Mansfria festivalen i Göteborg
Forum Relation/samliv - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Separation på g

    Tor 14 sep 08:54 Läst 1959 gånger Totalt 7 svar
    Tor 14 sep 08:54

    Jag vet inte hur jag ska göra, jag känner bara att jag har fått nog. Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år, bott ihop i gemensam lägenhet i 4 år, jag har ett barn sedan tidigare på heltid, och vi har ett barn ihop sedan 8 månader. Både graviditeten och tiden efter förlossningen var svår, jag drabbades av förlossningsdepression men det ville han inte inse. Det var tjafsigt om amningen som också strulade, det vi hade kommit överens om tidigare var plötsligt inte längre något som vi hade diskuterat. Han tjänar bra, och jag går på knäna trots anställning. Jag står alltid i skuld till honom, det blir alltid laddat så fort jag ber honom om att ta ut blöjpåsen eller göra något annat, han gör inte det om inte jag frågar/säger till. 
    Han sover i lillans rum istället för med mig, skyller på att jag kört ut honom när det faktiskt är han som valt att inte ta antisnark medel (han snarkar väldigt mycket) och som småbarnsmamma sover man dåligt som det är. Han fixar inte med något gällande vår dotters dop eller annat om inte jag gör det eller säger att vi måste göra det dvs tjatar på honom. Det känns som jag har ett tillbarn i honom :( 

    Jag vet inte om jag har ekonomin, men jag orkar inte ha det så här, jag vill vara lycklig. Orkar inte vänta mer på att han ska förstå, lyssna eller göra. 

    Vi har gått i terapi (på mitt initiativ så klart), men inte ens de verktygen behöver han arbeta med som vi fått utan bara jag. Jag tar antidepressiva för att vi ska ha det bra, nu har jag slutat ta dem eftersom det inte blir något förändrat ändå. Jag är den enda som förändrar mig, så ska det väl ändå inte vara ?

    Ska jag göra slut eller ska jag ge det en till chans? Vad kan jag faktiskt kräva av honom?  Vi har inte skrivit samboavtal trots att jag har tjatat om detta i 6 år... Jag har inte någon familj i livet, det har han.

    Tacksam för alla tips och råd, berätta gärna om hur ni löst det om ni själva varit i denna sits.

  • Tor 14 sep 09:15 #1

    Tycker ni ska boka tid på familjerådgivning. De kan hjälpa par. Ge det en chans, speciellt som ni har så små barn. Jag hade själv svårt att tänka klart under babytiden, så det är ingen bra tid att fatta stora beslut.
    Ge honom arbetsuppgifter då om han är initiativlös. Räkna det som en arbetsuppgift att du planerar så får han ta arbetsuppgifter som väger upp.

  • Tor 14 sep 09:19 #2

    Jag hade lämnat. Livet är för kort för att spenderas med någon som bara ser mitt och ditt, inte delar med sig och hjälper till. Deal breakers för mig.

  • Tor 14 sep 09:32 #3

    Jag förstår din frustration och dina tankar, jag har själv varit där.

    Det du behöver inse är att DU kan bara förändra dig själv, och du har ingen rätt att kräva att din sambo förändrar sig. Han tycker uppenbarligen att han är bra som han är, och du måste då välja om du kan leva med det eller inte.

    Du har heller ingen rätt att tvinga honom att ta antisnark, klarar du inte av att sova bredvid honom är det helt rätt att ni har skilda sovrum en period. Det suger, men dina preferenser är inte allsmäktiga mer än hans är det. Ni ska vara ett team, ni ska samarbeta för att få en fungerande familj, ni ska göra det gemensamt. Du bestämmer inte över honom, han bestämmer inte över dig, ni behöver kompromissa. Båda behöver kompromissa. Tillsammans.

    Mitt ex var drivande i barnfrågan, det tog lång tid för oss att bli gravida och jag fick två tidiga mf som var väldigt jobbigt för mig, vilket sambon var helt oförstående inför. Han tyckte jag var jobbig som envisades med att vara ledsen för "sånt trams". När jag var i 7:e månaden berättade han att han inte hade för avsikt att ändra något i sitt liv (sov alltid tills han vaknade av sig själv, jobbade så länge han orkade - inga fasta tider någonsin) bara för att vi fick barn, något som jag tog som ett skämt. 
    Det var det inte.
    När förlossningen startade upptäcktes att jag hade havandeskapsförgiftning och att barnet pga detta var kraftigt tillväxthämmat. Hade förlossningen väntat ett par dagar (startade v37+0) hade h*n dött. Jag var väldigt orolig första tiden, ngt sambon eldade på genom att skälla ut mig för min oro.

    Sambon satte de tider som passade honom och jag fick anpassa mig. Efter ett år började vi gå i parterapi, men sambon hade ingen avsikt att ändra på sig och terapeuten lät honom hållas. 

    När jag ville gå upp och jobba heltid (barnet var 2) och bad honom välja två dagar/vecka då han skulle hämta på dagis och laga middag skrek han åt mig att jag inte hade rätt att kontrollera hans arbetstider...

    När barnet var 2,5 gick jag till VC med sömn och matproblem och kom därifrån med antidepp och tid till psykolog. Jag tog aldrig medicinen, men psykologen gav mig numret till en bra parterapeut som efter att ha träffat oss 3 ggr sa åt mig precis det som jag skrev till dig ovan. Hon klassade vårt förhållande som destruktivt och sa rent ut att jag måste sluta dra hela lasset och frågade sambon hur han kunde hjälpa mig. Hans svar var att han inte förstod problemet, och han vägrade diskutera det vidare. 

    Be er parterapeut hjälpa dig att förklara för din sambo att du inte kan skapa en familj utan honom, och om han inte är beredd att hjälpa dig måste ni gå isär innan ni skadar varandra och ert barn. Det blir jättesvårt för dig att hitta bostad som föräldraledig, så försök få ordning på förhållandet lite till, och se dig om för att se vad som behöver göras OM ni går isär.

    Lycka till!

  • Tor 14 sep 11:01 #4

    Lämna honom på en gång. Det är mitt råd.Jag var 19 år när jag lämnade mitt barns pappa (blev mamma tidigt). Mina tankar innan jag verkligen bestämt mig var just osäkerhet hur jag skulle klara saker och ting ensam.Kom dock på att inget kunde vara värre än att leva i en relation jag inte trivdes i pga rädsla för att inte klara saker själv så jag bröt (efter parterapi som inte funkade då mina känslor inte längre fanns kvar) upp. I dag är jag 39 år och kan säga att, att bryta upp med pappan till barnet var en av de bästa saker jag gjort. Livet är kort och något man får ta tillvara på så man på äldre dagar slipper bli sittande med ånger och bitterhet för vad man inte tog tag i när tid fanns. Önskar dig all lycka till :)

  • Tor 14 sep 16:11 #5
    Kurlie skrev 2017-09-14 09:19:18 följande:
    Jag hade lämnat. Livet är för kort för att spenderas med någon som bara ser mitt och ditt, inte delar med sig och hjälper till. Deal breakers för mig.
    Ja, lämna.
  • Tor 14 sep 17:08 #6
    Kasperina skrev 2017-09-14 09:32:04 följande:

    Jag förstår din frustration och dina tankar, jag har själv varit där.

    Det du behöver inse är att DU kan bara förändra dig själv, och du har ingen rätt att kräva att din sambo förändrar sig. Han tycker uppenbarligen att han är bra som han är, och du måste då välja om du kan leva med det eller inte.

    Du har heller ingen rätt att tvinga honom att ta antisnark, klarar du inte av att sova bredvid honom är det helt rätt att ni har skilda sovrum en period. Det suger, men dina preferenser är inte allsmäktiga mer än hans är det. Ni ska vara ett team, ni ska samarbeta för att få en fungerande familj, ni ska göra det gemensamt. Du bestämmer inte över honom, han bestämmer inte över dig, ni behöver kompromissa. Båda behöver kompromissa. Tillsammans.

    Mitt ex var drivande i barnfrågan, det tog lång tid för oss att bli gravida och jag fick två tidiga mf som var väldigt jobbigt för mig, vilket sambon var helt oförstående inför. Han tyckte jag var jobbig som envisades med att vara ledsen för "sånt trams". När jag var i 7:e månaden berättade han att han inte hade för avsikt att ändra något i sitt liv (sov alltid tills han vaknade av sig själv, jobbade så länge han orkade - inga fasta tider någonsin) bara för att vi fick barn, något som jag tog som ett skämt. 
    Det var det inte.
    När förlossningen startade upptäcktes att jag hade havandeskapsförgiftning och att barnet pga detta var kraftigt tillväxthämmat. Hade förlossningen väntat ett par dagar (startade v37+0) hade h*n dött. Jag var väldigt orolig första tiden, ngt sambon eldade på genom att skälla ut mig för min oro.

    Sambon satte de tider som passade honom och jag fick anpassa mig. Efter ett år började vi gå i parterapi, men sambon hade ingen avsikt att ändra på sig och terapeuten lät honom hållas. 

    När jag ville gå upp och jobba heltid (barnet var 2) och bad honom välja två dagar/vecka då han skulle hämta på dagis och laga middag skrek han åt mig att jag inte hade rätt att kontrollera hans arbetstider...

    När barnet var 2,5 gick jag till VC med sömn och matproblem och kom därifrån med antidepp och tid till psykolog. Jag tog aldrig medicinen, men psykologen gav mig numret till en bra parterapeut som efter att ha träffat oss 3 ggr sa åt mig precis det som jag skrev till dig ovan. Hon klassade vårt förhållande som destruktivt och sa rent ut att jag måste sluta dra hela lasset och frågade sambon hur han kunde hjälpa mig. Hans svar var att han inte förstod problemet, och han vägrade diskutera det vidare. 

    Be er parterapeut hjälpa dig att förklara för din sambo att du inte kan skapa en familj utan honom, och om han inte är beredd att hjälpa dig måste ni gå isär innan ni skadar varandra och ert barn. Det blir jättesvårt för dig att hitta bostad som föräldraledig, så försök få ordning på förhållandet lite till, och se dig om för att se vad som behöver göras OM ni går isär.

    Lycka till!


    Tack för din lyckoönskning. Ja jag vet att jag inte kan förändra någon än mig själv, men enligt den samtalshjälp jag fått har sagt att det är inte fel att kräva att mannen/ pappan också anstränger sig för din skull, han kan inte kräva att du gör allt arbete och sen skäller på dig när det passar. Det jag undrar nu, är hur gick det för er? Det låter som att din sambo inte förändrade sig ens för ert barns bästa... Lever ni ihop ff eller har ni gått isär? Hur har du löst heltidsarbetstiden? 
  • Fre 15 sep 12:18 #7
    mammamia1978 skrev 2017-09-14 17:08:28 följande:
    Tack för din lyckoönskning. Ja jag vet att jag inte kan förändra någon än mig själv, men enligt den samtalshjälp jag fått har sagt att det är inte fel att kräva att mannen/ pappan också anstränger sig för din skull, han kan inte kräva att du gör allt arbete och sen skäller på dig när det passar. Det jag undrar nu, är hur gick det för er? Det låter som att din sambo inte förändrade sig ens för ert barns bästa... Lever ni ihop ff eller har ni gått isär? Hur har du löst heltidsarbetstiden? 
    Du SKA ställa de krav som är nödvändiga för att ni ska få det att fungera, men innan du gör det måste du vara klar över vad du ska göra om han inte förhandlar.
    Ställ inte krav som du inte är beredd att slåss för, utan börja med att bli klar över vad som är din egen lägsta-nivå.

    För mig började det med att jag tog ett heltidsuppdrag som gjorde att jag måste vara i Norge två dagar/vecka. Svärmor tog hand om barnet dessa dagar.

    Sen gick vi isär. Terapeuten hjälpte mig att ställa krav på sambon och han tvärvägrade och såg inte att han behövde anstränga sig för min skull, så då var det slut.
    När jag flyttat ut började exet äntligen förstå vad jag försökt säga, och idag har vi ett jättebra samarbete. Han tar föräldraansvar för vårt barn nu, och han hjälper mig mycket med att få vardagen att gå ihop. Jag har skaffat ett syskon till vårt barn, på egen hand, och han hjälper även till med vårt barns syskon när det behövs.
    Jag har turen att ha ett jobb som jag bitvis kan utföra hemifrån, men det innebär också resor då och då som gör att jag behöver hjälp. Jag har jobbat deltid i perioder, jag tjänade på vår separation då jag var den som åkte på alla gemensamma utgifter förut, och inte orkade bråka om det till slut.
Svara i tråden: Separation på g
Logga in
Bli medlem
Skapa en ny tråd
Ändra kategori Skriver i kategorin: Förälder
Svara i tråden...

Innehåll