Ja eller så kan man fråga istället för att komma med massa förutfattade meningar?
Har levt med honom sen jag var 15 och aldrig jobbat. Där och då hade jag inga tankar på sånt alls, var bara glad att ha tagit mig hemifrån, sen har det bara fortsatt så.
Har genom åren försökt prata om det, men han är en mästare på att slingra sig ur det så jag glömmer vad det var jag ville komma fram till. Testat att skriva brev för att ha chansen att prata till punkt, det svarar han oftast inte på, utan "vi pratar om det ikväll".. Och så blir det samma sak igen.
Jag mår inte bra här, jag måste ta mig härifrån, men det är inte så lätt när allt känns oöverstigligt.