Separation på g

Jag vet inte hur jag ska göra, jag känner bara att jag har fått nog. Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år, bott ihop i gemensam lägenhet i 4 år, jag har ett barn sedan tidigare på heltid, och vi har ett barn ihop sedan 8 månader. Både graviditeten och tiden efter förlossningen var svår, jag drabbades av förlossningsdepression men det ville han inte inse. Det var tjafsigt om amningen som också strulade, det vi hade kommit överens om tidigare var plötsligt inte längre något som vi hade diskuterat. Han tjänar bra, och jag går på knäna trots anställning. Jag står alltid i skuld till honom, det blir alltid laddat så fort jag ber honom om att ta ut blöjpåsen eller göra något annat, han gör inte det om inte jag frågar/säger till.
Han sover i lillans rum istället för med mig, skyller på att jag kört ut honom när det faktiskt är han som valt att inte ta antisnark medel (han snarkar väldigt mycket) och som småbarnsmamma sover man dåligt som det är. Han fixar inte med något gällande vår dotters dop eller annat om inte jag gör det eller säger att vi måste göra det dvs tjatar på honom. Det känns som jag har ett tillbarn i honom :(

Jag vet inte om jag har ekonomin, men jag orkar inte ha det så här, jag vill vara lycklig. Orkar inte vänta mer på att han ska förstå, lyssna eller göra.

Vi har gått i terapi (på mitt initiativ så klart), men inte ens de verktygen behöver han arbeta med som vi fått utan bara jag. Jag tar antidepressiva för att vi ska ha det bra, nu har jag slutat ta dem eftersom det inte blir något förändrat ändå. Jag är den enda som förändrar mig, så ska det väl ändå inte vara ?

Ska jag göra slut eller ska jag ge det en till chans? Vad kan jag faktiskt kräva av honom? Vi har inte skrivit samboavtal trots att jag har tjatat om detta i 6 år... Jag har inte någon familj i livet, det har han.

Tacksam för alla tips och råd, berätta gärna om hur ni löst det om ni själva varit i denna sits.

Kasperina skrev 2017-09-14 09:32:04 följande:

Jag förstår din frustration och dina tankar, jag har själv varit där.

Det du behöver inse är att DU kan bara förändra dig själv, och du har ingen rätt att kräva att din sambo förändrar sig. Han tycker uppenbarligen att han är bra som han är, och du måste då välja om du kan leva med det eller inte.

Du har heller ingen rätt att tvinga honom att ta antisnark, klarar du inte av att sova bredvid honom är det helt rätt att ni har skilda sovrum en period. Det suger, men dina preferenser är inte allsmäktiga mer än hans är det. Ni ska vara ett team, ni ska samarbeta för att få en fungerande familj, ni ska göra det gemensamt. Du bestämmer inte över honom, han bestämmer inte över dig, ni behöver kompromissa. Båda behöver kompromissa. Tillsammans.

Mitt ex var drivande i barnfrågan, det tog lång tid för oss att bli gravida och jag fick två tidiga mf som var väldigt jobbigt för mig, vilket sambon var helt oförstående inför. Han tyckte jag var jobbig som envisades med att vara ledsen för "sånt trams". När jag var i 7:e månaden berättade han att han inte hade för avsikt att ändra något i sitt liv (sov alltid tills han vaknade av sig själv, jobbade så länge han orkade - inga fasta tider någonsin) bara för att vi fick barn, något som jag tog som ett skämt.
Det var det inte.
När förlossningen startade upptäcktes att jag hade havandeskapsförgiftning och att barnet pga detta var kraftigt tillväxthämmat. Hade förlossningen väntat ett par dagar (startade v37+0) hade h*n dött. Jag var väldigt orolig första tiden, ngt sambon eldade på genom att skälla ut mig för min oro.

Sambon satte de tider som passade honom och jag fick anpassa mig. Efter ett år började vi gå i parterapi, men sambon hade ingen avsikt att ändra på sig och terapeuten lät honom hållas.

När jag ville gå upp och jobba heltid (barnet var 2) och bad honom välja två dagar/vecka då han skulle hämta på dagis och laga middag skrek han åt mig att jag inte hade rätt att kontrollera hans arbetstider...

När barnet var 2,5 gick jag till VC med sömn och matproblem och kom därifrån med antidepp och tid till psykolog. Jag tog aldrig medicinen, men psykologen gav mig numret till en bra parterapeut som efter att ha träffat oss 3 ggr sa åt mig precis det som jag skrev till dig ovan. Hon klassade vårt förhållande som destruktivt och sa rent ut att jag måste sluta dra hela lasset och frågade sambon hur han kunde hjälpa mig. Hans svar var att han inte förstod problemet, och han vägrade diskutera det vidare.

Be er parterapeut hjälpa dig att förklara för din sambo att du inte kan skapa en familj utan honom, och om han inte är beredd att hjälpa dig måste ni gå isär innan ni skadar varandra och ert barn. Det blir jättesvårt för dig att hitta bostad som föräldraledig, så försök få ordning på förhållandet lite till, och se dig om för att se vad som behöver göras OM ni går isär.

Lycka till!

Tack för din lyckoönskning. Ja jag vet att jag inte kan förändra någon än mig själv, men enligt den samtalshjälp jag fått har sagt att det är inte fel att kräva att mannen/ pappan också anstränger sig för din skull, han kan inte kräva att du gör allt arbete och sen skäller på dig när det passar. Det jag undrar nu, är hur gick det för er? Det låter som att din sambo inte förändrade sig ens för ert barns bästa... Lever ni ihop ff eller har ni gått isär? Hur har du löst heltidsarbetstiden?

Separation på g

INNEHÅLL