabbt. Jag kunde t.o.m. ha huset kvar. Min personliga bankman la om lånen, dvs. jag fick köpa ut exet, fick ta lite mera lån då, men betalade bara ränta, inte amortering, i några år. Och jag hyrde ut ett rum. Jag hade inte bil heller, men det gick runt helt okej. Efter tre år träffade jag precis rätt man och flyttade ihop med honom och har mycket bättre ekonomi numera.
  • Anonym (Iblan­d orkar man inte)
    Äldre 12 Sep 19:13
    #50

    Ibland orkar man inte med emotionella personer, även om det råkar vara ens hustru som man älskar. Om man varvar olika känslolägen och konstant vill bekräftad i dem (tröstad, lugnad, osv) kanske flera gånger om dagen, och minsta lilla blir en jättegrej så måste man, för sin egen skull ibland säga nej. Det är så lätt att dras med i det där, och så börjar man svänga med hennes humör, spegla, parera, mildra och man har till slut ingen aning hur man mår själv för att man mår som hon mår, tolv olika humör på en enda dag.

    Jag förstår din man, jag önskar att jag oftare hade kraften att härma och mer saker han gör för att slippa försöka lugna henne från känsloutbrott nummer fyra på onsdagen.

Svar på tråden Min man blir arg av mina känslor.