Separation på g

Jag förstår din frustration och dina tankar, jag har själv varit där.

Det du behöver inse är att DU kan bara förändra dig själv, och du har ingen rätt att kräva att din sambo förändrar sig. Han tycker uppenbarligen att han är bra som han är, och du måste då välja om du kan leva med det eller inte.

Du har heller ingen rätt att tvinga honom att ta antisnark, klarar du inte av att sova bredvid honom är det helt rätt att ni har skilda sovrum en period. Det suger, men dina preferenser är inte allsmäktiga mer än hans är det. Ni ska vara ett team, ni ska samarbeta för att få en fungerande familj, ni ska göra det gemensamt. Du bestämmer inte över honom, han bestämmer inte över dig, ni behöver kompromissa. Båda behöver kompromissa. Tillsammans.

Mitt ex var drivande i barnfrågan, det tog lång tid för oss att bli gravida och jag fick två tidiga mf som var väldigt jobbigt för mig, vilket sambon var helt oförstående inför. Han tyckte jag var jobbig som envisades med att vara ledsen för "sånt trams". När jag var i 7:e månaden berättade han att han inte hade för avsikt att ändra något i sitt liv (sov alltid tills han vaknade av sig själv, jobbade så länge han orkade - inga fasta tider någonsin) bara för att vi fick barn, något som jag tog som ett skämt. 
Det var det inte.
När förlossningen startade upptäcktes att jag hade havandeskapsförgiftning och att barnet pga detta var kraftigt tillväxthämmat. Hade förlossningen väntat ett par dagar (startade v37+0) hade h*n dött. Jag var väldigt orolig första tiden, ngt sambon eldade på genom att skälla ut mig för min oro.

Sambon satte de tider som passade honom och jag fick anpassa mig. Efter ett år började vi gå i parterapi, men sambon hade ingen avsikt att ändra på sig och terapeuten lät honom hållas. 

När jag ville gå upp och jobba heltid (barnet var 2) och bad honom välja två dagar/vecka då han skulle hämta på dagis och laga middag skrek han åt mig att jag inte hade rätt att kontrollera hans arbetstider...

När barnet var 2,5 gick jag till VC med sömn och matproblem och kom därifrån med antidepp och tid till psykolog. Jag tog aldrig medicinen, men psykologen gav mig numret till en bra parterapeut som efter att ha träffat oss 3 ggr sa åt mig precis det som jag skrev till dig ovan. Hon klassade vårt förhållande som destruktivt och sa rent ut att jag måste sluta dra hela lasset och frågade sambon hur han kunde hjälpa mig. Hans svar var att han inte förstod problemet, och han vägrade diskutera det vidare. 

Be er parterapeut hjälpa dig att förklara för din sambo att du inte kan skapa en familj utan honom, och om han inte är beredd att hjälpa dig måste ni gå isär innan ni skadar varandra och ert barn. Det blir jättesvårt för dig att hitta bostad som föräldraledig, så försök få ordning på förhållandet lite till, och se dig om för att se vad som behöver göras OM ni går isär.

Lycka till!

Du SKA ställa de krav som är nödvändiga för att ni ska få det att fungera, men innan du gör det måste du vara klar över vad du ska göra om han inte förhandlar.
Ställ inte krav som du inte är beredd att slåss för, utan börja med att bli klar över vad som är din egen lägsta-nivå.

För mig började det med att jag tog ett heltidsuppdrag som gjorde att jag måste vara i Norge två dagar/vecka. Svärmor tog hand om barnet dessa dagar.

Sen gick vi isär. Terapeuten hjälpte mig att ställa krav på sambon och han tvärvägrade och såg inte att han behövde anstränga sig för min skull, så då var det slut.
När jag flyttat ut började exet äntligen förstå vad jag försökt säga, och idag har vi ett jättebra samarbete. Han tar föräldraansvar för vårt barn nu, och han hjälper mig mycket med att få vardagen att gå ihop. Jag har skaffat ett syskon till vårt barn, på egen hand, och han hjälper även till med vårt barns syskon när det behövs.
Jag har turen att ha ett jobb som jag bitvis kan utföra hemifrån, men det innebär också resor då och då som gör att jag behöver hjälp. Jag har jobbat deltid i perioder, jag tjänade på vår separation då jag var den som åkte på alla gemensamma utgifter förut, och inte orkade bråka om det till slut.