Deprimerad flickvän.

Vad vissa i tråden ger korkade råd. Att tjejen skulle börja medicinera tog priset. Helt sjukt. Hon går ju till jobbet och är glad. Att hon är ointresserad och tråkig hemma betyder inte att hon ska stoppa i sig SSRI eller gå till en psykiatriker.! Jag skrattar åt vilka befängda råd Hanna och Ajna gett.

Jag förstår att de själva är/varit deprimerade och antagligen också tycker att en partner ska ta ansvar för den andres mående men ts flickvän är inte deprimerad.

Som Åsikt skrev går hon glatt till jobbet och är glad efteråt men blir sen tvär mot ts och hintar att han kväver henne.

Hon är trött på ts och har tråkigt hemma med honom och sover hellre än bakar kakor och får frukost på sängen av slå-knut-på-sig-själv-pojkvännen.

Samtidigt flirtar hon glatt med kollega vars konversationer hålls hemliga. Ts får inte göra likadant.

Ts flickvän är en bortskämd brat helt enkelt och låter ts säga att hon är deppig för att det blir enklast så. Men det är "deppig" som menas hos en uttråkad och omogen person, inte "deprimerad" i klinisk bemärkelse.

Hej Erik.

Usch , a det kan vara jobbigt att befinna sig i den sitsen.

Jag är lite nyfiken på att fråga dig.; hur länge har ni varit tillsammans? Och går ni båda igenom jobbyte? Flytt? Flyttar ni in tillsammans nu eller har ni bott tillsammans länge men ska byta boende?

Det kan ju vara så mycket som du säger själv och ibland är det bra att gå in i det som är mest jobbigaste. Har ni barn? E hon gravid? Petra hon fortfarande med den där killen från jobbet? Hur gamla är ni?

Mvh

Känner igen mig något extremt i det här. Mitt ex fick både förlossnings depression och depression i relation till giftstruma och betendet är extremt lika.

Så jag skriver nedan efter egna erfarenheter, läst det mesta av andras kommentarer så försöker hålla struktur. Skicka pm om du undrar något, vill ha stöd etc.

1. Något jag tycker är viktigt, umgås och lyssna på de som stöttar dig i din vilja och ditt beslut. Umgås eller prata inte med de som säger att hon såklart strular med killen på jobbet osv. 

2. Erik, oavsett vad så tycker jag att du ska vara stolt över vad du gör för din tjej. I min mening ska man inte ge upp de man älskar utan alltid kämpa (finns ju gränser), men ger man själv upp är man ju i mitt tycker bara en svag jävel.

3. Deprimerad eller ej, nedstämd är hon ju, vad det beror på (relationen eller ej) så finns alltid möjlighet till förbättring. Jag reagerade mest på det som skrevs i början. Att backa en aning är nog rätt väg att gå, du kan fortfarande finnas där för henne. Men att överösa kärlek och smicker kan få motsatt effekt om hon känner sig otillräcklig.

4. Försök inte tvinga henne att vara glad, ett misstag jag gjorde som bara pushade mitt ex längre ifrån mig.

5. Bor du i stockholm har jag en extremt bra terapeut, kan vara värt att gå dit (själv) och fundera vad depressionen/nedstämdheten beror på. 

jag har egentligen så mycket att skriva, men viktigaste rådet är att inte lyssna på de som har negativ inställning. Utan var stolt över dina känslor och din välvilja. Värsta som kan hända är vad, att ni inte är tillsammans om ett par år. Spelar det då någon roll vem som lämnar vem och på vilket sätt, eller är det viktigare att kunna gå rakryggad och säga att man gjorde vad man kunde.. 

Hej Erik.

jag vill inte antyda att det är såhär, eller göra dig orolig men...

Det kändes nästan som om du beskrev mig i ditt inlägg. Jag har varit och är väldigt deprimerad i mitt förhållande med min pojkvän som jag älskar så mycket. Anledning: jag har fått känslor för en gamal flamma som tog upp kontakten med mig... Det ä så fruktansvärt jobbigt eftersom jag älskar min pojkvänn, jag har nu sagt upp kontakten med flamman (var aldrig otrogen). Försöker få liv i mitt och min sambos förhållande igen men känner mig fortfarande deprimerad och dålig och jag kan inte förstå själv varför jag känner såhär. 

Bettede mig precis som din flickvänn och kan fortfarande göra det ibland då jag tänker på den andra killen. Pusha henne inte, om du måste konfrontera henne. men bli inte arg om det är så att hon flirtar med den där killen, sätt bara ultimatum det hade jag velat att min kille hade gjort så hade det blivit lättare att lämna honom. Men nu är vi fortfarande tsm.. 

Lycka till.

Ts, tar din flickvän någon medicin för sitt mående?

Nu lusläste jag inte ditt inlägg och tidigare skriva kommentarer men jag undrar dels hur länge ni har varit tillsammans och dels om du själv har börjat känna dig nedstämd? Jag tänker att det finns en risk att du själv drabbas av depression. Dels så tär det på en själv att känna att man (alltid eller oftast) måste var den som är stark och t ex underlättar i vardagen för den sjuke, kommer med tips på behandlingsmetoder, tar alla initiativ att arbeta med relationen etc. Men dels så visar många studie att depression kan smitta, att överdriven negativitet och svart framtidstro riskerar att påverka ens egen sinnestämning. Älskar man en person som är deprimerad vill man ju denna väl och det är därför lätt att man, ibland omedvetet, börjar anamma den deprimerades inställning för att skapa en slags allians.

Att vara tillsammans med ngn som är deprimerad är bland det svåraste en relation kan utsättas för. Det skapar inte bara en maktobalans utan riskerar även påverka gemensamma framtidsplaner. Hur kommer detta påverka barn eller planerade barn? Kommer min partner orka göra allt som vi planerat? Kommer min partner kunna arbeta?

Så vad kan jag råda dig till? Dels beror det hela på hur lång och stabil er relation är. Det finns förstås ingen gräns men personligen skulle jag backa om relationen var hyfsat ny men kämpa vidare om jag var i en långvarig relation med god potential att hålla i längden. Det handlar ju om hur man tycker det är värt att riskera avseende den egna psykiska hälsan

För att ge ett personligt exempel så dejtade jag precis en tjej som hade varit utmanningsdeprimerad. Hon var nu i arbete men  hade uppenbara symptom på symptom. Alltid trött, sömnbesvär, klagade på värk i kroppen, drog sig undan från umgänge. Dessutom var hon emotionellt otillgänglig. Svag i affektuttryck. Tog få initiativ till aktivieter. Vi låg mest i soffan, något som verkligen inte är vad jag vill göra i en relation. Vi dejtade i tre månader och jag märkte att jag sakta men säkert började dras med i hennes tungsinne. Började prioritera på ett sätt som inte låg i min riktade värdering, serva i hennes vardag (hon begärde inte detta, det var mitt eget initiativ), anklaga mig själv att det var jag som "var otrygg" när jag kände att jag inte kunde nå henne. Jag fick symptom efter symptom. Spänningar i kroppen, nedstämdhet och till slut sömnproblem varpå jag valde att avbryta relationen. Trots att jag var tokkär

För att svara på din första fråga: NEJ! Det är inte du som gör din flickvän deprimerad. Hon är deprimerad på grund av en obalans i hjärnans signalsubstanser.

Sedan kan hon också ha tappat känslorna för dig, med eller utan depression. Men du ska inte ta på dig ansvaret eller känna skuldkänslor för hennes sjukdom. 

Du har fått några riktigt knepiga svar i tråden av människor som inte verkar förstå hur en depression fungerar. 
Din flickvän visar  tydligt upp flera typiska symptom:

- Svårt att hitta glädjen över sådant hon vanligen gillar.
- Orkeslöshet och trötthet, sover bort stora delar av dagen.
- Minskad aptit (kan även vara ökad aptit)
- Ojämnt humör, blir lätt sur eller arg och växlar mellan känslor. 
- Extremt låg självkänsla, känner sig inte värd att älskas.
- Känslor av hopplöshet och meningslöshet (kan uttryckas som att man inte bryr sig om ens relation fortgår, ingenting spelar ändå någon roll). 

Det här sakerna är knappast exempel på "har hittat en ny pojkvän på jobbet". 

Och ja, den hårda sanningen om depressioner att man lätt glömmer bort sin partner när de pågår. Den där outsägliga tomheten i kroppen är ett svart hål som suger upp alla känslor. Det finns inget kvar att ge till någon annan.  

Jag tycker att du gör helt rätt som finns där för henne. Det är slitigt att behöva dra det tyngsta lasset hemma, men tänk på att det är en övergående period. Tur i oturen har ni åtminstone inga barn att ta hänsyn till.
Det är bra att du tar ut henne på promenader. Det kan även vara bra att hålla ett öga på att hon kommer upp om dagarna, sköter sin personliga hygien, får i sig något att äta.

Men försök inte pusha henne till att bli glad. Tyvärr. Det finns ingen belöning för att du sliter - just nu. Lägg inte kravet på henne att tvingas vara glad över dina insatser. Det är en plåga för den deprimerade att behöva göra sin partner besviken: "jag fixade allt detta och så kan du inte ens vara lite glad".
Det bara bekräftar den deprimerade personens känsla av att vara värdelös.

Så: finns där för henne, men agera inte lekfarbror och låt henne också få utrymme att vara ifred hemma. 

Lägg inte så stor vikt på att hon är glad på jobbet. Det är en yta man visar upp, ett sätt att hålla sig flytande. Tvärtom är det en fördel så länge hon faktiskt orkar gå till jobbet. Hemma hos dig kan hon släppa ner garden och visa sitt äkta mående.
Det är fullt möjligt att skratta med vänner och ändå ha tankar på att det borde vara bättre att vara död.

Samma sak, den här killen hon chattar med. Han kan vara en ventil, någon att prata med där hon inte känner att hon behöver "prestera". Med dig finns en annan förväntan. Om hon skickar en rolig bild dig, så kommer du instinktivt att börja hoppas på en glimt av att "nu är hon glad!"

Jag tycker att du absolut ska stötta henne i att få en kontakt inom vården. Det är inget fel att både hjälpa till med tidsbokning och att få iväg henne till läkaren. 
Det handlar inte om att vara hennes pappa (som någon skrev), utan om att stötta din person i hennes mörkaste stund.

Lycka till med allt!

Kan det vara så att hon vill att du tar steget och går ifrån henne - hon mår dåligt och vill kanske i sin sjukdom inte bli beskylld för det också..

I alla fall tycker jag mej kunna läsa mej till det 'mellan raderna'!

Hej Erik!

Många som skriver här verkar ganska unga, omogna och oempatiska. Förmodligen har de mer erfarenhet av otrogna partners än av psykisk ohälsa och det är i det perspektivet de ser din situation. Jag tror att du genom ditt perspektiv ser en flickvän som är på väg in i en depression och att du faktiskt har rätt i det. Som tur är har du också fått många råd av människor som faktiskt själva har varit deprimerade eller levt med en deprimerad partner. Som någon skrev har din flickvän flera tydliga symptom på depression. Man behöver inte heller vara deprimerad över något särskilt (typ ert förhållande) utan det kan bero på signalsubstanserna i hjärnan och då kan medicin hjälpa. Och även deprimerade personer kan vara glada stundtals (tack och lov)!

Att stötta någon med att söka hjälp som den inte själv orkar (och kanske inte ens förstår att den behöver) är empatiskt och vad alla bör göra om man lever i ett seriöst förhållande. Men det är också viktigt att du får plats för dig själv och inte dras ner i egen depression, vilket lätt händer den som hela tiden måste vara stark. Om ni bokar tid för henne, se till att tala om att även du är intresserad av vad du kan få för stöttning.

Lycka till er båda!??

Och sist i inlägget skulle det vara ett hjärta och inte två frågetecken!

Du skrev också att hon gått med på att plocka ut spiralen om du bokar tid. Jag tänker att om hon då berättar att hon gör det för att se om hon blir mindre deprimerad faktiskt kan komma att bli uppmanad att söka hjälp för depression och att det kan vara lättare att ta det rådet till sig från någon annan utomstående och sjukvårdsutbildad person än från dig som står henne närmast. Ibland har vi störst krav och förväntningar på våra närmaste men också svårast att lyssna på dem!

Några tankar utöver de du redan fått:

Att hon är gladare när hon kommer hem från jobbet kan bero på att hon kommit ut och gjort något nyttigt. Att göra något kan innebära stor skillnad.

På samma sätt kan det öka den svarta känslan att vara hemma (vilket kan förklara att hon blir sämre och sämre efter jobbet) och man känner det, men kan inte förmå sig att göra något åt det.

Har du provat att bara krypa ner med henne under täcket? Inte för att gosa, inte för att prata, bara för att finnas och om hon tillåter det hålla om henne. Ibland ville jag ha min man nära, ibland ville jag bara vara ifred. Ibland ville jag bara känna den allra minsta beröring, typ en hand på min axel eller ett finger mot min hand och inget mer.

Att få ut henne är bra, att komma ur huset är nyttigt. Men att göra saker hon brukade tycka var kul kan få motsatt effekt, för det finns inget lika frustrerande och deprimerande som att göra något du VET att du älskar, men utan att känna känslan av hur härligt det är. Det bara förstärker känslan av att det är något förbannat fel på dig som du inte kan kontrollera.

Killen på jobbet kan bero på att det är lättare att kommunicera digitalt. Det kan bero på att något hos honom gör att hon känner något (vare sig det är en känsla av attraktion eller något annat). Jag minns att jag hellre kände mig skitförbannad än den där känslan av att sakna känslor.

Jag tycker definitivt att du ska få henne till en läkare som kan bedöma och kanske skriva ut medicin och remittera till psykolog/kurator.

Och till alla er som skrivit "hon kan inte vara deprimerad om hon jobbar". Ni kan uppenbarligen ingenting om depression. Man inte bara KAN arbeta när man är deprimerad, man BÖR arbeta, för som regel blir man sämre om man inte arbetar. Enda undantaget skulle nog vara om det är jobbet som GÖR en deprimerad. Är man så långt gången att man inte kan arbeta så är man long overdue att söka hjälp! Men om man tycker om sitt jobb kan det vara en ovärderlig hjälp att lyckas behålla en rutin och bidra med motivation att ta sig ur sängen.

Just det, kolla in de här blogginläggen också. Så bra skrivet om hur det känns att vara deprimerad.

hyperboleandahalf.blogspot.se/2011/10/adventures-in-depression.html

hyperboleandahalf.blogspot.se/2013/05/depression-part-two.html

worldsapart-ida.blogspot.se/2013/11/att-orka-vilja-och-att-spela-dod.html