Jag är så ensam

Jag läste det du skriver och är också mycket ensam, men har börjat göra saker för att bryta ensamheten. Det tar sjukt lång tid och är tufft, men finns liksom inget annat å göra, för jag vill tillbaka in i ett socialt liv igen.

Går det inte att hitta folk på gymmet? Träning har ni ju redan som gemensamt intresse :) Börja dejta! Helt kravlöst, ha kul, kom ut och var social! Lite miljöombyte! Jag har träffat 2-3 killar från happy pancake. Innerst inne visste jag att det inte kommer att leda till något, för jag har egentligen inte tid. Men man kan ju gå ut och äta och som sagt, miljöombyte! :)

Samma här. Jag har dock inga vänner alls, men är väl kanske värre att ha vänner som inte verkar vilja (eller kunna?) umgås men man kan ju alltid ta sig tid, det handlar ju om prioriteringar. 

Min släkting hade det så. Han hade inte något annat än sitt jobb och sin hobby trots familj med föräldrar och syskon. Åren gick och ingen trodde någonsin att han skulle förändra något.

Men. En dag såg vi honom med en söt tjej. De hade inga planer alls, sa de.

Fast 11 månader efter första dejten föddes deras första son. Och sen har det rullat på. Tre pojkar fyller deras nyköpta hus. De är nygifta och livet har förändrats radikalt. Han har helt ändrat hela sitt liv. Till det bättre, säger han.

Livet var mer bekvämt innan och han hade frihet att göra vad han ville. Men aldrig att han vill byta bort sina pojkar och sin fru idag!

Våga göra en förändring. Det kan ta tid men det går.

Var bor du ts? Också ensam :(

Här finns det ännu en ensam person. Inga vänner eller familj, sjukpensionär sedan 25 år.

Det som har hjälpt mig lite i min ensamhet är hundar! Jag är dagmatte/hundvakt till många hundar och då kommer jag ut & träffar andra hundägare etc. 

Jag känner tyvärr igen mig i din situation.

Min familj/släkt kan jag inte riktigt räkna med, då den är trasig och jag har väldigt liten oregelbunden kontakt med de närmaste. Jag har försökt att få till gemenskap/träffar/traditioner, men det är ingen som visar entusiasm eller tar initiativ, så till slut har jag gett upp. Och då är det ingen som hör av sig till mig.

Vänner är svårt att skaffa i vuxen ålder. De flesta har redan sina kontaktnät och släpper inte in nya i gänget. Och om de gör det tar det oftast lång tid som fan...

För tjejer finns det nu lite alternativ på nätet/via diverse appar. Som nätdejting fast med vänner. Har dock ingen aning om hur utbudet ser ut för killar eller om det behöver göra skillnad.

Du har inte funderat på att flytta till något nytt ställe? Börja med någon sport eller aktivitet som inte är lika individuellanpassad som gymmet är, så man måste socialisera med varandra?

Jag förstår hur du känner, jag satt fast i liknande situation för ett år sedan. Fast då var jag även sjukskriven för lpng depprision. Träffade sambon och hans två barn.. nu känner jag åter igen likadant, hjälper inte att jag flyttade upp 40 mil. har inga egna vänner och bara delvis kontakt med två familjemedlemar. Min och sambons relation är bara halvers och jag tror aldrig jag känt mig såhär ensam. Har ingen att prata med..

Hur har det gått för er har ni träffat någon?

Hur har det gått, hoppas bra

Jag har min sambo men annars ingen, är sjukskriven. Ser och beter mig normalt, också ensam ofta. Föreslår att du tar kontakt med vårdcentralen och efterfrågar psykolog eller kurator.