Lämnat psykopat, fler med erfarenhet?

Inte en psykopat, men jag lämnade en narcissist som jag var ihop med i flera år, så det är rätt liknande situation. I mitt fall så var han gudskelov inte aggressiv, utan "bara" hjärntvättade mig med manipulationer. Så många svek, lögner, otroheter, etc etc. Så jag var väldigt, väldigt trasig, när jag till slut tog mig loss. Det har gått 2-3 år nu och först nu börjar jag våga dejta så smått igen...

Då störningarna är likartade så kan jag kanske svara på en del saker: Mitt ex hittade direkt nya "offer". Eller ja, han hade ju haft massa tjejer under vårt förhållande, så han fortsatte med det bara... Trots det släppte han inte taget om mig förrän efter kanske 1,5 år. När jag blockade honom på telefonen så skrev han en massa kärleksbrev via posten... fullt av lögner, självklart. Detta försvårade mycket i min känslomässiga läkning, vilket han verkade njuta av.

Idag är han blockad överallt och har slutat skriva brev. Jag har dock fortfarande en rädsla långt bak i bakhuvudet, att när som helst kan han börja igen. Om han t.ex blir singel igen, och inte har nån för tillfället, så kan han definitivt sätta igång med breven igen. Suck. I en narcissists eller psykopats värld, så är vi deras "ägodelar" för alltid... så precis som om en ny TV inte funkar, och vi hämtar upp den gamla TV:n ur källaren, så kan de försöka "hämta upp" oss, om inte deras nya tjejer funkar. Vi människor är inte människor för dem, endast objekt som är till för dem...

Som sagt, jag hade "tur" som inte råkade på den aggressiva sorten, utan en mer passiv-aggressiv nsrcissist. Tyvärr har du råkat på en mer aggressiv psykopat, och då är det farligare... du kan ringa Kvinnojouren i din kommun och rådgöra om hur du skall gå tillväga. Spara alla sms/brev där det förekommer hotelser. Rådgör med Kvinnojour kring din säkerhet, och först när ni har en bra plan för din säkerhet, så kan du polisanmäla ev. hotelser, samt ev. ansöka om kontaktförbud. Därefter kan du ju även blockera honom överallt etc. Att ha en samtalskontakt på kvinnojour och kanske även nån kurator/psykolog är nog väldigt bra. Lycka till och håller tummarna för din läkning.

Jag har lämnat en narcissist. Han växlade mellan att hata mig och älska mig efter separationen. Mestadels hat. Jag blockade honom överallt men han hittade nya vägar att kontakta mig. Jag polisanmälde alla hot och även en misshandel han utsatte mig för. Fick kontaktförbud och det verkade ha skrämt honom lite iaf, för han har helt slutat trakassera mig personligen utan nu för tiden är det "bara" genom att smutskasta mig till alla som känner mig, skriva skit om mig på internet osv. Vi har varit isär i ett år, han har träffat en ny som dessutom är gravid och de planerar bröllop, men han har inte kommit över den enorma kränkning jag utsatte honom för när jag lämnade.

Vi har tyvärr barn ihop, den minsta bara drygt ett år, så jag kommer väl inte slippa honom på länge...

Jag har så svårt att förstå hur en människa kan göra som de gör, utan samvete, empati eller ånger.

Otrohet, svek, lögner, manipulationer, kränkningar, och allt är någon annans fel, de har inte skuld i något, inte ens sina egna handlingar. Och de verkar njuta av att såra, mitt ex mådde så bra när jag mådde som sämst.

Silent treatment, att bara försvinna i dagar utan att vara nåbar, kontakt med gamla ex och nya 'fix' , det var inget konstigt med det. Nej, det var jag som var sjuk i huvudet och hittade på.

Kan dessa personer någonsin ha en fungerande relation? Eller gör de likadant med nästa också, efter 'smekmånaden'?

Jag är glad att jag lämnat honom, ändå är det jobbigt att veta att han redan är med någon annan.

Gissningsvis kommer det ta mig lång tid innan jag vågar dejta någon igen.

Tror ni att han kommer försöka höra av sig till mig igen? Trots att han redan har en ny?

Ni som inte har barn med såna män är lyckligt lottade.Ni kan alltid blockera honom och behöver inte ha nån kontakt.

Ja, mitt i allt kaos så är jag tacksam att vi inte har barn tillsammans. Det gör att det finns hopp om en ände på alla galenskaper.

Han har dock barn med en annan. Jag tycker synd om både henne och hans barn.

Samvete/empati/ånger: Nej, de har ju inte det, tyvärr. :( Det är den fällan många av deras "offer" går i: att man helt enkelt som "vanlig" person, inte kan leva sig in i att en människa kan vara HELT utan dessa känslor/förmågor.... det är så...omänskligt. Finns massor skrivet om det, vad det kan bero på, etc. Arv/miljö m.m. I psykopaters hjärnor har de väl kunnat se att vissa saker inte fungerar som andra människors hjärnor t.ex. Har ingen referens, det var bara nån artikel jag läste nån gång. Sen, i fallet med mitt ex, så tror jag det var mkt hans uppfostran som gjorde honom till narcissist... Han var "the golden child" och kunde aldrig göra nåt fel i mammans ögon... (*Eye-roll* )

Narcissister/psykopater kan ha fungerande ytliga relationer. Det är därför så många i deras omgivning inte märker av deras störning. Det är oftast i en mer nära/kärleksrelation, som de lever ut mest i sin störning. (Och får svårare att dölja den). Så nej, en "fungerande"/ömsesidig kärleksrelation, som håller över tid, kommer de aldrig att ha. De kommer säkerligen att visa sig som "Prince Charming" för sin nya tjej, första tiden. Men sen kommer allting fram...tro mig. Hos mitt ex narcissisten, snubblade jag en gång över ett papper som låg och skräpade. Det var ett kärleksbrev från hans ex, där hon beskrev att hon var så olycklig pga hur illa han hade behandlat henne. Ändå ville hon ha honom tillbaka, efter flera år. Det är så hjärntvätten fungerar på många.... :(

Höra av sig: Ja, han kommer troligen att höra av sig när han blir uttråkad av den nya tjejen, eller när hon upptäckt vad han är för något.... Narcissister/psykopater älskar drama, de mår gott när 2 (eller flera) partners vill ha dem samtidigt.. "slåss" om dem.. (urk).

Om du vill läsa en fantastiskt bra blogg om ämnet kan jsg rekommendera HG Tudor narcissist blog. (Googla). Han är narcissist (som närapå kanske kan klassas som psykopat med, i mitt tycke) och beskriver sin inre värld, och hur/varför han gör som han gör. Fascinerande läsning!! Och skrämmande.. På engelska men man klarar läsa om man kan hyfsad engelska.

Sorry för långt inlägg men detta ämne ligger mig varmt om hjärtat, dvs. att stötta andra kring det. Kram

Tack! Jag behöver just nu förkovra mig i ämnet, så tack för tipset! Jag ska googla!

Många gånger som han har tryckt ner mig psykiskt, har jag trott att det är mig det är fel på. Jag har tänkt att han nog har rätt i det han säger. Men jag har förstått nu att det inte spelat någon som helst roll vad eller hur jag sa eller gjorde, allt var fel! Jag kunde inte göra eller vara rätt hur jag än gjorde.

All sorg, energi, tårar, frustration, rädsla och hopplöshet det har kostat mig! Det är hemskt! Men han lever vidare med en ny, som om ingenting har hänt! Så sjukt så jag saknar ord.

Bra gjort!

Jag var gift m en sådan. Psykopat, borderline, periodare....

Försökte komma loss i 9år. Var totalt hjärntvättad och livrädd pga all misshandel och hot. Trodde att mitt liv var slut. Fick hjälp av kvinnohuset till slut och gick under jorden. Led av posttraumatisk stress, drömde mardrömmar ytterligare nåt år därefter- innan jag kunde slappna av och börja leva igen. Fy fan!

Självklart har vi ingen kontakt längre. Jag svarar aldrig i telsamtal eller mail, exponerar mig inte, undviker potentiella gemensamma platser, personer mm

. Jag är inte rädd längre, efter tio år så lever jag ett normalt liv, har gift om mig och är lycklig. Men skadan den personen orsakade mig var omfattande. Jag var en trasa på rännstenen. Lämnade precis allt!

En lärdom fick jag av detta iaf - mina varningsklockor ringer nästan omedelbart när jag råkar träffa en person m psykopatiska drag- och jag hinner dra mig undan direkt.

:-P

Jag är glad och tacksam att jag till slut fick hjälp och att jag lever idag.

Min syster har precis lämnat sitt andra förhållande med en misshandlande man, kan dock inte yttra mig om de var psykopater eller ej. Som tur har hon inga barn med någon av dom.

Det första förhållandet var när hon var ung, strax fyllda 18 år, och hon blev tillsammans med en intelligent ung man som först verkade väldigt charmig och trevlig, men som sen visade sin rätta sida efter ett tag. Hon blev slagen och hotad med tillhyggen ett flertal gånger, och lämnade honom till sist med hjälp av en vän, som sedan blev mer än en vän, och blev hennes nya pojkvän. Efter uppbrottet fick hon hundratals meddelanden från exet, ömsom hat och ömsom kärlek. Det stannade dock vid meddelanden och samtal. Även om det idag är snart 10 år sedan uppbrottet kommer det ibland meddelanden från honom en-två gånger om året, vid speciella datum som årsdagar och liknande.

Även min systers nya pojkvän visade sig vara den misshandlande sorten, dock inte fysiskt. Idag har hon alltså även lämnat honom, efter 6 år tillsammans, där hon blivit nedbruten sakta men säkert och fått utstå psykisk misshandel dagligen. Eftersom hon kom från ett så våldsamt förhållande såg hon nog inte hur dåligt hon behandlades även i det nya förhållandet, utan såg allt som en förbättring, Men hon blev manipulerad och förminskad utan att inse vad som pågick. När hon slutligen bestämde sig för att lämna blev det värre än någonsin, med hot, självmordshot, skuldbeläggning, stalking och allt möjligt annat jobbigt. Detta ex har mycket psykiskt "bagage", som han aldrig tagit itu med. Terapi har dock hjälpt min syster att kunna hantera det hela, och hon försöker nu att inte ha någon kontakt med honom.

Ja, rekommenderar verkligen den bloggen!! Kan nog säga att den var en god hjälp på vägen till läkning. Msn fick en helt annan förståelse för "mekanismerna" hos en sån här person.

För mig hjälpte läsningen också till med just det du beskriver i andra stycket: Att hantera känslorna av att en sån person bara glider vidare på en räkmacka i livet, medans man själv är i spillror... Der underlättade för mig när jag verkligen förstod, på djupet, att den här människan kommer ALDRIG få uppleva det jag kan känna: äkta kärlek, värme för andra människor, gemenskap, tillit, vördnad, ja, till och med sorg... sorg är ju så klart en jobbig känsla, men kanske ändå nödvändig (till viss del) för att uppleva helt och hållet vad det är, att vara människa? Kanske. Men det värsta är ju så klart att aldrig kunna känna riktig kärlek. Fruktansvärt...

Så numera om jag tänker på exet så tycker jag mer lite "synd" om honom, som är så tom/"ond", så att han aldrig kommer vara en "riktig" människa. Den bästa associationen jag har till det, är en "sorglig skurk"... typ Riddar Kato, i Mio min Mio. "Ett hjärta av sten, som skaver och gör ont"... Och tro mig, det fanns tillfällen när mitt ex förstod att han hade en störning. Det fanns glimtar ibland av ledsamhet, att han förstod, men några ögonblick eller timmar senare, så hade han förträngt det igen... De kan aldrig stå ut med den tanken nån längre stund...